Typiskt!

Varje dag tar Lelle R och jag promenader här på landet. Några dagar har jag haft kameran med mig, men imorse skippade jag den. Och vad får vi se då? En huggorm som mödosamt ringlar sig över asfalten från ena vägkanten till den andra. Den var inte mer än kanske 20 cm, och Lelle R såg den aldrig. Men jag stod där och tittade fascinerat på hur det zickzackade sig fram. När den nått vägrenen gick det desto snabbare för den att halka in i grönskan.

Note to self: stampa och klampa när det är dags för blåbärsplockning.

När jag såg ormen kom jag att tänka på den igelkott jag en gång hjälpte över vägen. Det var på engelska landsbygden. Den lille kotten låg mitt i vägen och rullade ihop sig när jag kom, men jag härdade ut och bar den stickande bollen till den ena vägrenen. Just då öppnade en dam fönstret från ett hus alldeles vid vägkanten.
- Han var faktiskt på väg åt andra hållet! sa hon och stängde fönstret.


Uppdatering: Bilden är lånad från Stockholms Herpetologiska Förening.

Så här ligger det till!

Nej, nej, jag har inte glömt att jag har en blogg - eller att jag har fina och trogna läsare. Min radiotystnad beror på att jag hamnat i vårdträsket. Inte jag personligen, men min kära mamma. Hon betraktas som Svarte Petter - ingen vill ha henne - och ett kolli som man kan skicka runt hur som helst utan avsändare. Många personer i hennes omedelbara närhet är fantastiska, men så råkar vi på de där rötäggen med makt men utan hjärna och hjärta. Det tar all tid och energi att rå på dom. Och det är allra värst för mamma.

Kameran fylls fortsatt med bilder, så nog har jag ha att blogga om. Jag tar upp det igen när oron och vreden lagt sig.

Hoppas ni har det fint därute!