Skrakskräck på skäret

För två år sedan la en skrakhona ägg i vårt garage på landet. Försiktigt, försiktigt tassade vi runt på tå för att inte störa henne. Vågade inte ens glänta på dörren för att se hur det gick.

Men nyfiknar var vi.

Och så, en julidag, satt vi vid köksbordet och fick syn på mamma Skrak när hon förde sin lilla kull ner till vattnet. Vi plockade upp Lelle R och följde henne på behörigt avstånd. Det kändes som att följa ens barn ut genom skolporten och vidare i livet. Skönt och lite vemodigt.

I år hade vi ingen aning om att vi hade en skrakhona på ägg någonstans. Hon har inte legat i garaget, utan förmodligen i vassen utanför tomten. Sickan har stuckit som ett spjut på kvällarna - och ibland dagarna - just åt det hållet. Med nosen i marken. Vi har inte riktigt fattat varför.

Förrän nu.

B skulle hämta något i garaget - ständigt detta garaget - och just när han rundat knuten såg han en liten skrakfamilj på väg till vattnet. Det gjorde även Sickan. Hjälp! En vild jakt utbröt. Som en ättling till ett långt och stolt råttfångarsläkte (från grevskapet Norfolk där Norwich är huvudort) jagade Sickan de pipande ungarna för fullt. Med ens såg vi resultatet av alla timmar vi kastat hennes gummileksaker i alla väderstreck. Efter kom B och jag i ett rasande tempo för att försöka stoppa henne. Det gick inte. MEN vi fick i alla fall ur henne ungarna. Antar att de sprattlade lite läskigt i munnen och att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med dem. Pipande gummileksaker har den goda smaken att de är stilla i munnen.

Mamma Skrak hann få fem ungar i säkerhet medan vi kämpade för de två sistas sköra livhanke. Innan B släppte ner dem i vattnet hann jag ta några skakiga bilder. Och banne mig om de inte lite vingligt lyckades paddla till morsan. Sickan, skrakarnas skräck på skäret, stod på strand och önskade att hon kunde simma som en svan. Men vi var glada att hon inte kan det.Snipp, snapp, snut, så var skraksagan slut - och Sickan vände sloksvansad hem till stugans knut.

För två år sedan

I dag för två år sedan dog min mamma.

Om jag inte sutte på landet skulle jag lägga upp vacker musik, men det klarar inte uppkopplingen här. Ni får några bilder i stället.

B och mamma hade alltid ett gott öga till varandra. Några dagar innan hon dog sa mamma att hon och pappa tyckte så bra om honom. "Det kan du ju tala om för honom, men bara om du inte tror att han blir högfärdig", sa hon.
På sjukhuset några veckor innan hon dog. Fast då visste vi inte att det var så illa. Mamma fick lämna lasarettet och dog hemma.

Älskar och saknar dig mamma!

Kläder på tork???

För några år sedan - tänk vad tiden går! - var vi några som livligt diskuterade torkning av kläder här på bloggarna. För och emot tumlare och värmeskåp, var vi alla vänner av soltorkad tvätt (vill jag minnas).

Igår åkte vi in till Gävle för att b(r)yta havshorisonten mot lite lagom stadsbrus. B hängde tvätt på den provisoriska torklinan, som även tjänar som löplina för Sickan när vi övar (nåja!).

Den är inte torr än.


Ledtråd: stupröret och vattentunnan.

Mig gör det inte så mycket med några regndagar emellanåt. Då kan man åka till Gävle eller ligga platt på rygg och läsa. Eller sova siesta.

Köpetänder

Vips, nästan, så var alla valptänderna svalda. Vi märkte det inte, och tror faktiskt inte att Sickan gjorde det heller. Inte så mycket i alla fall.

Och nu är de på plats, hennes nya, fina och väldigt vita vuxentänder. Precis som öronen är de lite för stora. Ser nästan ut som köpetänder. Men de är inte alls så vassa som valpbissingarna.


Bilden är nummer 21 i en svit där Sickan njuter i husses famn. De flesta blev oskarpa som sjutton, men här ser ni hur Sickan behagfullt sträcker på sig för att lägga sig tillrätta.

Gryning

Vet inte riktigt vad klockan var. Men så här såg det ut imorse, kanske vid femtiden. Inga hägrar längre, men väl morgondimma som trollade bort horisonten.

Hägring

- Titta! En trana! ropade B.
- Hurra! ropade jag och sprang efter kameran.

Nu var det inte grus grus utan en häger (Ardea cinerea - inte hälften så kul att säga - ja, jag slog upp det!) Snart följd av två (fast bara en syns här). Igårkväll vid niotiden. Vågade inte gå ut på trädäcket för att plåta dem, så jag förevigade dem genom (det oputsade) fönstret.

Efterlysning

Är det någon som spelat Fäbodspelet tjugo vita kossor? Skulle inte tro det. Min bror och jag älskade det, men har inte hittat någon annan som varit i närheten av det.

