I Kesu namn

Om elva månader är det jul igen ...

2012-01-24T21:33:00.007+01:00

... och för en månad sedan var det julafton hos oss. Då såg det ut så här:Sickan var nog den enda av de små som listade ut vem mannen med luva var. Men hon hade den goda smaken att - precis som han - hålla masken.

Lilla Margarita är nästan jämngammal med Sickan. Hon var inte riktigt lika förtjust

"Den gubben går jag inte på."

En vecka senare hade lilltösen kammat sig och såg fram emot sin första nyårsafton:

(Taget utan stativ och blixt.)

Hoppas 2012 startat bra för er!

Sov du lilla videung

2011-11-19T20:32:00.000+01:00

är ju precis vad man vill vyssa när man ser det här. Eller hur???

Kärlek eller kär lek?

2011-11-09T23:52:00.001+01:00

Kul hund, cool häst!

Ryktet om min död ...

2011-11-02T21:32:00.006+01:00

... är betydligt överdrivet.

Men visst känns det bra att vara uppskattad.

Jag mötte (tydligen) Lassie, jag menar Lasse - och Lasse. Välkomna hem till mig på lite mysgos, killar!

Fusk

2011-10-28T12:08:00.000+02:00

Kisa lite med ögonen. Visst ser det ut som lammullskrull? Men det är det inte. Hemtex har dock börjat sälja garn som till förvillelse liknar lammull just för att man ska sticka sina egna lammkuddar. Ett varv avigt, ett varv rätt. Efter 50 cm viker man stycket på mitten, så att säga, och stickar 50 cm till. Sedan är det bara att sy ihop två sidor, stoppa in en finkudde och sy ihop sista sidan. Kan inte bli enklare i stickvärlden.

Fast det var inte riktigt så lätt som jag trodde. Har stickat ganska mycket i min dag, men aldrig i ett sådant här krulligt (läs knutigt) garn. Det gör att en maska ibland ser ut som två. Inte bra. Jag har fått kontrollräkna nästan varje varv för att vara på den säkra sticksidan.

Någon piffig trendmänniska har också kommit på att göra genomskinliga stickor. (Jag vet inte var mina är efter alla flyttar, så jag fick köpa nya.) När man räknar maskorna ser man igenom stickan och, ja, plötsligt blir det dubbelt upp igen. Om man inte ser till att belysningen kommer uppifrån.

Trots det lilla kvirret tycker jag ändå att det är fasligt roligt att se lammkuddarna växa fram. Jag vet att det inte finns randiga lamm (fast det kanske bara är en tidsfråga så som det genmanipuleras hit och dit), men i ett nyrenoverat sovrum på landet har vi, d v s B, målat två parallella, gråa ränder. Den ena är lite bredare än den andra. Tanken är att kuddarna ska ligga på gästsängarna och liksom ta upp ränderna. Jag vet, jag borde bli inredare ...

2011-10-27T10:26:00.008+02:00

STOPP!

På väg till tunnelbanan. Onsdag morgon 07:58.

(Jodå, jag missade ett tåg för att jag stannade upp, men det går ju fler, eller hur? Jo, det gjorde det bestämt.)

Så här ska det se ut!

2011-10-24T20:34:00.004+02:00

Så här tycker jag att det ska se ut just nu. I stället för julpynt menar jag. Sprakande höstfärger till och med på stadens innersta stentorg. Hellre stora, gula pumpor än glittriga små kulörta julkulor. Drösvis med kantareller i stället för små fjuttänglar.

Det är min personliga åsikt.

(Ursäkta dålig skärpa. Darrade av upphetsning när jag såg härligheten på Hötorget ...)

Nakenchock

2011-10-19T21:19:00.005+02:00

Okej, kanske inte just nakenchock som så - vad gör man inte för att locka till läsning? - men såväl chock som bestörning infann sig i dag när jag svängde inom Åhléns. Ser ni?! Juldekorationer!!! Den 19 oktober, alltså mer än två månader kvar till jul. Är det riktigt klokt? Va? Va? Va?

Och det var inte några ynka små blyga tomtenissar man hade dukat fram. Nej, hela härligheten (?) med kulor, glitter, fler kulor, mera glitter i travar. Elljusstakar i parti och minut liksom adventsstjärnor.

Men hörrni, tycker ni att det här är okej? Det tycker inte jag.

Dubbel överraskning

2011-10-17T21:08:00.011+02:00

I går överraskade B mig med en biljett till Jeppe på Berget på Stadsteatern. Han blev lika överraskad själv när han såg att föreställningen började klockan ett - B hade trott klockan två. Aj då! Men ära vare Stadsteatern som meddelade att det går bra att chansa en halvtimme innan ny föreställning. Finns platser kvar får vi gå på de gamla. Halleluja! Ursäkta mina fördomar, men jag skulle inte tro att privatteatrarna är lika generösa.

I stället för föreställningen Jeppe på Berget gick ridån upp för Sickan på Hundön, en komedi i en akt. Vi åkte ut till Drottningholm. Precis efter kungens stora slott svänger man av till vänster och går en liten bit till Hundön. Den är omgiven av vatten och där får fyrtassingar rasa runt utan koppel. Stora som små, gamla som unga, vita som svarta - alla får vara med och leka efter bästa förmåga.

Så här ser det ut till höger ...
... så här till vänster innan man kommer över till Hundön ...
... och så här på själva ön. (Det ser kanske ut som en dressyrkurs, men det är det inte! Hundarna i den delen råkade bara springa så just i det ögonblicket jag tog bilden. Det märkliga och intressanta är dock att hundar av samma färg oftast lekte med varandra. Minus Sickan då som lekte med alla. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Som hund leker man kanske bäst med lika barn, känner sig tryggast när man känner igen andra, så att säga.)

Att leka med andra hundar är det bästa Sickan vet. Hon gav sig genast i slang med alla och envar och fick igång de flesta. Hon rullade runt, hoppade, kutade som en kanonkul och nästlade sig in hos mattar och hussar - allt med samma varma hjärta. Nångång emellanåt tankade hon vatten och godis och sen var det full fart igen. De andra hundarna var inte sämre. Jisses, så det dundrade i marken när en boxer jagade en amstaff tätt följda av en dalmatiner. Border collies hoppade med stövare, mopsar med borderterrier. Vi stannade nästan en timme i höstsolens sken, men inte en enda bra bild fick jag. Sickan sprang hela tiden ur bild.

T som i T-bana och träning

2011-10-15T13:40:00.005+02:00

Sickan har fyllt nio månader nu och är tonårstjej. Dags att börja träna tunnelbaneåkning. Är man en liten storstadshund så är man. Om hon själv ska hänga på stan framöver med mopsar på Stureplan (Gud förbjude!), måste hon först lära sig hur man åker dit. Gärna hem också. Därför körde vi - eller snarare SL - första lektionen igår. Det gick sådär.

Allt är slamrigt och skramligt skrämmande för en liten hund knappa tre decimeter i mankhöjd. Hon vägrade gå ombord och fick bäras av matte. Det var tryggare att sitta och betrakta den märkliga omvärlden i mattes knä än att sitta på golvet bland en fasligt massa ben och fötter.

Men det var roligt för mig. Hundar måste bäras - eller ta hissen om de är av stor volym - i rulltrapporna. Vi bor vid en lång rullande trappa och jag noterade noggrant människorna som åkte upp när vi åkte ner (och vice versa). En del var nollställda, men väldigt många log och en del försökte få Sickans uppmärksamhet där hon satt med pickande hjärta i min famn.

På själva t-banan fick hon också uppmärksamhet när hon inte själv var först att söka den. Vill man ha kontakt med folk ska man skaffa hund eller barn. Till och med de stressiga nollåttorna tinar upp och tar sig tid att prata lite.

Att sluta som man börjar

2011-10-14T17:24:00.010+02:00

Det är inte mycket eller många som kan få mig frivilligt och förväntansfullt ur sänghalmen tidigt på morgonen. Men Caroline är en av dem. I går stod frukost med henne som första punkt på dagen. Hon hade föreslagit Albert & Jack's (på Skeppsbron) som jag varit nyfiken på ett längre tag.

Eftersom jag ju inte behövde laga frukost hemma kom jag i osedvanligt god tid och kunde strosa genom ett sömnigt Gamla stan. Inga turister - knappt några människor alls faktiskt - inga öppna affärer, inga stora trottoarskyltar (som står i vägen) utan bara lugn och ro. Jag vandrade ensam på en del av de knaggeliknöggeliga gatorna. Och njöt. Stannade till ibland och tillät mig att bara titta och njuta.

Självklart är graffitin i Gamla stan i gammal frakturstil. En del skyltar kör tankarna i racerfart till en annan tid och kickstartar fantasin. När bokade ni resan på en sådan här resebyrå senast??? Vår frukost varade inte mer än 40 minuter.
Men vi hann ändå avhandla det allra viktigaste. Som att vi ska ses snart igen. Men även en del jobbollande och prat om barn och hundar. En stund med Caroline ger alltid tusen idéer och ett ton inspiration. Efter inhoppet på redaktion ville slumpen att jag avslutade dagen i Gamla stan också. Gottade mig återigen åt alla fina silhuetter, alla roliga detaljer och det ständigt närvarande vattnet på min vandring hemåt.
Suddig aftonbild - kladd på linsen eller fotografen?
Trots att det är höst hör och ser man många turister i Stockholm. Härligt tycker jag!
Fru/fröken Räv sitter på Helgeandsholmen, mellan Gamla stan och Drottninggatan (kan man säga).

Slutsats: jag borde börja och sluta dagen oftare i Gamla stan - gärna med Caroline.

Bönegröt

2011-10-11T16:38:00.000+02:00

Bondbönor har seglat upp i recepten på senare år. Själv har jag ätit den sedan barnsben. Det är helt klart en av mina favoritbönor.

Fast när jag var liten höll vi inte på och förvälla och sedan koka om igen för att slutligen skala bönorna. Vi bara spritade dem (tog ur dem ur skidan) och kokade i lättsaltat vatten i 10 - 20 minuter. Under tiden gjorde vi vanligt potatismos. När bönorna var kokta mosade vi bönorna med gaffel och blandade i potatismoset som då blev grönt och kallade bönegröt och serverades till stekt fläsk. I det gröna moset gjorde vi en liten grop där stekflottet hälldes. Aaaahhhh!

Receptet kommer från mammas släkt i Småland. Till efterrätt serverades alltid lingonsylt med mjölk. De riktiga fantasterna klickade i lite bönegröt också, men det har jag inte hållt fast vid.

Jag tvivlar på att jag skulle få gehör för receptet hos dagens trendkockar, men jag lovar, gott är det trots det avtändande namnet.

(Här har vi slarvat och inte gjort en grop utan bara lathällt flottet över bönegröten. Tomaterna är en eftergift till kostcirkeln. Jag vet att mina förfäder aldrig skulle snegla åt grönsaken.)

Dejliga Danmark

2011-10-10T12:28:00.007+02:00

(Runde tårn, knappt 40 meter högt, stegade vi så klart upp i.)

Jag erkänner med en gång: jag är kär i Köpenhamn. Har varit det så länge jag kan minnas.

När jag bodde ett år i Helsingborg (lååångt innan den långa bron byggdes) spontanade vi ofta över med färja och tåg för att byta skåneluften mot köpenhamnsair. Underbart! Nu när jag bor i Stockholm blir besöken dessvärre inte alls lika frekventa, men jag är glad som ett barn på julafton när jag får strosa i stan igen.

