Sitter perfekt och matchar husses famn i solstolen.
Ena framtassen var rejält svullen så det var bara att hitta jourhavande veterinär. Närmaste fanns på Ultuna universitetsdjursjukhus en dryg timme bort. Husse bröt mot fartreglerna och muttrade sammanbitet att ve den polis som ger honom bot för att köra en liten dödssjuk valp till veterinär. Ingen stoppade oss, vi kom fram och fick vänta en stund innan vi kom in och då plötsligt fick Sickan hur mycket uppmärksamhet som helst.
Elva veckor och 2,5 kg är inte de bästa förutsättnngarna. Hu, så hemskt det var när de förde bort en tandköttsblek och med ögonen rullande, dessutom skrikande liten valpa i en vagn till IVA.
Två oroliga dygn följde, men på tredje dagen vart hon uppstånden igen, typ. Vi kunde åka och hämta vår drama-tik som nu är på hugget igen ...
Alla grannar har månat om lilla Sickan, de har kommit över, ringt och frågat hur det stått till med den lilla. Och Jack, 6 år, höll tummarna hela tiden och blev så glad, så glad att Sickan överlevde. Han var med när vi hämtade henne och hade med en extra stor pinne som han handplockat just för henne.
Nu återstår det att hålla den här lilla duracellvalpen i stillhet i två veckor. Inte lätt, men vi gör så gott det går. Mycket kel i knä blir det. Och bara lite träning. Attans också, säger matte och husse. Men Sickan tuggar stilla vidare på sina scilla.
Uppmärksamma bloggbesökare noterar att öronen som slog ut i förra veckan, nu slokar igen. Se och lär vad ormgift kan göra för utseendet.
Har påsken varit bra? Vi kom upp till landet i torsdag och grävde då ner en av våra trognaste kompisar. Lelle R fick sin sista vilopaus nära rönnen, precis vid muren ovanför havet där han brukade stå och skälla på den eländigt blinkande masten som han och husse hatade.
Men också där utsikten är som vackrast.
Husse grävde ner den lilla träurnan som vi la några godisbitar på. Någon högtidligt ceremoni var inte planerad och lilla Sickan såg till att lätta uppstämningen. Hon kikade ner i gropen och trillade nästan ner själv.
Vila i frid, Lelle R!
Morgonen är min bästa stund på dygnet. Förutsatt att jag får ligga kvar i sängen. Jag älskar att snooza och ligga och dra mig. Men om att masa mig upp innan tuppen galit tycker jag urk. Hur kan då en tidig morgon ändå bli en kick som vara resten av dagen?
Snark, mitt under leken under köksbordet. Obekvämt? Äsch!
Vi tar en närbild på det va?
Sickan var väldigt nyfiken, men skötte sig exemplariskt. Vi tror vi får komma tillbaka. 
(Sickan sover faktiskt vid min sida, men hon hade hunnit ut och lägga sin på en annan plats i hallen.)
Ha en skön helg alla fina bloggkompisar!
Om ni lovar att inte anmäla mig, får ni se hur hushållet här utnyttjar den minsta av våra systrar. Sickan inser att någon måste betala för foder och ben* 
och har därför hängt framför datorn och kommit med formuleringsförslag och allmänt smarta skribenttips.
(Husse har varit borta under kvällen och jag vågade inte ha Sickan på golvet här på övervåningen av rädsla för att hon plötsligt skulle trilla nerför trappan. Därför har hon legat på en kudde i mitt knä framför datorn medan jag har kvällsjobbat. Nu ska vi ta sista kissrasten för i kväll.) 
Nu lägger jag så klart bara ut bilder för ER skull, alla fina bloggvänner. Det skulle aldrig falla mig in att fylla inlägg efter inlägg med lilla Sickan ...
Eftersom hon är så tuff och framåt tog vi på hennes nyinköpte lilla läderhalsband en kort stund i dag. Lite krafs och tjafs i början, men en boll avledde effektivt uppmärksamheten.
Kopplet blev naturligtvis en tuggleksak, tills prasslande löv kom i vägen och noggrant måste undersökas. 
Allt, precis allt, är lika spännande och det är få saker som känns riktigt skrämmande. Ska vara kastrullslamret då. Tunga stekpannor som slår emot kastruller är liiite läskigt.
Sickan, 2 månader och 3 dagar 
I Gnarp cirka fem mil söder om stan brukar vi stanna för pizza när vi kör norrut. Nu blev det bara en macka och en kaffe - i sällskap av den här populära bloggerskan. Det är hon som har illustrerat omslaget till ljudboken. Kändes som en bra inledning. 28 tassar skuttade mot ytterdörren när vi ringde på. Tre vuxna norwichterrier plus de tre valparna och nytillskottet basenjin Zola (valp den med). På övervåningen sov en collietik med sin lilla valp. 
Hade tänkt att plåta hela härligheten, men jag kom av mig när jag såg dem. Hamnade på hallgolvet i stället och blev föremål för en våldsam valpuppvaktning. Fick i alla fall en bild av B och mamma Mika när vi fikade och gick igenom allt i köket med uppfödarna Annika och Urban Jonsson. 
Hemresan gick finfint. Lite kräk och lite kiss i mattes knä, men det var så klart bara en första kärleksförklaring. Den man älskar den kräks man lite på. 
Sickan inspekterade genast sina nya ägor, såväl inomhus som utomhus. Noggrant. Vi kunde inte begripa varför hon gång efter annan försvann under soffan. Inte förrän hon fjärde gången triumferande kom ut med ett av Lelle R:s ben, ungefär en tredjedel av hennes storlek. Lite senare hittade hon ett till under den andra soffan. Det hade känts bra att kunna skriva att vi givetvis placerat dem där med avsikt, men riktigt så finurliga är vi inte, bara glömska och städlata. Minnesgoda bloggläsare minns hur Lelle R ljudligt njöt av sina ben.
Och nu sover hon i husses knä, efter att ha kissat utomhus (okejrå, en gång inomhus också), ätit upp sin mat (och slickat skålen) och bajsat en gång utomhus. Matte och husse är sååå stolta. Sicken Sickanlycka! 
