Tänd ett ljus och låt det brinna

De lyser upp mörkret.
De sprider värme, sorg och saknad.
Så ofta vi kommer åt tänder vi ljus i mammas minneslund. Skriver lite på det. Tänker många tankar.

Håller ni med?

För några dagar sedan suckade B och jag (igen) över kvällstidningarnas löpsedelsrubriker. I dag kommenterar SMHI i tidningen Resumé exakt vad vi suckade över. Håller ni med?


”Vad är ett snömonster?!”
Publicerad 2010-12-27
Kvällspressens rubriker talar om "snömonstret", det ”tyska skräckvädret” och ”chockkylan". Men det som drabbade delar av Sverige under julen var bara ett ordinärt snöoväder, enligt SMHI:s meteorolog Lisa Frost.
– De här rubrikerna är absolut inget som vi meteorologer står för, det är kvällstidningarnas egna påhitt, säger hon till Resume.se.
Aftonbladets och Expressens väderrapportering har nått nya galna nivåer i år. Det menar Lisa Frost på SMHI.
– Det började på allvar i somras, och nu har det blivit någon slags grej hos kvällstidningarna att hålla på så här. Vi har försökt poängtera för kvällstidningarna att det inte är rimligt att ha de här rubrikerna, men de menar att det är en kul grej. Och det har inte funnits något annat att skriva om, då har det blivit extra mycket sånt här.
Den nya trenden i kvällstidningssammanhang är att döpa ett lågtryck efter varifrån det uppstår, exempelvis rysskyla, polska kylan, tyska skräckvädret, etc – för att få det att låta lite värre och mer exotiskt än vad det i själva verket är.
Aftonbladet tog rubriksättningen ett steg till när tidningen kallade snöfallet för ”snömonstret”.
– Jag menar, vad är ett snömonster?! Det är ju helt orealistiskt. Och skräckväder – visst det har varit kallt, men de blåser upp det något oerhört, säger Lisa Frost som menar att det som delar av Sverige drabbades av i samband med julhelgen i själva verket var ett ordinärt snöoväder.
– Faran med de här rubrikerna är ju att ingen kommer att reagera när det väl blir extremt väder. Det blir lite ”vargen kommer” över det hela.
Hur tror du att folk påverkas av denna rapportering?
– Förhoppningsvis tror jag att folk tänker ”ja, ja, det är ju Aftonbladet och Expressen…”
Vad har kvällstidningarnas väderrraportering fått för konsekvenser för er?
– Trycket på oss har blivit mycket större, men de flesta andra som ringer brukar förstå att tal om skräckväder och snömonster är kvällstidningarnas egna påhitt.
Till sist en fråga som du säkerligen fått tidigare. Du heter Frost i efternamn. Är det taget?
– Nej ha ha. Det är ett släktnamn. Ett roligt sammanträffande.

En tupp i granens topp

Nu när Elisabet är uppåt i landet och inte kan rapportera lika flitigt från landet Halland, får väl jag visa en bild från Stora torg i Halmstad. Självklart står stans högsta gran där - med en tupp i toppen. Ser ni???





Fast om man tar några steg åt vänster uppenbarar sig sanningen: det är kyrktuppen som leker julgransdekorationswannabe.

God jul - på alla sätt och vis

Är i Halmstad som för ovanlighetens skull förvandlats till ett vackert winter wonderland. Snön har dragit ett täcke över den annars så isfria Nissan. Fint!

Ett par snöbollskast bort myser pappa. Vi har hälsat på honom några gånger - springer redan som barn i huset - och allt är ännu bättre än vad vi vågat hoppas på. Ett exempel: i dag hängde Lelle R med. Bara att ingen höjde på vårdögonbrynen utan i stället kliade honom bakom öronen, frågade efter hans namn och hur han fått sitt ärr(man skulle ju kunna tro att det hänger ihop - ärr som R liksom) ger en vink om hur bra det är. När de sedan säger att en anställds hund är på besök och jag svarar att vi kan promenera i väg med Lelle R om det skulle bli groll och får svaret: Nej, nej, vi låter henne(hunden, inte den anställde) vara inne på kontoret medan ni är här, så Lelle R får gå fritt. Vad säger ni om det? Och vad säger (inte) det om äldreboendet?

Imorgon pilar vi dit igen, flera gånger.