Den gångna helgen flög jag och tre kamrater dit. Ursprungstanken var att fira vårt gemensamma 200-årsjubileum (okej, 199 då, Gunilla!). Alla fyller vi 50 i år och i stället för att hålla på med presenter och annat kladd gav vi oss själva en gemensamm Köpenhamnshelg. Under resans gång (bokstavligen) kom vi sedan på att vår så kallade OK-klubb fyller tio år i år (jag gissade på sju år) och att det är 25 år sedan några av oss jobbade tillsammans som reseledare för första gången (jag gissade på något helt annat - My God, så tiden flyger i väg).

Stan visade sig från sin allra dejligaste sida med blek höstsol, god mat, god öl och allt annat som man vill ha under en kort storstadssemester.

(Smörrebröd på Peder Oxe, här "ribbestek". Slurp!)

Öl - slurp igen!

Roliga skyltar har dom också:

Caroline hade tipsat om restaurang Den lille fede (som jag kallade Den fede dansken hela tiden). Gott och prisvärt = succé! Tack!

(Höjden på Den fedes cappuccino står i paritet med höjden på maten.)

På egen hand hittade vi hotellet Nimb när Rådhuspladsen. Nej, vi bodde inte där (det gjorde vi på hotell Guldsmeden), men vi frågade oss fram till en lounge med lugn musik och sköna fåtöljer. Firar man 200 år känns inte höga, ryggstödslösa barstolar i dunkadunkapubmiljö som det rätta. Men på Nimb viskade de överdimensionerade fåtöljerna förföriskt "kom till mig", så där satt vi och kände oss kontinentala en knapp timme från Stockholm.

Hann också med en sväng inom Glyptoteket som hade den goda smaken att inte ta något inträde på söndagar. Miljön är fantastisk och Gauginutställningen skämdes inte för sig. Hade kunnat gå där länge, länge, men något ska man spara till nästa gång.

Det är nästan så att jag längtar redan.

Don't smile

2011-09-18T13:02:00.002+02:00

Ska alldeles strax slå ihop kappsäcken och resa till Turkiet. På jobb.

insåg i sista resesekunden att mitt gamla pass inte skulle funka. Turkarna vill att passet är giltigt sex månader efter inresedatum och det slog på fyra dagar. Hrmf, man förlorara alltså ett halvår av dyrbar passgiltigshetstid. Numera vara passen bara i fem år.

- Le inte! Gör inga miner! löd polisdamens instruktioner.

Vad säger ni? Bättre före

eller efter

Same, same säger jag och hoppas att jag kan få en turkisk passpolis att dra på smilbandet när nu inte jag fick det.

(Upp med handen alla som tänker på Yngsjömörderskan 2.0 ...)

Se, vitaminer!

2011-09-17T17:38:00.007+02:00

Mian och jag körde lite MMS-rejs förra helgen. Hon var ute och fyllde korgen med svamp, jag plastbunken med havtorn. På landet. Där har vi så mycket att vi inte kan ta tillvara på alla. Välkomna att plocka!

Det är tur att bären är så nyttiga - sprängfyllda med c-vitaminer och fett lika bra som fiskarnas - annars vet jag inte hur jag skulle kunna motivera mig själv att plocka dem. Långa törnen sticker och de små bären sitter tätt, tätt tillsammans och vill inte lämna kvisten. Inte alls. Det går inte att använda plockar utan man måste knipsa av dem ett och ett.

Jag fick ihop nästan en liter. Kunde introducera Sickan som faktiskt fick i sig några bär utan sura miner. Jag tycker personligen inte att de är goda att äta från bar kvist, men det gör tydligen få¨r fyrtassing. Och så Mian så klart :)
Kände mig fasligt huslig när jag kokade chutney i veckan.

Har länge letat recept för havtorn, men det var inte förrän jag hittade den här boken som det lossnade. Den är full med spännande recept, både sött, salt, bakat, lagat och så en massa fakta. Har ni tillgång till havtorn och vill veta vad ni ska göra med dem - om ni inte redan vet det - så är det här boken ni ska köpa.

Och ni som vill ha chutneyreceptet kan läsa här:

På begäran

2011-09-05T22:08:00.003+02:00

Mian vill se bilder på Sickan. Åkejrå!

Tänk vad en svart plastkruka på landet kan vara kul.

PS Sickan har inte släppt caprimodet fastän höstens vindar börjar slita. Frågan är om hon nånsin gör det. Pälsen är fortfarande fjunig på bak- och frambenen. Det verkar som att pälsväxten där kommit av sig efter alla rakningar och stickningar med nålar och annat under huggormsbehandlingen. Visst låter det osannolikt, men jag kan inte hitta nånannan förklaring. Jag ska fråga nästa gång vi låter trimma henne. (Som om hon skulle behövas att trimmas ...)

Interpunktion är svårt

2011-09-01T15:48:00.000+02:00

- inte minst att säga. Men det är ju begripligt att man måste sätta ut skiljetecken för att göra en text begriplig.

Ett kommatecken eller inte gör stor skillnad.

Lynne Truss är en dam som är upprörd över att folk inte behärskar interpunktion. Hennes bok heter Eats, shoots and leaves, vilket är taget från en text om pandor och som framställer dem som skjutglada djur med tassen på avtryckaren. Naturligtvis skulle det vara Eats shoots and leaves, alltså äter skott och blad.
Sickan har lite svårt med interpunktionen hon med. Den här boken tyckte hon att jag skulle köpa. Vad tror ni? Har hon inte läst in ett kommatecken för mycket nånstans?

Fredagspys!

2011-08-30T16:08:00.002+02:00

Oj, oj! En månad sedan vi var på landet. Redan. Vi firade återkomsten med fredagsmys, eller kanske snarare fredagspys. Jag har all förståelse - och dito respekt - för de som inte gillar surströmming. Men jag och B gillar "bullerkrubbet", som min pappa kallade det. Ni förstår säkert varför. Årets uppbrutna burk (VAR ÄR KONSERVÖPPNAREN?) bjöd på synnerligen mjälla och inte alltför långt ruttna firrar. Sickan höll sig till sitt grishudsben.

Hjälp mig med en marknadsundersökning

2011-08-14T11:48:00.002+02:00

Sitter just nu och skriver om hotellrum för kvinnor. Anledningen är att ett sprillans nytt och stort hotell har öppnat utanför Köpenhamn där en våning är avsedd för kvinnor och bara kvinnor.

Det finns två aspekter på hotellrum speciellt för kvinnor. 1) Säkerheten. Kvinnor ska kunna känna sig trygga på hotell (jo, det ska ju män också, men ändå) och därför har de rummen titthål, säkerhetskedjor etc. 2) Mjukvaran, det vill säga hur man inreder och vad man inreder med som exempelvis hårfön, extra produkter i badrummet liksom sminkspegel (med belysning och förstoring), te/kaffekokare och glossiga magasin - fast inte i badrummet dårå.

Det finns till och med hotell där enbart kvinnor får bo.

Nu undrar jag vad ni tycker om hotellrum speciellt för kvinnor? Synpunkter på våningsplan som vikts för det täcka könet? För hela hotell?

Forumet är fritt! Ös på med era synpunkter!

Skrakskräck på skäret

2011-07-29T14:31:00.008+02:00

För två år sedan la en skrakhona ägg i vårt garage på landet. Försiktigt, försiktigt tassade vi runt på tå för att inte störa henne. Vågade inte ens glänta på dörren för att se hur det gick.

Men nyfiknar var vi.

Och så, en julidag, satt vi vid köksbordet och fick syn på mamma Skrak när hon förde sin lilla kull ner till vattnet. Vi plockade upp Lelle R och följde henne på behörigt avstånd. Det kändes som att följa ens barn ut genom skolporten och vidare i livet. Skönt och lite vemodigt.

I år hade vi ingen aning om att vi hade en skrakhona på ägg någonstans. Hon har inte legat i garaget, utan förmodligen i vassen utanför tomten. Sickan har stuckit som ett spjut på kvällarna - och ibland dagarna - just åt det hållet. Med nosen i marken. Vi har inte riktigt fattat varför.

Förrän nu.

B skulle hämta något i garaget - ständigt detta garaget - och just när han rundat knuten såg han en liten skrakfamilj på väg till vattnet. Det gjorde även Sickan. Hjälp! En vild jakt utbröt. Som en ättling till ett långt och stolt råttfångarsläkte (från grevskapet Norfolk där Norwich är huvudort) jagade Sickan de pipande ungarna för fullt. Med ens såg vi resultatet av alla timmar vi kastat hennes gummileksaker i alla väderstreck. Efter kom B och jag i ett rasande tempo för att försöka stoppa henne. Det gick inte. MEN vi fick i alla fall ur henne ungarna. Antar att de sprattlade lite läskigt i munnen och att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med dem. Pipande gummileksaker har den goda smaken att de är stilla i munnen.

Mamma Skrak hann få fem ungar i säkerhet medan vi kämpade för de två sistas sköra livhanke. Innan B släppte ner dem i vattnet hann jag ta några skakiga bilder. Och banne mig om de inte lite vingligt lyckades paddla till morsan. Sickan, skrakarnas skräck på skäret, stod på strand och önskade att hon kunde simma som en svan. Men vi var glada att hon inte kan det.Snipp, snapp, snut, så var skraksagan slut - och Sickan vände sloksvansad hem till stugans knut.

För två år sedan

2011-07-25T17:36:00.003+02:00

I dag för två år sedan dog min mamma.

Om jag inte sutte på landet skulle jag lägga upp vacker musik, men det klarar inte uppkopplingen här. Ni får några bilder i stället.

B och mamma hade alltid ett gott öga till varandra. Några dagar innan hon dog sa mamma att hon och pappa tyckte så bra om honom. "Det kan du ju tala om för honom, men bara om du inte tror att han blir högfärdig", sa hon.
På sjukhuset några veckor innan hon dog. Fast då visste vi inte att det var så illa. Mamma fick lämna lasarettet och dog hemma.

Älskar och saknar dig mamma!

Kläder på tork???

2011-07-19T15:27:00.005+02:00

För några år sedan - tänk vad tiden går! - var vi några som livligt diskuterade torkning av kläder här på bloggarna. För och emot tumlare och värmeskåp, var vi alla vänner av soltorkad tvätt (vill jag minnas).

Igår åkte vi in till Gävle för att b(r)yta havshorisonten mot lite lagom stadsbrus. B hängde tvätt på den provisoriska torklinan, som även tjänar som löplina för Sickan när vi övar (nåja!).

Den är inte torr än.

Ledtråd: stupröret och vattentunnan.

Mig gör det inte så mycket med några regndagar emellanåt. Då kan man åka till Gävle eller ligga platt på rygg och läsa. Eller sova siesta.

Köpetänder

2011-07-18T16:23:00.002+02:00

Vips, nästan, så var alla valptänderna svalda. Vi märkte det inte, och tror faktiskt inte att Sickan gjorde det heller. Inte så mycket i alla fall.

Och nu är de på plats, hennes nya, fina och väldigt vita vuxentänder. Precis som öronen är de lite för stora. Ser nästan ut som köpetänder. Men de är inte alls så vassa som valpbissingarna.

Bilden är nummer 21 i en svit där Sickan njuter i husses famn. De flesta blev oskarpa som sjutton, men här ser ni hur Sickan behagfullt sträcker på sig för att lägga sig tillrätta.

Gryning

2011-07-17T23:58:00.001+02:00

Vet inte riktigt vad klockan var. Men så här såg det ut imorse, kanske vid femtiden. Inga hägrar längre, men väl morgondimma som trollade bort horisonten.