När vi röjde i pappas lägenhet i våras hittade vi det i en garderob till vår stora lättnad och (spel)glädje. På kvällen körde vi två omgångar - som tur var vann vi varsinn.

Det är inte vilket spel som helst. Spelplanen är ritad av Bertil Almqvist (Barna Hedenhös) och bjuder upp fantasin. Titta här på några detaljer:

Killen som dyker i sjön. (Naken, jojo!)

Nallen vid tallen på bergsknallen.

Spelpjäserna i plast är skäligen enkla, men kossorna, kossorna! Det är dem man ska fånga på olika sätt. Den som har flest vinner. först i mål är alltså ointressant. Man slår sig fram med tärning men har under spelets gång chans att gå röda, extra farliga men också exra lönsamma vägar. Det betyder att du har chans att få fler kossor - och förlora fler.


När du hamnar på ett nummer med en svart ring runt händer det något som står i den tejpade och tummade manualen. Allt är på rim! Orkar ni höra några exempel? "Hejsan, hoppsan över stättan, fortsätt fram till tjugoettan." "Aj, här blev du skrämd av nallen, sitt tre kast i höga tallen." "Sorglig fäbodsvallsrapport, alla dina kort sprang bort." "Äsch, stå inte här och grina, kossorna intill är dina."

Och så vidare, och så vidare.

Rimmen sitter så hårt ristade i hjärnbarken att min bror och jag fortfarande kan de flesta utantill.

Spelet har jag här bredvid mig nu. Har spelat det med små barn som jag haft i min närhet i omgångar den senaste tiden. De går igång lika hårt som vi en gång gjorde.

Är det någon därute som har spelat det här spelet???

PS Spelnörd? Vill du se mer? Här kommer spelregler och rimmen ...

Modellhund

Nja, modellhund och modellhund. Det är en definitionssak.

På valpkursen i våras fick Sickan MVG på charmdelen respektive valpsläppet där hon rasade runt med boxrar, leonberger och franska bulldogar, no matter what. Sitt, ligg, gå nära gick - så där. I det avseendet är hon inte en modellhund.

Men i reklamvärlden är hon det. Kolla den här annonsen för vårdföretaget Attendo.

Illustratören behövde en modell för en gullig hund och AD:n - som känner Sickan väl vid det här laget - frågade mig om jag hade ett foto av henne. Om! Så nu är Sickan sit in för vårdhunden Ludwig - som är en svart lagotto. (Jag har googlat.) Haha! Stor humor i det. Hoppas att alla som nu strömmar till på söndag bara för den gulliga valpens skull inte blir besvikna.

Att det är Attendo känns helrätt. Pappas superb(r)a vårdboende i Halmstad drevs av Attendo, och där var jag i våras med Sickan för att hälsa på Maj-Britt. Hon blev ju kär i Lelle R julas och uppriktigt ledsen när jag var uppe på utan hund i samband med begravningen. Då lovade jag att komma upp med den nya valpan. Tänkte sedan att hon nog att glämt, men det hade hon inte. Maj-Britt blev stormförtjust i Sickan och jag lovade att vi två skulle hälsa på igen. Sickan är alltså redan en vårdhund. På Attendo.


Här är fotot som är förebilden. Jag smällde av några bilder en dag när Sickans öron höll på att resa sig. Ett öra i taget ...

Nu dj-vlar

Morgongos med husse.

Nospuss på fina Caroline som köpte nybakat bröd och tog med sig för en Solnafrulle.

En eloge till alla bloggare som lyckas/klarar/orkar/fixar att blogga i solsken och i skurar. Jag gör det inte - som ni märker.

Men till skillnad från hjärnkirurger och fallskärmshoppare får vi bloggare alltid fler chanser. Härligt, eller hur?

Så här är jag igen. Och Sickan. Tack alla som hört av sig på olika sätt för att kolla om - och ibland hur - vi lever. Jodå, nu när det stora Sommarlovet äntligen brer ut sig känns det bra. Jag lever upp till mitt autosvar på datorn och öppnar inte mejlen varje dag. Ibland slår jag inte ens på datorn. Det känns, eh, konstigt.

Precis som det känns lite konstigt nu att blogga. Jag menar, var börjar jag? Äsch, med Sickan Sockerdrickan förstås. Hon mår bra. Jättebra. Numera är hon en slank och långbent skönhet som är supersocial. Det här är tjejen som inte kan mostå röster och skratt. På landet sticker hon som en pil så fort hon hör grannarna. Gång på gång. Midsommarhelgen tror jag vi hämtade henne alternativt de kom med henne minst fem gånger på två timmar.

Är det barn i närheten leker hon med dem på valpars vis. Hoppar, kravlar, slickar, klättrar, krafsar och får dem att kikna av skratt.

Inte den bästa bilden av Lillkickan, ville mest visa hur hon vuxit.

Ses snart igen då! Promise!