Passar därför på att redan i kväll tacka er fina bloggare för de goda skratt och glada tillrop ni bidragit till - och med. Räknar iskallt med att tvåhundraelvan blir minst lika roligt i ert sajbersällskap. Ha den bästa av jular! Det är ni värda. Allihop!

Sitt, ligg, plats på Sergels torg

Som sagt, schemat är fullspäckat nu. Ikväll var Anna och jag på The Real Groups julkonsert. Det är vår alldeles egna jultradition. Folk får rulla knäck och koka köttbullar bäst dom vill. För oss blir det jul först när vi har hört The Real Group. Vartannat år är de i Stockholm, vartannant ute i landet. I år kom de till hufvudstaden och det var lika bra som vanligt. Och det var lika roligt som alltid att hinna med en middag med prat här vid tända juleljus, amaryllisar och hyacinter.

Anna berättade att äldste sonen, snart tio år, redan börjat facebooka. Han blev helt förkrossade när Anna gjorde honom uppmärksam på att han i hastigheten skrivet att Emma är en fjärtis i stället för fjortis. Sonen är kär i Emma ...

Efter konserten travade vi hem över Sergels torg. Otroligt många poliser med hundar var ute. Åh nej, inte bombhundar, tänkte vi. Det kanske de var. Eller blir. Just den här kvällen var dock vikt åt hundexercis. "Svanspiloterna" marscherade fram och tillbaka, övade sitt och plats ligg och ligga kvar. Fina hundar allihop även om en del lyckades bättre än andra.

Stort R på Lelle R

TACK alla för tasshållning, tankar, mejl och telefonsamtal! Lelle R känner sig som värsta bloggkändisen.

Allt gick bra! Lelle R var så klart gruffig för att han inte fick någon lyxknorr måndag kväll, inte heller frukost. leverpastejklutt (med piller i) eller hissgodis (han får alltid några godisbitar i hissen - jag vet inte hur det började, men Lelle R har bestämt att vi inte ska sluta med den traditionen). Han skulle ju vara fastande gubevars.

Klockan tre fick B checka ut vår pälsfarbror. Då hade han rakad hjässa, sex stygn, klippta klor, spolade ögon och renskrapade tänder (de tog bort tandsten när de ändå hade honom nersövd).

När jag kom hem vid nio på kvällen efter allehanda jobbståhej skuttade han mot mig. Viftade på svansen och föreslog att vi skulle gå kvällspromenix som vanligt.

Härligt!

Nu fortsätter livet i 130 julknyck (sanslöst mycket dagar, kvällar och nätter, dubbeljobb och en massa spring hit och dit som hör julen till), medan Lelle R tuggar lyxknorrar, drömmer om Alice och tänker tillbaka på alla bloggfiningar som tänkte på honom.

Flytt, flytt, kommer inte tillbaka

NU - är det dags att flytta pappa till det fina äldreboendet. Först möbler och prylar, sedan pappa själv.
Vi har helgen på oss att installera honom, så vi hoppas det går bra. Sedan kommer vi ju ner till jul också. Då tar vi lite till och håller honom sällskap.

Tasshållning på tisdag, please!

Igår var vi med Lelle R hos veterinären. Han har fått en mörk hudfläck på hjässan. Det kan, men behöver inte, vara en tumör. Vi bestämde oss för att låta operera bort hudfläcken så snart som möjligt.

Får jag be om lite tasshållning på tisdag kl 07.30? Tackar! Det blir den allra bästa veterinären vi vet, Barbro Wallius, som opererar. Hon har fixat Lelle R förut och faktiskt räddat livet på honom, så det här ska nog gå bra.

När han ändå måste sövas ska de spola igenom tårkanalerna också. Som ni ser på bilderna är han alldeles gul på sina pälskinder. Veterinären testade genomrinningen av kanalerna med en grällt färgad vätska. Helt ofarlig, så klart, även om det inte ser så ut. Lelle R är också helt ofarlig. Här glupar han bara efter godis som han fick i väntan på blodprovstagning.

Slemrullar på Söder

Den här bloggerskan är en fenomenal fena på att fixa asiatisk mat. Så när hon rekommenderade Halong bay, en liten vietnamesisk krog på Söder hastade jag dit. Hakade med mig min textmentor Caroline igårkväll. Hon gillar också slemrullar - alltså ofriterade vårrullar.