Hägring

2011-07-17T15:16:00.004+02:00

- Titta! En trana! ropade B.
- Hurra! ropade jag och sprang efter kameran.

Nu var det inte grus grus utan en häger (Ardea cinerea - inte hälften så kul att säga - ja, jag slog upp det!) Snart följd av två (fast bara en syns här). Igårkväll vid niotiden. Vågade inte gå ut på trädäcket för att plåta dem, så jag förevigade dem genom (det oputsade) fönstret.

Efterlysning

2011-07-15T11:06:00.011+02:00

Är det någon som spelat Fäbodspelet tjugo vita kossor? Skulle inte tro det. Min bror och jag älskade det, men har inte hittat någon annan som varit i närheten av det.

När vi röjde i pappas lägenhet i våras hittade vi det i en garderob till vår stora lättnad och (spel)glädje. På kvällen körde vi två omgångar - som tur var vann vi varsinn.

Det är inte vilket spel som helst. Spelplanen är ritad av Bertil Almqvist (Barna Hedenhös) och bjuder upp fantasin. Titta här på några detaljer:

Killen som dyker i sjön. (Naken, jojo!)

Nallen vid tallen på bergsknallen.

Spelpjäserna i plast är skäligen enkla, men kossorna, kossorna! Det är dem man ska fånga på olika sätt. Den som har flest vinner. först i mål är alltså ointressant. Man slår sig fram med tärning men har under spelets gång chans att gå röda, extra farliga men också exra lönsamma vägar. Det betyder att du har chans att få fler kossor - och förlora fler.

När du hamnar på ett nummer med en svart ring runt händer det något som står i den tejpade och tummade manualen. Allt är på rim! Orkar ni höra några exempel? "Hejsan, hoppsan över stättan, fortsätt fram till tjugoettan." "Aj, här blev du skrämd av nallen, sitt tre kast i höga tallen." "Sorglig fäbodsvallsrapport, alla dina kort sprang bort." "Äsch, stå inte här och grina, kossorna intill är dina."

Och så vidare, och så vidare.

Rimmen sitter så hårt ristade i hjärnbarken att min bror och jag fortfarande kan de flesta utantill.

Spelet har jag här bredvid mig nu. Har spelat det med små barn som jag haft i min närhet i omgångar den senaste tiden. De går igång lika hårt som vi en gång gjorde.

Är det någon därute som har spelat det här spelet???

PS Spelnörd? Vill du se mer? Här kommer spelregler och rimmen ...

Modellhund

2011-07-07T10:14:00.004+02:00

Nja, modellhund och modellhund. Det är en definitionssak.

På valpkursen i våras fick Sickan MVG på charmdelen respektive valpsläppet där hon rasade runt med boxrar, leonberger och franska bulldogar, no matter what. Sitt, ligg, gå nära gick - så där. I det avseendet är hon inte en modellhund.

Men i reklamvärlden är hon det. Kolla den här annonsen för vårdföretaget Attendo.

Illustratören behövde en modell för en gullig hund och AD:n - som känner Sickan väl vid det här laget - frågade mig om jag hade ett foto av henne. Om! Så nu är Sickan sit in för vårdhunden Ludwig - som är en svart lagotto. (Jag har googlat.) Haha! Stor humor i det. Hoppas att alla som nu strömmar till på söndag bara för den gulliga valpens skull inte blir besvikna.

Att det är Attendo känns helrätt. Pappas superb(r)a vårdboende i Halmstad drevs av Attendo, och där var jag i våras med Sickan för att hälsa på Maj-Britt. Hon blev ju kär i Lelle R julas och uppriktigt ledsen när jag var uppe på utan hund i samband med begravningen. Då lovade jag att komma upp med den nya valpan. Tänkte sedan att hon nog att glämt, men det hade hon inte. Maj-Britt blev stormförtjust i Sickan och jag lovade att vi två skulle hälsa på igen. Sickan är alltså redan en vårdhund. På Attendo.

Här är fotot som är förebilden. Jag smällde av några bilder en dag när Sickans öron höll på att resa sig. Ett öra i taget ...

Nu dj-vlar

2011-07-05T22:03:00.005+02:00

Morgongos med husse.

Nospuss på fina Caroline som köpte nybakat bröd och tog med sig för en Solnafrulle.

En eloge till alla bloggare som lyckas/klarar/orkar/fixar att blogga i solsken och i skurar. Jag gör det inte - som ni märker.

Men till skillnad från hjärnkirurger och fallskärmshoppare får vi bloggare alltid fler chanser. Härligt, eller hur?

Så här är jag igen. Och Sickan. Tack alla som hört av sig på olika sätt för att kolla om - och ibland hur - vi lever. Jodå, nu när det stora Sommarlovet äntligen brer ut sig känns det bra. Jag lever upp till mitt autosvar på datorn och öppnar inte mejlen varje dag. Ibland slår jag inte ens på datorn. Det känns, eh, konstigt.

Precis som det känns lite konstigt nu att blogga. Jag menar, var börjar jag? Äsch, med Sickan Sockerdrickan förstås. Hon mår bra. Jättebra. Numera är hon en slank och långbent skönhet som är supersocial. Det här är tjejen som inte kan mostå röster och skratt. På landet sticker hon som en pil så fort hon hör grannarna. Gång på gång. Midsommarhelgen tror jag vi hämtade henne alternativt de kom med henne minst fem gånger på två timmar.

Är det barn i närheten leker hon med dem på valpars vis. Hoppar, kravlar, slickar, klättrar, krafsar och får dem att kikna av skratt.

Inte den bästa bilden av Lillkickan, ville mest visa hur hon vuxit.

Ses snart igen då! Promise!

Ormtjuserskan är friskförklarad

2011-05-16T21:51:00.004+02:00

Tack alla för tass- och tumhållningen! I fredags blev Sickan stucken och lekte lite krigshjälte på gräsmattan utanför veterinärmottagningen. (Sköterskan stack i vänster tass, för Sickan är högertassad.)
Vi fick vänta några dagar på provsvaret, men i kväll ringde Fabror Vet(erinär) och meddelade att det inte fanns några spår av ormgiftet i den lilla kroppen.

Hurra!

Vi tränar Sickan - eller tvärtom

2011-05-12T09:48:00.000+02:00

Hej igen!

Remember me?! Försvann från blogghorisonten när vi röjde i pappas lägenhet och har inte riktigt kommit tillbaka. Som ni märkt. (Hoppas jag.)

Sickan mår finfint till det yttre. Hon är pigg och rolig och gillar inte veterinärens ordination om att vara i stillhet. Vi försöker stimulera henne mentalt och tränar sök så det stänker. Gömmer godisbitar på alla möjliga och omöjliga ställen. Sickan tycker det är busenkelt och svarar med samma träningsmynt. Hon gömmer våra skor på alla möjliga och omöjliga ställen. Sådan matte/husse, sådan hund. Hihi!

Därför har vi huset fullt av spontanskoställ:

(Bilden är från stöket i pappas lägenhet.)

Så många helger som det är möjligt åker vi till landet. Med 100 procents träffsäkerhet söker Sickan upp solluckorna. I hallen har hon en perfekt plats.

Ibland falnar uppmärksamheten på hennes sov, jag menar vaktpost.

Imorgon blir det provtagning, lever och njurar. Håll gärna en tass!

Senaste modet

2011-04-27T22:33:00.004+02:00

Ibland landar det friska äpplet en bit ifrån det fallfärdiga trädet. Till skillnad från sin matte är Sickan mycket modeintresserad. Hennes känsliga lilla nos har redan snappat upp sommarens trend som hon stolt visade upp i påskvärmen. Jojo, det ska vara caprikort i år.
Sitter perfekt och matchar husses famn i solstolen.

Uppdatering: Sickan svullnade upp i bägge framtassarna, därför var de svåra att sticka in kanyler i. Det blev bakbensrakning i stället.

Nära döden - 2 eller En äkta påskrysare

2011-04-26T14:28:00.004+02:00

När vi fnissade förtjust åt Sickan som höll på att ramla ner i Lelle R:s grav, och konstaterade att hon aldrig varit så närara döden, hade vi ingen aning om att hon ett dygn senare skulle vara i dödens käftar. På riktigt.

Sickan är en solhund. Söker alltid upp soliga fläckar och sträcker behagfullt ut sin smäckra lekamen. Men i fredags tyckte jag att hon legat lite för länge, lite för stilla på altanen och gick för att hämta in den lilla till skuggan. Då skrek hon högt.

Ena framtassen var rejält svullen så det var bara att hitta jourhavande veterinär. Närmaste fanns på Ultuna universitetsdjursjukhus en dryg timme bort. Husse bröt mot fartreglerna och muttrade sammanbitet att ve den polis som ger honom bot för att köra en liten dödssjuk valp till veterinär. Ingen stoppade oss, vi kom fram och fick vänta en stund innan vi kom in och då plötsligt fick Sickan hur mycket uppmärksamhet som helst.
Elva veckor och 2,5 kg är inte de bästa förutsättnngarna. Hu, så hemskt det var när de förde bort en tandköttsblek och med ögonen rullande, dessutom skrikande liten valpa i en vagn till IVA.

Två oroliga dygn följde, men på tredje dagen vart hon uppstånden igen, typ. Vi kunde åka och hämta vår drama-tik som nu är på hugget igen ...Alla grannar har månat om lilla Sickan, de har kommit över, ringt och frågat hur det stått till med den lilla. Och Jack, 6 år, höll tummarna hela tiden och blev så glad, så glad att Sickan överlevde. Han var med när vi hämtade henne och hade med en extra stor pinne som han handplockat just för henne. Nu återstår det att hålla den här lilla duracellvalpen i stillhet i två veckor. Inte lätt, men vi gör så gott det går. Mycket kel i knä blir det. Och bara lite träning. Attans också, säger matte och husse. Men Sickan tuggar stilla vidare på sina scilla.

Uppmärksamma bloggbesökare noterar att öronen som slog ut i förra veckan, nu slokar igen. Se och lär vad ormgift kan göra för utseendet.

Nära döden 1

2011-04-25T11:30:00.009+02:00

Har påsken varit bra? Vi kom upp till landet i torsdag och grävde då ner en av våra trognaste kompisar. Lelle R fick sin sista vilopaus nära rönnen, precis vid muren ovanför havet där han brukade stå och skälla på den eländigt blinkande masten som han och husse hatade.
Men också där utsikten är som vackrast.
Husse grävde ner den lilla träurnan som vi la några godisbitar på. Någon högtidligt ceremoni var inte planerad och lilla Sickan såg till att lätta uppstämningen. Hon kikade ner i gropen och trillade nästan ner själv.

Hallå, är det nån där???

Vila i frid, Lelle R!

Varning för hunden!

2011-04-21T21:27:00.001+02:00

För att det inte ska bli alltför sockersött här, ber jag att få visa en bild på vår killerterrier. Don't mess with me, pussycat! som Speedy Gonzales alltid läspade. (Fast Sickan läspar inte!)

Rätt svar

2011-04-21T16:02:00.000+02:00

Elisabet hade rätt: Ettusen gram, tio hekto eller ett helt kilo lösgodis utlovas till den Ica-kund som handlar för minst 500 kronor. Jo, jag fattar varför ett kilo frukt inte lockar lika mycket, men ändå? Ska handlarna verkligen uppmana och uppmuntra de svenska godisråttorna att fördärva sig ännu mer?

Jag äter godis med förtjusning, tro inget annat. Särskilt cocosprickar och engelsk, smulig fudge. Annat också. Men jag inser vad ohämmat snaskande leder till, samtidigt som jag vet att alla inte gör det. Och då blir jag upprörd när jag ser sånt här. Ska inte Systembolaget erbjuda tio liter vodka till dem som handlar för 500 spänn när vi (handlarna) ändå har öppnat den här dörren?

Trots det: GLAD och SKÖN PÅSK allesammans - med hur mycket eller lite godis ni än behagar!

Morgonkick

2011-04-21T11:22:00.006+02:00

Morgonen är min bästa stund på dygnet. Förutsatt att jag får ligga kvar i sängen. Jag älskar att snooza och ligga och dra mig. Men om att masa mig upp innan tuppen galit tycker jag urk. Hur kan då en tidig morgon ändå bli en kick som vara resten av dagen?

Enkelt: bjud in en god och inspirerande vän på frukost. Trogna bloggläsare vet att Caroline, Alexia och jag startade FK, FrukostKlubben, för några år sedan. Stockholmsavdelningen decimerades tyvärr kraftigt när Alexia - utan att rådgöra med övriga styrelsemedlemmar - flyttade till Malmö i våras. We miss you!!!

Men Caroline och jag fortsätter i god tradition. Eftersom hon skulle ha jobbmöte på SJ Academy här i närheten passade det utmärkt med en premötesfrulle hos oss.

Jag tror kanske att Sickan drog lika mycket som hon själv (Sickan alltså) drar i sitt koppel. Förtjusningen var ömsesidig.

En riktig sockerchock

2011-04-20T15:39:00.004+02:00

Från en godsak (Sickan) till en annan.

Fick ett erbjudande från närmaste Ica-butiken. "Handla för minst 500 kronor så får du ..." - ja, gissa hur vansinnigt mycket lösgodis butiken lockade med. Visserligen är det påskäggdags, men det är inte riktigt klokt ändå. En riktig sockerchock, jag lovar.

Svar i morgon. Men sorry, inte en endaste kola till den som gissat rätt på antal hekton.

Örona böj - not

2011-04-19T21:18:00.004+02:00

Våren är här. Påskliljorna slår ut - liksom Sickans öron. Om, jag säger om, hon var still i några sekunder och om man kunde filma henne en gång i timmen skulle henne ludna öron slå ut som lite för stora blomblad. Ser ni så mycket som hänt på två veckor:

Snark, mitt under leken under köksbordet. Obekvämt? Äsch!
Vi tar en närbild på det va?

Hovmästaren!

2011-04-10T12:41:00.009+02:00

På väg till landet kör vi ibland inom Tierp. Där finns sedan ett knappt år tillbaka en väldigt bra indisk restaurang. I fredags passade det tidsmässigt väldigt bra att pausa i Tierp, men var skulle Sickan vara under tiden? Friskt frågat, hälften funnet. Vi tog helt enkelt med henne i den bur vi nu vant henne vid att åka i under bilresor och undrade försynt om hon möjligen skulle få hänga på. Indierna sa ja, kanske för att vi var de enda så här vid femsnåret, och Sickan begick sitt allra första restaurangbesök på soffan bredvid oss.

I Frankrike och Österrike är det en självklarhet att hundar får följa med på restaurang. I Storbritannein tror jag det variererar från näringsställe till näringsställe. När vi var på en pub en gång på landsbygden kom en man in och frågade om han fick ta med sin pälskompis in. Sure! sa the landlord.

- Det är okej, hunden får komma in men inte du, meddelande mannen hustrun som stod utanför och höll i kopplet. Haha! Brittisk hundhumor.
Sickan var väldigt nyfiken, men skötte sig exemplariskt. Vi tror vi får komma tillbaka.

Uppdatering: Restaurangen heter Raeesa och ligger på Norra esplanaden 4 i Tierp. Tel: 0293-10211.

Kill the carot

2011-04-09T10:48:00.001+02:00

Inspirerad av den här bloggarens tjusiga tik (tillika Lelle R:s fästmö) provade jag att ge Sickan en morot häromdagen. Alice tycker att allt grönt är skönt och käkar morötter, tomater, gurka, ja till och med citron med förtjusning. Så kär han var i Alice, fattade Lelle R aldrig grönsaksgaloppen. Kött skulle det vara. Men nu när vi har ett nästan oskrivet valpblad tänkte jag försöka introducera morötter i Sickans liv. Det gick ju bra, för jag antar att det inte bara är Sickans jaktinstinkt som får henne att försöka döda moroten när den sliter sig.

(Fast jag undrar jag hur mycket hon åt egentligen ...)

Morgonlycka

2011-04-08T11:20:00.004+02:00

Så här började min morgon:

(Sickan sover faktiskt vid min sida, men hon hade hunnit ut och lägga sin på en annan plats i hallen.)

Ha en skön helg alla fina bloggkompisar!

Barnarbete

2011-04-04T22:25:00.007+02:00

Om ni lovar att inte anmäla mig, får ni se hur hushållet här utnyttjar den minsta av våra systrar. Sickan inser att någon måste betala för foder och ben* och har därför hängt framför datorn och kommit med formuleringsförslag och allmänt smarta skribenttips. (Husse har varit borta under kvällen och jag vågade inte ha Sickan på golvet här på övervåningen av rädsla för att hon plötsligt skulle trilla nerför trappan. Därför har hon legat på en kudde i mitt knä framför datorn medan jag har kvällsjobbat. Nu ska vi ta sista kissrasten för i kväll.)

*) Eftersom Sickan blev så totalförtjust i Lelle R:s kvarlåtenskap, och det avhåller henne från bordsben och annat tugglockande, investerade jag i en ordentlig benhög. Det är inte riktigt så tokigt som det låter. När vår Icabutik slutade med märket (Best Friend, 100 % pigskin) nosade fina Mian upp det och tipsade om Coop Forum. Vi har ingen sådan butik nära oss, så när vi passligt nog passerade en sådan i går på väg hem från landet köpte jag på mig ett rejält lager.

Sov lilla Sickan

2011-04-04T09:09:00.003+02:00

Nu lägger jag så klart bara ut bilder för ER skull, alla fina bloggvänner. Det skulle aldrig falla mig in att fylla inlägg efter inlägg med lilla Sickan ...

Hon är ett energiknippe som får oss att skratta hela tiden. Jag är särskilt förtjust i hennes tigersprång på bollen. Lyssnade på Karins kloka ord och köpte en ny i går. Ska försöka fånga hoppet på bild.

Men när Sickan sover, sover hon liksom. Ni vet hur valpar är, nästan mitt i en lek slocknar dom och man får sitta på händerna för att fortsätta leka och pilla på dom. Sickan gillar tak. Hon har provat att sova på underhyllan i ett nattduksbord - sådär skönt - och i vedkorgen (tom) - lite stickigt. Här testar hon under en köksstol. Kan gå.

Nu måste jag rusa ut på jobb, B håller ställningarna här tills jag kommer tillbaka - och plåtar ännu mer. För er skull, som sagt.

PS Tack för alla kommentarer, blir lika glad av dom som av Sickan.

Koppleriverksamhet

2011-04-03T11:13:00.006+02:00

Ni får ursäkta, men det blir en hel del Sickan den närmaste bloggtiden. Natten var lugn, hon sov på två olika ställen men utan att gny eller gnälla en enda gången. När morgonen kom serverades nospussar på sängen. Eftersom hon är så tuff och framåt tog vi på hennes nyinköpte lilla läderhalsband en kort stund i dag. Lite krafs och tjafs i början, men en boll avledde effektivt uppmärksamheten.
Kopplet blev naturligtvis en tuggleksak, tills prasslande löv kom i vägen och noggrant måste undersökas. Allt, precis allt, är lika spännande och det är få saker som känns riktigt skrämmande. Ska vara kastrullslamret då. Tunga stekpannor som slår emot kastruller är liiite läskigt.

Sicken dag

2011-04-02T20:37:00.012+02:00

Tamtaratam! Får jag lov att presentera: Sickan, 2 månader och 3 dagar

Begravningarna är över, just det, två stycken har vi varit på sedan jag senast bloggade. Pappas för drygt en vecka sedan och en god väns i tisdags. Brrrr! Men nu tittar vi framåt. Framtiden började i dag när vi hämtade Sickan (eller Turbolines Cinderella som hon också heter) i Sundsvall. I Gnarp cirka fem mil söder om stan brukar vi stanna för pizza när vi kör norrut. Nu blev det bara en macka och en kaffe - i sällskap av den här populära bloggerskan. Det är hon som har illustrerat omslaget till ljudboken. Kändes som en bra inledning. 28 tassar skuttade mot ytterdörren när vi ringde på. Tre vuxna norwichterrier plus de tre valparna och nytillskottet basenjin Zola (valp den med). På övervåningen sov en collietik med sin lilla valp. Hade tänkt att plåta hela härligheten, men jag kom av mig när jag såg dem. Hamnade på hallgolvet i stället och blev föremål för en våldsam valpuppvaktning. Fick i alla fall en bild av B och mamma Mika när vi fikade och gick igenom allt i köket med uppfödarna Annika och Urban Jonsson. Hemresan gick finfint. Lite kräk och lite kiss i mattes knä, men det var så klart bara en första kärleksförklaring. Den man älskar den kräks man lite på. Sickan inspekterade genast sina nya ägor, såväl inomhus som utomhus. Noggrant. Vi kunde inte begripa varför hon gång efter annan försvann under soffan. Inte förrän hon fjärde gången triumferande kom ut med ett av Lelle R:s ben, ungefär en tredjedel av hennes storlek. Lite senare hittade hon ett till under den andra soffan. Det hade känts bra att kunna skriva att vi givetvis placerat dem där med avsikt, men riktigt så finurliga är vi inte, bara glömska och städlata. Minnesgoda bloggläsare minns hur Lelle R ljudligt njöt av sina ben.
Sickan har hela kvällen tuggat, släpat och kastat sina nya ben efter bästa förmåga, dock inte riktigt lika högljutt. Och nu sover hon i husses knä, efter att ha kissat utomhus (okejrå, en gång inomhus också), ätit upp sin mat (och slickat skålen) och bajsat en gång utomhus. Matte och husse är sååå stolta. Sicken Sickanlycka!

Fredagsmusik

2011-03-11T16:48:00.002+01:00

Jovisst var det signaturmelodin till Onedinlinjen. Bra jobbat Lisette! Det blir så klart inte lika pampigt som på tv, men jag har hört den på orgel så vi hoppas att det blir ett fint avslutningsstycke.

Vi ville ha lite mer än bara traditionell kyrkomusik Prästen Ami Sundberg har sagt att hon är öppen för allt. Utrom möjligen hårdrock då. Men om vi insisterade skulle hon kunna godta det med. Fatta vilken suverän präst!!!

Hårdrock var inte pappas melodi, därmot klassisk. Och så älskade han båtar, främst segelfartyg. Han ägde inget flytetyg själv, blev liksom jag (eller jag liksom han) sjösjuk och lärde sig aldrig att ro. Inte jag heller.

Men det hindrar ju inte att man kan älska havet och båtar. Därför får solisten sjunga Drömmen skepp av Staffan Percy. Kommer ni ihåg den?

Uppdatering: Bra där, Cecila N också. Såg inte din kommentar innan jag skrev det här inlägget.

Musikjakt

2011-03-10T16:07:00.005+01:00

Sådär ja. Nu börjar vi bli klara med musiken till pappas begravning. SOm avslutning vill vi ha ett i kyrkosammanhang lite ovanligare stycke. Kantorn hade inga noter, så jag har jagat här i stan och ska nu posta dem till honom.