Förutom den fantastiska maten är kyparna oerhört vänliga. Nästan allt de säger slutar i ett utdraget aaaahhh.

- Måndaaaahhh, mitt i veckaaaaahhhhn? frågade kyparen när jag ringde och bokade bord.
- Nej, måndag i början av veckan, svarade jag.
- Aaaahhh, välkomnaaaaahhhh!
Till min lycka serverade de vietnamesiskt kaffe. Vietnam är världens näststörsta kaffeexportör. Säg om ni inte får lära er en massa på den här bloggen?! Kaffet är tokgott och bryggs i ett litet speciellt aluminiumfilter som kostar några kronor på plats. Sakta, sakta droppar den svarta drycken ner i glaset.

Fina Caroline och jag mumsade i kapp och mindes vår resa till Vietnam 2007. Jag hade tänkt lägga in bilder därifrån, men min hårddisk vill inte det (som bekant).

Caroline är min textfixstjärna. När jag tvekar om en formulering - och det gör jag ganska ofta - funderar jag på om Caroline skulle godkänna den. Om svaret blir nej, skriver jag om. Det blir alltid bättre. Så kan också en mentor fungera.

Tack Caroline - och tack Christina för tipset!

Haha - som i ha-ha-hajar

Såg ni det här i morse? Hélène Benno pratar alltid initierat om resor. Tyvärr alltför kort och alltför sällan (15 minuter varannan vecka i Gomorron Sverige). I morse skulle hon prata julmarknader, men fick först svara på frågan hur hajattackerna påverkar turismen i Sharm el shejk.

För att förstå det roliga, måste ni veta att programledaren intervjuat en hajexpert precis innan Hélène kom in i rutan. Experten fick svara på frågan vad man gör om det skulle hampa sig så illa att man simmar in i en haj - eller vice versa.
- Det bästa är att göra hajen uppmärksam på att du har sett den, då blir den inte så nyfiken. Slå den på nosen eller peta den i ögonen, så försvinner den troligen, löd svaret.

Jag tror Hélène tyckte rådet var lika fånigt som jag. Hör här vad hon säger till programledaren apropå hajar. (Ni behöver bara kolla 1:14 in i klippet - om ni inte vill höra mer om julmarknader förstås.)

Heja hajhäcklaren Hélène!



PS Jag är på förstanamnsbasis med Hélène, eftersom vi gått en utbildning ihop. Hon är rolig och duktig.

På jakt efter skatter

Ni som hängt med från förra året, minns kanske att B och jag kom på en ny
adventstradition: skattjakt med (bonus)barnbarnen. Sedan dess har skaran utökats med en till bebbe. Hennes tid kommer, men just nu tror vi inte att hon uppskattar att springa i mörka källargångar och leta guldpengar (tiokronor), såpbubbleflaskor (ska vi nog INTE ha till nästa år), reflexer (dinosaurier och katter), färgpennor (lätta att gömma)och små tomteljus.

Hon hade inte heller gillat att käka grillad korv.Men det gjorde Annika ...

...och Sonja ...
... och Valle ...
... och Tom ...
Lilla bebban vill nog inte heller rulla chokladbollar. Farfar/morfar B tyckte den idén var så där. Jag tycket det var kanon. Där satt jag och Sonja, Annika och Jack och rullade chokladbollar medan de berättade om sitt liv på dagis. (Man har väl lärt sig av SVT:s Fredrik Önnevall.) Jack berättade att han var kär, men inte i vem för då skulle det ju inte längre vara en hemlis.

När sedan minstingarna Tom och Valle anslöt (efter lite mellanspel på övervåningen med B) rullade de inte smeten så mycket mellan händer som, tja, lite överallt annars, typ gärna på tröjfronten.


Att dela upp skatterna gick inte lika snabbt som att hitta dem. Det blev ett riv och ett slit, men det var vi beredda på och hade köpt prylar med millimeterrättvisa. Fast försöka förklara det för små ivriga liv när skattkorgen kommer upp på bordet. Då var det fler som flög upp på samma bord.

Lelle R var tapper. Han hängde med i källaren, men när det blev fiskdamm följt av kurragömma, gömde han sig i sin korg och snarkade in.