Någon som är bra på att läsa noter och kan lista ut melodin? Här kommer första raderna. Ledtråd: ett ledmotiv ur en tv-serie. Svar imorgon.

(Klicka på bilden om ni behöver större nötter!)

Att bäras med försiktighet

2011-03-09T21:54:00.001+01:00

Ni som orkat hänga här ett tag minns att jag var i Libyen förra året. Köpte då den här
Tror nog inte att jag ska dra på den i dagar som dessa.Inte heller den här ska jag svänga med just nu. Men om 58 år - kanske - ska jag låta Bukowskis värdera Muammarmojängerna - de borde vara värda minst sju spänn styck.

Oavsett värdet på prylarna håller jag innerligt tummarna för att libyerna blir av med sin diktator.

Fet tisdag

2011-03-08T22:19:00.004+01:00

Vi vet alla vilken dag det varit i dag. I morse bad jag B köpa semlor hos vår bagare på bottenvåningen. (Gissa om det luktade extra gott i trapphuset i dag.)

Har slitit byxbaken på redaktion från arla till särla. Lunchen blev (stekt) raggmunsk med (stekt) fläsk och rårörda lingon. Mums! Några timmar senare serverades - semlor. Mera fett! Är det internationella kvinnodagen så är det. Alla sätt att fira den är bra, bara man inte bakat semlorna själv (som kvinna alltså). Kände mig duktig när jag delade en fastlagsbulle med Mia. Jag visste ju vad som väntade hemma. Ännu mera fett.

Det var fler som delade härligheterna och vi försökte tappert skänka bort de få som inte gick åt på studs. Sanna sprang runt på våningsplanet och kunde konstatera att "alla på hela Bonnier äter semlor". Alla utom datakillen som kurade bland skärmar och sladdar och blev riktigt glad för att någon tänkte på honom. (Vi räknar iskallt med att han hjälper oss snabbt som ögat nästa gång vi kallar.)

Jag undrar om vi inte ska byta ut Nationaldagen den 6 juni mot fettisdagen. För inte fasen viftar vi med svenska flaggan lika ivrigt som vi trycker i oss fastlagsbullar. Vi samlas inte kring fikaborden den 6 juni, men om kungen och Silvia åt semlor på Drottningholm i direktsändning skulle de säkert få fler tittare än när de åker landå till Ssssssssssssssssssssskansen.

Vad säger ni? Nationaldagen på fettisdagen. Ja eller nej?

(Det blev inge fler semlor för mig. B kom för sent till vår populäre bagare.)

Sickan, Nora, Lisa, Asta, Siri, Nova ...

2011-03-07T19:20:00.005+01:00

... eller nåt helt annat. Vi vet inte än. Men på lördag drar vi till Sundsvall för en första flukt på den lilla. Jag har med mig en present: ingådda sockor. Fick tipset av Christina. Tänkte att den nya valpen skulle få behålla något som doftar oss innan hon blir vår på riktigt och vi får med henne hem till oss i Solna.Jag har köpt en liten mjuk mus också. Utan pip. Den ligger i vår säng för att samla dofter. Ibland vaknar jag och undrar vad jag ligger på. Är väl inget mot vad mysmusen undrar under min rygg, kan jag tänka.

Fast jag köpte den allra minsta leksaken i djuraffären tror jag att den kan te sig skrämmande stor för lilltjejen. Därför börjar vi med sockorna.

2011-03-05T21:10:00.006+01:00

Pappa

Hemma igen. Sedan några veckor. Veckor som varit fyllda av sorg. Pappa gick nämligen bort när vi var iväg, typ tusen mil bort. Hastigt och oväntat. Min bror hann hem, men inte jag. Håkan fick tag på mig först några dagar senare. Via mejl.

Jag hade köpt kontantkort och kunde inte nås på det vanliga numret, och under några dagar fungerade inte B:s mobil. Man tror att man kan nås i varje sajbersekund, men det kan man alltså inte.

Kvällen innan avresan pratade jag med pappa som var så pigg och glad.
- När jag kommer hem ska vi planera din 90-årsdag, sa jag.
- Ska vi? sa pappa och skrattade.

Nu blev det begravningsbestyr i stället.

Mitt i all bedrövelse är det så sorgligt att pappa inte fick mer än två månader på det fenomenalt fantastiska äldreboendet Nissastrand i Halmstad. Ibland är livet onödigt sniket och orättvist.

Begravningen blir den 17 mars.

Till dödsannonsen valde vi en sång som pappa tyckte mycket om och ofta sjöng :

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Frans Michael Franzén

Tack pappa för alla lyckliga minuter.

Bort, bort

2011-02-03T16:34:00.012+01:00

En av Mikas tre nyfödda. Foto: Kennel Turboline.

Ska man ha semester, får man banne mig inte ligga på latsidan innan. Skottkärror med jobb och privata uppdrag har fyllt januari. Bloggförbud utfärdades. Usch ,så trist. Men nödvändigt.

Ber bara att kort få meddela:

Mika har fått tre valpar. De växer och mår bra, rapporterar uppfödaren. Vi hoppas att en blir vår i vår. (Kenneln har ju faktiskt inte godkänt oss än.)

Var på underdunderkul bloggträff i Striberg under täckmanteln spel och dobbel. Lisette lärde oss faktiskt spansk domino - när det var en timme kvar till avfärd. Hur vi tillbringade övrig tid, Mian, Lisette, Karin, Christina och jag? Tja, vi pratade och gick ut med finaste pälstjejerna Gaia och Poppan, pratade och åt Christinas fantastiska mat. Sedan pratade vi också. Sa ja det?

Gaia och Poppan lyssnade uppmärksamt. Dubbelsexa? Aha! Inte tjuvhålla om man kan lägga? Okej! Vi fattar.

Papparazzin Mian fångar dominobrickorna ...

... och Karin ber en bön om bättre brickor.

Nån som minns westisen Ceasar? Tänkte väl det. Ceasars matte och husse passade Lelle R när vi var iväg, och vi Ceasar när dom var på vift. Ceasar dog för några år sedan och matte Birgitta har funderat och funderat på ny valp. Helst inte en westi, för det skulle påminna för mycket om Ceasar. Men när jag berättade att vi skulle ha en norwichtik nappade hon och hittade en omplaceringswesti på nätet. Hon och husse Anders åkte för att titta på den lilla pälsfiningen och kom hem med koppel, korg och Wilma, sex år. Vi morsade som hastigast på Wilma i veckan. Hon slickade oss reservationslöst, så nu räknar vi med att Wilma blir en perfekt storasyrra till vår lilla pälskorv.

Imorgon tidigt som attan reser B och jag i väg på två veckor. För att ligga på latsidan. Hela tiden. Ska inte skriva en jobbrad.

Blogga på så mycket ni orkar och hinner! Jag tar upp bloggpinnen när jag är hemma igen.

Mamma & Pappa

2011-01-23T21:30:00.005+01:00

Vilka toppennamnförslag! TACK! Så fort vi bestämt oss, vilket vi nog inte gjort till 100 procent innan vi träffat den lilla, får ni reda på vad det blev.

Jag hade inte tänkt att jag skulle blogga så mycket mer just nu om Lelle R:s efterträdare. Och samtidigt är det ju det mesta jag tänker på. För life without a terrier is terrible ;) Så, okej, här kommer lite mer. Som till exempel bild på mamma & pappa:

Mamma är Norröras Freedom And Joy, som går under namnet Mika, och pappa Manfuls Man Of Honour, mer känd som Morris. Tack för det! Ni vet ju vad jag tycker om kennelnamn.

Hur som, Mika är ordentligt tjock om magen, berättar matte på Kennel Turboline. ETA (Estimated time of arrival som man säger inom flygvärlden), alltså beräknad ankomst, är ... nästa vecka! Kan ni fatta?!

Vi tar en närbild på Mika också, eftersom det förhoppningsvis blir en tik efter henne som kommer till oss.Min plan är att köpa en liten goseleksak, låta den ligga i vår säng (natt som dag) ett tag och sedan ta med den till vår första träffa med det lilla knyttet i mars. Som en liten bekantingpresent.

Caroline tyckte alltid att Lelle R och B var lite lika. När jag frågade Alexia om saken svarade hon att Lelle R och jag liknande varandra. Hon tänkte då närmast på de här bilderna av mig:

Har aldrig sett mig - eller Lelle R för den delen - riktigt så, men jag har inget emot det. Nu när jag tittar på Mika ser jag att hon och jag har lite frisyrtycke. Det bådar gott. Fast Mika har sötare öron.

Annars? Jo tack! Jobb, jobb, jobb upp över öronen. Drar snart i väg på långresa och mycket måste vara klart innan dess. Lyxproblem? Förmodligen.

Mår ni bra??? (Hinner dåligt med att tassa på andra bloggar just nu. Ber om ursäkt för det.)

Namnupprop - hjälp oss!

2011-01-14T13:02:00.010+01:00

Tack till alla som på ett eller annat sätt hört av sig om Lelle R. Det är fortfarande provocerande tomt och tyst efter honom. Och inte kommer vi ut med soporna lika snabbt heller ...

Men - vi har en ny valpis på gång. Det blir samma ras. norwichterrier. En del tycker att man ska ha en annan ras, andra samma. Jag vet inte vilket som är bäst, men vi var otroligt glada i Lelle R:s alla egenskaper, så varför inte? När det tagit slut med killar har man ju blivit ihop med en ny kille = samma ras, så det ska nog gå bra.

Redan morgonen efter Lelle R:s bortgång började jag mejla uppfödare. I slutet av januari ska kennel Turbolines Mika ha valpar. En av dem blir vår om allt går som det ska. Det betyder att vi får en ny liten familjemedlem under april månad. Till dess ska vi

1)
Ha läst på om valpar. Vi har en diger trave att ta oss igenom. Det är kul! "Hjälp, vilken dålig husse man varit", suckade B efter att ha plöjt några av dem. Så är det så klart inte. (Eller hur?) Kolla hur det är tuggat i ena hörnet på en av låneböckerna. Jag tar det som ett tecken att det är riktigt bra bok. Vi gillar redan författarens stil.

2)
Kommit på ett namn. Puh! Vi var först inne på en ny hanhund som spånade frisk namn som Morrgan, Elliot och Morris. Som valp skulle han få gå under namnet Morris Minor. Sedan kom B på att det kanske var bättre med en tik, så risken för direkt jämförelse med Lelle R minskar. Nu har vi börjat om i namnträsket. (Titta noggrant, så ser ni en flik av lappen vi kastat ner våra förslag på.) Till och med lånat en bok som hjälp! Finns det böcker i allt? Jag tror det.

Själv upphör jag aldrig att förvåna mig över kennlarnas namnfantasi. Lelle R hetter Oidipus från början. Pfst! Vad är det för namn? Hans mamma Coco Chanel. Carolinofinos hund Tussen hette Rusch Mix Bolsjevik. Läste på nätet om Pink Fizzy Champagne - som dagligdags gick under namnet Knodden. Haha! Det är hundhumor!

Nu behöver jag er hjälp. Ni alla bloggfiningar som är så kreativa och roliga och omtänksamma: hjälp oss spåna namn. Inga är för dumma, långa eller larviga. Ös på bara. Vad kan passa en liten tuff norwichtjej???

2011-01-03T20:44:00.014+01:00

Lelle R

Lelle R finns inte mer. Han dog natten mot den 2 januari.

Det är alldeles, alldeles, alldeles förfärligt.

På nyårsdagen gick han runt och lät som en astmatiker. På natten åkte vi in. Röntgen. Luftstrupen var väldigt trång. Varför? Ingen vet med säkerhet. Kanske lunginflammation. Han placerades i en syrgasbur. Såg ut som en kuvös. Vi fick inte klappa. Hemskt!
Antibiotika sattes in. "Vi ringer om något akut inträffar annars i morgon när vi gått ronden."

Veterinären ringde vid tretiden. Då var Lelle R död. De hann inte rädda honom, han kollapsade i syreburen.

Vår trofaste, lojale pälskille som glatt oss i över 14 år. Det går faktiskt inte att beskriva sorgen och saknaden.

Jag har letat bilder, men många ligger på min kraschade, externa hårddisk (som lär gå att rädda - jag har fått upp ett spår).
Den här togs av herre och hund nere i Halmstad. För någon vecka sedan.
Då charmade Lelle R såväl boende som arbetande på pappas vårdboende. Vem ropade?

Jag tassar dit och kollar för säkerhets skull. Man vet aldrig med gamla. Någon som är lite kelsjuk på grannavdelningen? Jag når i alla fall upp till fotstödet på en rullstol.

De flesta slängde vad de hade för händer när han kom. Han fick kel och käk.

Maj-Britt längtade till varje möte. Hon kom inte alltid ihåg hans namn, men hon ville adoptera honom.

Lelle R, så liten du var saknar vi dig så oändligt mycket.

2010-12-29T21:53:00.010+01:00

Tänd ett ljus och låt det brinna

De lyser upp mörkret.
De sprider värme, sorg och saknad.
Så ofta vi kommer åt tänder vi ljus i mammas minneslund. Skriver lite på det. Tänker många tankar.

Håller ni med?

2010-12-27T16:32:00.000+01:00

För några dagar sedan suckade B och jag (igen) över kvällstidningarnas löpsedelsrubriker. I dag kommenterar SMHI i tidningen Resumé exakt vad vi suckade över. Håller ni med?

”Vad är ett snömonster?!”
Publicerad 2010-12-27
Kvällspressens rubriker talar om "snömonstret", det ”tyska skräckvädret” och ”chockkylan". Men det som drabbade delar av Sverige under julen var bara ett ordinärt snöoväder, enligt SMHI:s meteorolog Lisa Frost.
– De här rubrikerna är absolut inget som vi meteorologer står för, det är kvällstidningarnas egna påhitt, säger hon till Resume.se.
Aftonbladets och Expressens väderrapportering har nått nya galna nivåer i år. Det menar Lisa Frost på SMHI.
– Det började på allvar i somras, och nu har det blivit någon slags grej hos kvällstidningarna att hålla på så här. Vi har försökt poängtera för kvällstidningarna att det inte är rimligt att ha de här rubrikerna, men de menar att det är en kul grej. Och det har inte funnits något annat att skriva om, då har det blivit extra mycket sånt här.
Den nya trenden i kvällstidningssammanhang är att döpa ett lågtryck efter varifrån det uppstår, exempelvis rysskyla, polska kylan, tyska skräckvädret, etc – för att få det att låta lite värre och mer exotiskt än vad det i själva verket är.
Aftonbladet tog rubriksättningen ett steg till när tidningen kallade snöfallet för ”snömonstret”.
– Jag menar, vad är ett snömonster?! Det är ju helt orealistiskt. Och skräckväder – visst det har varit kallt, men de blåser upp det något oerhört, säger Lisa Frost som menar att det som delar av Sverige drabbades av i samband med julhelgen i själva verket var ett ordinärt snöoväder.
– Faran med de här rubrikerna är ju att ingen kommer att reagera när det väl blir extremt väder. Det blir lite ”vargen kommer” över det hela.
Hur tror du att folk påverkas av denna rapportering?
– Förhoppningsvis tror jag att folk tänker ”ja, ja, det är ju Aftonbladet och Expressen…”
Vad har kvällstidningarnas väderrraportering fått för konsekvenser för er?
– Trycket på oss har blivit mycket större, men de flesta andra som ringer brukar förstå att tal om skräckväder och snömonster är kvällstidningarnas egna påhitt.
Till sist en fråga som du säkerligen fått tidigare. Du heter Frost i efternamn. Är det taget?
– Nej ha ha. Det är ett släktnamn. Ett roligt sammanträffande.

En tupp i granens topp

2010-12-26T18:37:00.006+01:00

Nu när Elisabet är uppåt i landet och inte kan rapportera lika flitigt från landet Halland, får väl jag visa en bild från Stora torg i Halmstad. Självklart står stans högsta gran där - med en tupp i toppen. Ser ni???

Fast om man tar några steg åt vänster uppenbarar sig sanningen: det är kyrktuppen som leker julgransdekorationswannabe.

God jul - på alla sätt och vis

2010-12-23T20:24:00.009+01:00

Är i Halmstad som för ovanlighetens skull förvandlats till ett vackert winter wonderland. Snön har dragit ett täcke över den annars så isfria Nissan. Fint!

Ett par snöbollskast bort myser pappa. Vi har hälsat på honom några gånger - springer redan som barn i huset - och allt är ännu bättre än vad vi vågat hoppas på. Ett exempel: i dag hängde Lelle R med. Bara att ingen höjde på vårdögonbrynen utan i stället kliade honom bakom öronen, frågade efter hans namn och hur han fått sitt ärr(man skulle ju kunna tro att det hänger ihop - ärr som R liksom) ger en vink om hur bra det är. När de sedan säger att en anställds hund är på besök och jag svarar att vi kan promenera i väg med Lelle R om det skulle bli groll och får svaret: Nej, nej, vi låter henne(hunden, inte den anställde) vara inne på kontoret medan ni är här, så Lelle R får gå fritt. Vad säger ni om det? Och vad säger (inte) det om äldreboendet?

Imorgon pilar vi dit igen, flera gånger.

Passar därför på att redan i kväll tacka er fina bloggare för de goda skratt och glada tillrop ni bidragit till - och med. Räknar iskallt med att tvåhundraelvan blir minst lika roligt i ert sajbersällskap. Ha den bästa av jular! Det är ni värda. Allihop!

Sitt, ligg, plats på Sergels torg

2010-12-19T22:56:00.009+01:00

Som sagt, schemat är fullspäckat nu. Ikväll var Anna och jag på The Real Groups julkonsert. Det är vår alldeles egna jultradition. Folk får rulla knäck och koka köttbullar bäst dom vill. För oss blir det jul först när vi har hört The Real Group. Vartannat år är de i Stockholm, vartannant ute i landet. I år kom de till hufvudstaden och det var lika bra som vanligt. Och det var lika roligt som alltid att hinna med en middag med prat här vid tända juleljus, amaryllisar och hyacinter.

Anna berättade att äldste sonen, snart tio år, redan börjat facebooka. Han blev helt förkrossade när Anna gjorde honom uppmärksam på att han i hastigheten skrivet att Emma är en fjärtis i stället för fjortis. Sonen är kär i Emma ...

Efter konserten travade vi hem över Sergels torg. Otroligt många poliser med hundar var ute. Åh nej, inte bombhundar, tänkte vi. Det kanske de var. Eller blir. Just den här kvällen var dock vikt åt hundexercis. "Svanspiloterna" marscherade fram och tillbaka, övade sitt och plats ligg och ligga kvar. Fina hundar allihop även om en del lyckades bättre än andra.

Stort R på Lelle R

2010-12-18T12:19:00.004+01:00

TACK alla för tasshållning, tankar, mejl och telefonsamtal! Lelle R känner sig som värsta bloggkändisen.

Allt gick bra! Lelle R var så klart gruffig för att han inte fick någon lyxknorr måndag kväll, inte heller frukost. leverpastejklutt (med piller i) eller hissgodis (han får alltid några godisbitar i hissen - jag vet inte hur det började, men Lelle R har bestämt att vi inte ska sluta med den traditionen). Han skulle ju vara fastande gubevars.

Klockan tre fick B checka ut vår pälsfarbror. Då hade han rakad hjässa, sex stygn, klippta klor, spolade ögon och renskrapade tänder (de tog bort tandsten när de ändå hade honom nersövd).

När jag kom hem vid nio på kvällen efter allehanda jobbståhej skuttade han mot mig. Viftade på svansen och föreslog att vi skulle gå kvällspromenix som vanligt.

Härligt!

Nu fortsätter livet i 130 julknyck (sanslöst mycket dagar, kvällar och nätter, dubbeljobb och en massa spring hit och dit som hör julen till), medan Lelle R tuggar lyxknorrar, drömmer om Alice och tänker tillbaka på alla bloggfiningar som tänkte på honom.

Flytt, flytt, kommer inte tillbaka

2010-12-09T13:45:00.003+01:00

NU - är det dags att flytta pappa till det fina äldreboendet. Först möbler och prylar, sedan pappa själv.
Vi har helgen på oss att installera honom, så vi hoppas det går bra. Sedan kommer vi ju ner till jul också. Då tar vi lite till och håller honom sällskap.

Tasshållning på tisdag, please!

2010-12-08T09:51:00.005+01:00

Igår var vi med Lelle R hos veterinären. Han har fått en mörk hudfläck på hjässan. Det kan, men behöver inte, vara en tumör. Vi bestämde oss för att låta operera bort hudfläcken så snart som möjligt.

Får jag be om lite tasshållning på tisdag kl 07.30? Tackar! Det blir den allra bästa veterinären vi vet, Barbro Wallius, som opererar. Hon har fixat Lelle R förut och faktiskt räddat livet på honom, så det här ska nog gå bra.

När han ändå måste sövas ska de spola igenom tårkanalerna också. Som ni ser på bilderna är han alldeles gul på sina pälskinder. Veterinären testade genomrinningen av kanalerna med en grällt färgad vätska. Helt ofarlig, så klart, även om det inte ser så ut. Lelle R är också helt ofarlig. Här glupar han bara efter godis som han fick i väntan på blodprovstagning.

Slemrullar på Söder

2010-12-07T10:42:00.001+01:00

Den här bloggerskan är en fenomenal fena på att fixa asiatisk mat. Så när hon rekommenderade Halong bay, en liten vietnamesisk krog på Söder hastade jag dit. Hakade med mig min textmentor Caroline igårkväll. Hon gillar också slemrullar - alltså ofriterade vårrullar.

Förutom den fantastiska maten är kyparna oerhört vänliga. Nästan allt de säger slutar i ett utdraget aaaahhh.

- Måndaaaahhh, mitt i veckaaaaahhhhn? frågade kyparen när jag ringde och bokade bord.
- Nej, måndag i början av veckan, svarade jag.
- Aaaahhh, välkomnaaaaahhhh!
Till min lycka serverade de vietnamesiskt kaffe. Vietnam är världens näststörsta kaffeexportör. Säg om ni inte får lära er en massa på den här bloggen?! Kaffet är tokgott och bryggs i ett litet speciellt aluminiumfilter som kostar några kronor på plats. Sakta, sakta droppar den svarta drycken ner i glaset.

Fina Caroline och jag mumsade i kapp och mindes vår resa till Vietnam 2007. Jag hade tänkt lägga in bilder därifrån, men min hårddisk vill inte det (som bekant).

Caroline är min textfixstjärna. När jag tvekar om en formulering - och det gör jag ganska ofta - funderar jag på om Caroline skulle godkänna den. Om svaret blir nej, skriver jag om. Det blir alltid bättre. Så kan också en mentor fungera.

Tack Caroline - och tack Christina för tipset!