Hör och häpna, alla fick med sig sina tröjor, halsdukar, vantar, mössor, stövlar och strumpor. Däremot har vi redan hittat spår av godispåsarna. En rosa bil här, en klubba där och en Dumlekola i Lelle R:s käftar. Den killen har inga problem med att käka kola med pappret på. Grymma matte hann dock pillra ur kolan innan den slank ner i magdjupet. Skattjakt hos veterinären en söndag var inte planerad.

Om mörkrets makter och mörksuggor

I dag är jag arg. Och bedrövad. Det verkar som att min externa hårddisk där jag lagrar mina bilder packat ihop. Bara sådär. Poff! Utan ens ett enda litet varningspip. Min skicklige datasupport Johan tror att den kan ha gått hädan, han ser ingen annan rimlig förklaring.

Det lär gå att få fram bilderna igen. Mot en rundlig ersättning. (Inte till Johan utan till företag som specialiserat sig på sånt.) Jag är nog beredd att betala, annars är ju alla bilder och en massa personlig dokumentation ur livet by west.

Medan jag muttrar lite här på min kant om mörkrets makter kan ni läsa mer om mörksuggor. Mian vill veta, Karin och Christina vet redan.

Min bekantskap med de svarta, muminliknande varelserna med lång, stel svans började när en faster till mig flyttade tillbaka till Dalarna. Hennes man samlade på mörksuggor. Jag tror banne mig att han hade alla storlekarna. Pappa köpte bara en, den ni såg i inlägget från hans lägenhet.

Läs mer här.

Varning!

Jag skulle egentligen blogga om nåt helt annat. Men min externa bildbank vill inte öppna sig, så ni får tåla er lite till.

I stället utfärdar jag en varning. Min mamma sa att köket är en farlig arbetsplats. I dag fick hon rätt (igen). Jag brukar alltid micra knäck. Knäck på ett kick, det är min melodi. Men så här gick det i dag:

(På bilden försöker B få bort den brända knäcksmeten som hamnat på vår fina Pappelinaplatsmatta. Ni ser den olycksaliga knäckbunken under mattan).

När jag öppnade micron bolmade röken ut. Knäcksmeten hade bränt hål i bunken från Ikea. Jag har tidigare använt den här bunken - också från Ikea - utan problem. Vet inte vad skillnaden är. Kan det vara tjockleken? Plastens sammansättning - hur kollar man det i så fall?

Det är inte bara levande ljus som är farliga i juletider.

Äntligen!

I fredags fick vi ett efterlängtat besked: pappa har fått plats på precis det äldreboende vi önskar. Det som är populärast och har längst väntetid. Vi är så glada och tacksamma!

Min bror och jag var nere i helgen för att berätta allt för pappa och för att kolla in rummet och försöka beräkna vad vi kan ta med från hans hem. Mycket blir det inte. Hur packar man ihop ett liv?

Men mörksuggan från Dalarna tar ju inte så stor plats.

Inte heller porträttet av min mormorsmor. Jag hann aldrig träffa henne trots att hon blev 99 år. Alla berättade att hon var så vacker. Jag tror dom.

Bilden av mig och min bror som små, får vi också plats med utan problem.


Likaså pappas gamla trähäst. Den lekte han med som liten. På jularna läggs ett speciell mässingsok som ljushållare på hästen. Pållen får också några pyttesmå paket om halsen. Allt finns kvar än i dag och ska så klart med till rummet på äldreboendet.

Den här lilla skulpturen är karvad i renhorn. Fantstisk fin, tycker jag. Den tar vi med.


Torson pappa modellerat fram ställer vi så pappa kan se den. Plus hans modellfartyg. "Minns du att du har gjort det här?" undrade vi. "Nä, men det är fint", svarade pappa.













När mamma var i Japan på 50-talet köpte hon den här kakemonen (japanskt konstverk) som hänger slättmed hjälp av två porslinstyngder. Kanske den väcker minnen? Den pryder i alla fall en vägg.

Klockan som tickar på sitt 101:a levnadsår hittar vi också en plats för.

Då är det värre med den här stora tavlan.

Och den så kallade farfarssoffan - med Nissan som flyter så stilla i bakgrunden.



För att inte tala om böckerna. Vi pratar hårdgallring. Puh!

Ledstjärnan får bli vad pappa kan tänkas känna igen. I dag kan han nämligen inte läsa, men jag tror han reagerar på ryggarna, så ofta som han bläddrat i en del av böckerna.



Det känns lite övermäktigt, men det måste gå.