Haha - som i ha-ha-hajar

2010-12-06T22:33:00.004+01:00

Såg ni det här i morse? Hélène Benno pratar alltid initierat om resor. Tyvärr alltför kort och alltför sällan (15 minuter varannan vecka i Gomorron Sverige). I morse skulle hon prata julmarknader, men fick först svara på frågan hur hajattackerna påverkar turismen i Sharm el shejk.

För att förstå det roliga, måste ni veta att programledaren intervjuat en hajexpert precis innan Hélène kom in i rutan. Experten fick svara på frågan vad man gör om det skulle hampa sig så illa att man simmar in i en haj - eller vice versa.
- Det bästa är att göra hajen uppmärksam på att du har sett den, då blir den inte så nyfiken. Slå den på nosen eller peta den i ögonen, så försvinner den troligen, löd svaret.

Jag tror Hélène tyckte rådet var lika fånigt som jag. Hör här vad hon säger till programledaren apropå hajar. (Ni behöver bara kolla 1:14 in i klippet - om ni inte vill höra mer om julmarknader förstås.)

Heja hajhäcklaren Hélène!

PS Jag är på förstanamnsbasis med Hélène, eftersom vi gått en utbildning ihop. Hon är rolig och duktig.

På jakt efter skatter

2010-12-05T21:34:00.018+01:00

Ni som hängt med från förra året, minns kanske att B och jag kom på en ny
adventstradition: skattjakt med (bonus)barnbarnen. Sedan dess har skaran utökats med en till bebbe. Hennes tid kommer, men just nu tror vi inte att hon uppskattar att springa i mörka källargångar och leta guldpengar (tiokronor), såpbubbleflaskor (ska vi nog INTE ha till nästa år), reflexer (dinosaurier och katter), färgpennor (lätta att gömma)och små tomteljus.

Hon hade inte heller gillat att käka grillad korv.Men det gjorde Annika ...

...och Sonja ...
... och Valle ...
... och Tom ...
Lilla bebban vill nog inte heller rulla chokladbollar. Farfar/morfar B tyckte den idén var så där. Jag tycket det var kanon. Där satt jag och Sonja, Annika och Jack och rullade chokladbollar medan de berättade om sitt liv på dagis. (Man har väl lärt sig av SVT:s Fredrik Önnevall.) Jack berättade att han var kär, men inte i vem för då skulle det ju inte längre vara en hemlis.

När sedan minstingarna Tom och Valle anslöt (efter lite mellanspel på övervåningen med B) rullade de inte smeten så mycket mellan händer som, tja, lite överallt annars, typ gärna på tröjfronten.

Att dela upp skatterna gick inte lika snabbt som att hitta dem. Det blev ett riv och ett slit, men det var vi beredda på och hade köpt prylar med millimeterrättvisa. Fast försöka förklara det för små ivriga liv när skattkorgen kommer upp på bordet. Då var det fler som flög upp på samma bord.

Lelle R var tapper. Han hängde med i källaren, men när det blev fiskdamm följt av kurragömma, gömde han sig i sin korg och snarkade in.

Hör och häpna, alla fick med sig sina tröjor, halsdukar, vantar, mössor, stövlar och strumpor. Däremot har vi redan hittat spår av godispåsarna. En rosa bil här, en klubba där och en Dumlekola i Lelle R:s käftar. Den killen har inga problem med att käka kola med pappret på. Grymma matte hann dock pillra ur kolan innan den slank ner i magdjupet. Skattjakt hos veterinären en söndag var inte planerad.

Om mörkrets makter och mörksuggor

2010-11-29T21:37:00.005+01:00

I dag är jag arg. Och bedrövad. Det verkar som att min externa hårddisk där jag lagrar mina bilder packat ihop. Bara sådär. Poff! Utan ens ett enda litet varningspip. Min skicklige datasupport Johan tror att den kan ha gått hädan, han ser ingen annan rimlig förklaring.

Det lär gå att få fram bilderna igen. Mot en rundlig ersättning. (Inte till Johan utan till företag som specialiserat sig på sånt.) Jag är nog beredd att betala, annars är ju alla bilder och en massa personlig dokumentation ur livet by west.

Medan jag muttrar lite här på min kant om mörkrets makter kan ni läsa mer om mörksuggor. Mian vill veta, Karin och Christina vet redan.

Min bekantskap med de svarta, muminliknande varelserna med lång, stel svans började när en faster till mig flyttade tillbaka till Dalarna. Hennes man samlade på mörksuggor. Jag tror banne mig att han hade alla storlekarna. Pappa köpte bara en, den ni såg i inlägget från hans lägenhet.

Läs mer här.

2010-11-28T13:28:00.007+01:00

Varning!

Jag skulle egentligen blogga om nåt helt annat. Men min externa bildbank vill inte öppna sig, så ni får tåla er lite till.

I stället utfärdar jag en varning. Min mamma sa att köket är en farlig arbetsplats. I dag fick hon rätt (igen). Jag brukar alltid micra knäck. Knäck på ett kick, det är min melodi. Men så här gick det i dag:

(På bilden försöker B få bort den brända knäcksmeten som hamnat på vår fina Pappelinaplatsmatta. Ni ser den olycksaliga knäckbunken under mattan).

När jag öppnade micron bolmade röken ut. Knäcksmeten hade bränt hål i bunken från Ikea. Jag har tidigare använt den här bunken - också från Ikea - utan problem. Vet inte vad skillnaden är. Kan det vara tjockleken? Plastens sammansättning - hur kollar man det i så fall?

Det är inte bara levande ljus som är farliga i juletider.

Äntligen!

2010-11-24T16:28:00.021+01:00

I fredags fick vi ett efterlängtat besked: pappa har fått plats på precis det äldreboende vi önskar. Det som är populärast och har längst väntetid. Vi är så glada och tacksamma!

Min bror och jag var nere i helgen för att berätta allt för pappa och för att kolla in rummet och försöka beräkna vad vi kan ta med från hans hem. Mycket blir det inte. Hur packar man ihop ett liv?

Men mörksuggan från Dalarna tar ju inte så stor plats.

Inte heller porträttet av min mormorsmor. Jag hann aldrig träffa henne trots att hon blev 99 år. Alla berättade att hon var så vacker. Jag tror dom.

Bilden av mig och min bror som små, får vi också plats med utan problem.

Likaså pappas gamla trähäst. Den lekte han med som liten. På jularna läggs ett speciell mässingsok som ljushållare på hästen. Pållen får också några pyttesmå paket om halsen. Allt finns kvar än i dag och ska så klart med till rummet på äldreboendet.

Den här lilla skulpturen är karvad i renhorn. Fantstisk fin, tycker jag. Den tar vi med.

Torson pappa modellerat fram ställer vi så pappa kan se den. Plus hans modellfartyg. "Minns du att du har gjort det här?" undrade vi. "Nä, men det är fint", svarade pappa.

När mamma var i Japan på 50-talet köpte hon den här kakemonen (japanskt konstverk) som hänger slättmed hjälp av två porslinstyngder. Kanske den väcker minnen? Den pryder i alla fall en vägg.

Klockan som tickar på sitt 101:a levnadsår hittar vi också en plats för.

Då är det värre med den här stora tavlan.

Och den så kallade farfarssoffan - med Nissan som flyter så stilla i bakgrunden.

För att inte tala om böckerna. Vi pratar hårdgallring. Puh!

Ledstjärnan får bli vad pappa kan tänkas känna igen. I dag kan han nämligen inte läsa, men jag tror han reagerar på ryggarna, så ofta som han bläddrat i en del av böckerna.

Det känns lite övermäktigt, men det måste gå.

Knorrhane

2010-11-23T21:25:00.002+01:00

Lisette vill höra hur det låter när Lelle R knaprar knorrar. Okej då, så här:

Knorr på tillvaron

2010-11-19T18:42:00.001+01:00

Mian är lillmatte till lelle R:s fästmö Alice. De två brukar utväxla kärleksgåvor. Mian har engagerat sig i Lelle R:s benjakt och skickat efterlängtade paket på posten. Som den månande matte hon är, undrar hon lite över fästmannens senaste favorit lyxknorrar. Var köper man dem?

Vi hittade dem i vår vanliga livsmedelsaffär, Ica supermarket. Namnet är fånigt, men det rör inte vår lurvige kille i raggryggen. Han kräver en knorr varje kväll.

(Så här håller man dem, got that Alice?)
Skickar med en bild på förpackningen också, så Mian - och alla andra som vill - kan knorra till tillvaron.

Julklapparna kirrade eller Now why didn't I think of that?

2010-11-18T21:20:00.010+01:00

Vi har haft bilen inlämnad. I dag var den klar för avhämtning. B och jag tog en promenix till Bromma industriområde. Det är, som de flesta dylika, trist, inte minst nu när man spränger för Citybana och nya bostäder.

Men där finns glädjeämnen. Som Martin Ohlssons storcash. Ja, jag vet, vad ska jag där och göra? Köpa literburkar med crème fraiche? Trekilosostar? Nja, nej, inte precis. Men jag tycker det är kul att röra mig i restaurangvärlden på det här sättet. Och det finns en hel del som vårt lilla hushåll kan tillgodogöra sig. (Dock inte grisöron som det stod på min inköpslista innan jag visste att vi skulle hamna hos herr Ohlsson.) Inte minst produkter som inte går att köpa i vanliga livsmedelsbutiker, sådant som är krogvärlden förunnat.

I dag fyndade jag bland annat det här:

Oj, oj, oj, alla surdegsfantaster! Om ni gillar knäckebröd - som jag - har ni verkligen något gott att se fram emot. Jag är övertygad om att det här knäcket snart letar sig in i hyllorna hos Ica och Konsum. Knip det då! B och jag offrade oss och provsmakade det för er skull. Betyg: 5 av 5 möjliga.

Dinkelpepparkakorna från en gårdsbutik - bakeriet (http://www.bakeriet.se/) - satt också perfekt till eftermiddagsfikat. Knapriga och kryddiga.

Jag plockar alltid upp broschyrer och tidningar, så även i dag. Och vips, så löste sig julklappsbryderiet. Eller vad sägs om den här?

Eller den här?

Oumbärliga tingestar båda två, eller hur? Jag blir galen på sånt här. I USA finns det en tjock produktkatalog som ligger ombord på flygen. Den heter Sky mall och innehåller de mest befängda prylar ni kan tänka er. Eller vad sängs om en liten landgång för hunden som inte orkar hoppa upp isängen? Eller kanske en vagn när trofaste fyrtassingen inte orkar gå? En kombinerad mobil- och toapappershållare - I kid you not. Himla bra, om man inte tar fel i hastigheten, vill säga.

För att läsarnas och de potentiella kundernas intresse inte ska falna trumpetas sentensen "Now WHY didn't I think of THAT?" ut på ungefär var sjunde sida. Samma fråga ställde jag mig i dag när jag såg brödrosten och grilltången. Säg mig, varför har jag inte kommit på de här julklapparna tidigare? Och varför visste jag inte att jag ville ha dem alternativt ge bort dem? Jag hoppas att jag inte gör er sömnlösa om ni försöker lösa den gåtan i natt.

Fasadklättring inne i stan

2010-11-15T11:59:00.006+01:00

Bara man höjer blicken en aning blir man glad. Och överraskad.

Inte visste jag att Stockholms innterstad funkade för fasadklättring. Men tydligen.

Last Night of the Proms

2010-11-13T22:46:00.002+01:00

Såg ni kvällens Last Night of the Proms? Det gjorde jag, för det gör jag alltid.

Jag är en hardcore Last Nightare. Tycker man ska hålla sig till det traditionella programmet. Börja med Land of Hope and Glory - detta hopplöst imperialistiska stycke. Men jag fick i alla fall med min favorit, psalmen Jerusalem. Vet inte riktigt varför den tilltalar mig så mycket, men det gör den.

En, säger en gång har jag själv stått i Albert Hall på en Last Night. Fast inte längst ner på "The Oval" framför scenen, utan allra höst upp, under taket. Nä, varken fingar och tår räcker till - så länge sedan var det. Men känslan sitter i.

Har för mig att vi hade picknick däruppe under första programhalvan. Laddade för andra halvlek då vi skulle få sjunga med. Hörde inte ett skvatt av vad dirigenten sa, men han var säkert rolig för alla skrattade. Så då gjorde vi det också.

På den tiden var det inget "pingpongande" mellan olika arenor, inga storbildsskärmar, bara publiken, musikerna och dirigenten på plats i Albert Hall.

Då spelades aldrig den här, som var med i kväll. Fast den har jag i gengäld hört och sjungit på många pubar. Gillar den också:

Och när vi ändå är inne på stycken som berör. Den här är jag svag för - liksom för sångerskan. Är ni?

Kalaskarré

2010-11-09T20:54:00.010+01:00

Vinden är vresig och snön får inget fäste på träden, bara på marken där den mödosamt breder ut ett täcke över alla löv som glödde i höstsolen så sent som i går. Vi hukar oss inomhus och höjer livsandarna med mat. God mat. Bland annat den här bloggerskans suveräna trattissoppa. (Finns under kommentarerna. Jag tiggde mig till receptet - och det har jag aldrig ångrat.)

Och så den otippade fläskkarrésteken som trotsar traditionen. Vitt vin? Honung? Jajamensan. Och lättlagad! Prova själva får ni se!

Här är receptet i två delar. Notera mina viktiga anvisningar (till mig själv). Benfri karré. Måste vila en liten stund under folie. Tunna skivor.

Hu!

2010-11-04T17:00:00.002+01:00

Den här flitiga och filosofiska bloggerskan brukar visa bilder på handskrivna lappar, vänsterhänder och fönster. I love it. Man kan mejla foton av fönster till henne, så lägger hon ut dem. Sicken kanonidé!

Fast den här fönsterbilden måste jag nog visa på min egen blogg. Hu, eller hur? Det är rakt utanför vårt vardagsrumsfönster, tidigt igårmorse.

Men killen är ingen rånare och vapen har han inget. Det han med stor precision riktar rakt in mot oss är en fasadputssprutpistol. Ja, jag vet ju inte om de heter så, men fastighetens fasad ska putsas och är inklädd från huvudskulten till fotabjället i byggnadsställningar. Fönstrena är täckta med tjock plast. Det är så man blir galen. Lyckligtvis tar de en fasad i taget. Så när det är som mörkast i sovrummet kan man kila till vardagsrummet och kika ut, och så vidare.

B säger att plasten är så tjock att fasadkillarna inte på villkorsvis kan se vad som försiggår inne i rummen, men jag är inte lika säker utan rullar ner varje kväll. Persiennerna dras inte upp förrän jag är klädd och fått kaffe följande morgon.

Spaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh

2010-11-04T11:31:00.001+01:00

Jag har utlovat bilder från årets spaaaaahhhhhvistelse. Den här gången övergav som tidigare meddelats Smögen för att provat simringarna på Vann spa nära Lysekil. Där Smögens havsbad är litet och blickar ut över öppet hav mot evigheten, är Vann stort och ligger inbäddat i en vik. Båda anläggningarna är fina på sitt sätt.

Första morgonen strålade solen i kapp med de höstglödande träden med vit mössa. Det hade snöat under natten, så vi mumsade hem(lig)rörd müsli och dånande vinterlandskap till frukost. Titta bara!

Som sagt, anläggningen är stor. Den byggdes först för Kommunals räkning och har sedan hunnit vara anstalt och hem för "problemflickor" innan den nu är ett spapalats.
Dag två kom inte med sol eller snö, men Västerhavet är lika vacker oavsett tycker jag. Vi tog oss till Hunnebostrand och shoppade halsdukar, marulk och räkor. Åt sen på Bella gästis, återigen ingick en VIDunderlig utsikt i priset.

Stenhuggarstoden tarvar inte någon förklaring, inte heller Tripp, Trapp, Trull som höjt insatsen för vi längtar så mycket till nästa spa(om)gång.

Drastiskt

2010-11-03T16:45:00.006+01:00

Okej, ryktet om min död är överdrivet, men jag ser ingen annan råd. Jag hatar när man prackar på mig saker som jag inte har beställt och lite försåtligt lägger med ett inbetalningskort.

Visst, jag ger gärna pengar till välgörande ändamål. Gärna till fot- och munmålares förening. Men jag vill inte ha deras julkort. Inte för att de är fula utan för att jag gör mina egna. Jag vill inte ha dem hemskickade med inbetalningskort. Jag vill inte heller ligga i ett register hos en förening med sådana här metoder. Därav denna något drastiska formuleringen på kuvertet som nu gått i retur.

Vad tycker ni om det här? Hur gör ni när ni får dylika försändelser?

Uppdatering. Hmmmmm. Här kan ni läsa lite mer om Mun- och fotmålande konstnärers förening om ni vill.

Tips!

2010-10-26T08:47:00.005+02:00

Gillar du att baka? Då ska du följa den här nystartade bloggen. Fast kanske inte precis före lunch, när klockan visar 15:32 eller du ska gå och lägga dig. Men alla andra tider på dygnet ger den salivdroppande inspiration.

http://bliminjast.blogg.se/

Hämnden är inte ljuv ...

2010-10-22T10:42:00.000+02:00

... men den är bra. Ruggigt bra! Filmen alltså. Jag håller med Elisabets syster som gav den en fyra. Micke P är bra, men det är övriga skådisar också. Och så är den så vackert filmad.

Ett tips: Se den inte ensam! Se till att du har någon du kan prata igenom den med, gärna direkt efteråt. Så boka tid för eftersnack över en kaffe eller så. Det behövs.

Somliga behöver mer eftersnack än andra. Hör här: B och jag såg Hämnden förra veckan. Med två kamrater. Vi hann prata igenom allt efteråt. Var rörande ense om betyget fyra.

I förrgår ringde den ene kamraten igen. Han var gräsänkling och föreslog att han och B skulle se en film ihop. Det brukar de göra.
- Gärna! Vad vill du se? sa B.
- Hämnden, sa vår kamrat.
- Den har jag redan sett. Men den är bra, så gå och se de! uppmanade B.
- Det ska jag göra, svarade vår kamrat.

Jag påminde B om vårt att biobesöket var bara förra veckan.

- Jamen jag sa ju att den var bra! sa B förtrytsamt. Sedan rodnade lite lätt när biopoletten ramlade ner.

Ibland hjälper inte eftersnacket.

Spatime

2010-10-22T09:21:00.001+02:00

När ni läser det här är jag i Bohuslän. Närmare bestämt i Lysekil.

Ni som orkar följa bloggen vet att vi är tre tjejer (damer?) som spasparar. Varje månad stoppar vi några hundralappar i spagrisen. Sedan gnabbar vi lite om vart vi ska åka, pusslar mycket om när och plötsligt händer det. Det är dags att länsa nassen, packa ner baddräkten i helgväskan och dra! Tjoho!

Vi har varit Smögen trogna, men nyfikenheten tog över det här året. Därför kollade vi in nya ställen som vi mejlade och hörde oss för om. Vann vann! Det verkar spännande med alla poolerna - särskilt den mörka - och så kunde de erbjuda trebäddsrum. Det måste vi ha. Annars hinner vi inte prata med varandra mellan behandlingarna.

Hasta luego, eller kanska hasta lugnt, så hörs vi efter helgen. Sparapport kommer.

Lösningen

2010-10-20T15:08:00.001+02:00

I dag är det onsdag, kommenterar Christina otåligt. Hon har rätt. I dag är det dagen L som i lösningen. Här kommer den.

Men jag är i beråd. Två personer klurade ut svaret, Mira och Jan. Jag som i min enfald trodde att gåtan var så svår att jag bara hade ett pris i beredskap. Men självfallet måste bäggge gissarna premieras. Jag gräver i mitt ljudbokslager och mejlar, så ni bägge känner er nöjda med vinsten. Är det okej?

Javisst ja, ni kanske vill veta vad det var/är?

Se där! En så oumbärlig pryl som en pocketbokhållare. Vet bestämt att de finns i England, men har för mig att jag har sett dem i boklådor här också. Som sagt, färg och (tum)storlek varierar.

Så roligt att så många ville vara med och gissa. Duktiga var ni också! Förslagen borde tas patent på. Ring Almi!

Grattis Mira och Jan!

Men vad i hela fridens namn? eller Bildgåta! Vinn, vinn!

2010-10-18T10:38:00.000+02:00

Nu var det längesedan jag hade en bildgåta. Därför undrar jag vad det här är

Jodå, det är en nyttopryl.

Blir det enklare om jag visar den här bilden?
Fin vinst står på spel: Robert Gustafssons senaste bok Från deadline till graven i ljudboksformat (cd, inte MP3). Seså, gnugga geniknölarna nu och fundera. Svar på onsdag.

FK blir LK

2010-10-18T08:31:00.003+02:00

Trogna läsare vet att jag är medlem i FK, Frukostklubben. Den har av olika prickiga skäl förvandlats till LK, Lunchklubben. Men deltagarna är desamma. Nästan. För i tillskott till fina Alexia och Caroloine har även minstingen Fred, fyra månader imorgon, tagits in. Åtminstone tills han kan börja fatta vad tjejtanterna snackar om. Då får vi ta hans medlemskap under omprövan.

Allt för snabbt övergående lunch på Skrapan på Götgatan i Stockholm. Det första vi gjorde när vi kom hem var att boka tid för nästa LK. Behöver alla ljusglimtar och all inspiration som bjuds i gråtgråa november. Alexia och Caroline är rena rama vitaminsprudelkuren.

And this one is for you, Christina

2010-10-12T20:55:00.003+02:00

Världen är full av bloggvänner. Men jag är ett pucko som i mitt inlägg därom glömde visa det här: bilden av Lelle R som Christina målade och postade. Den hamnade på landet, på min sängsida. Inramad så klart.

Tack, Christina!

This one is for you Annie!

2010-10-12T11:04:00.003+02:00

Christina har många roliga och kloka inläggare på sin blogg. En av dem är Annie i USA, som hittar hit ibland. Då blir jag glad. Och imponerad. Annie kör alltid Googles översättning för att få ett hum om vad inlägget handlar om. Hon har döpt om verktyget till Giggle. Kolla nedan. Först kommer den översättning hon fick av mitt senaste inlägg. Det ligger nederst, så ni verkligen fattar vilket jobb det är att fatta Giggle.

Annie: this one is for you. I am so impressed that you go to all the struggle to try and understand all the gibberish we write on our blogs. I translated my latest text with Giggle, and could hardly make head or tail of it. So: hats off for you! That is a Swedish expression. I think you can understand it, even if you don't have the exact verbatim in English.

Thank you, Annie!

Friends, Friends, Friends

Friends in the forest - who pick mushrooms - is better than friends in the bay, I think. To say nothing of friends on the blog that turned into friends in real life, the friends of flesh and blood. (Okay, Caroline, my professional text readers. I recognize that I repeated the word friends in the unauthorized amount, but I really can not appreciate enough the word and them.)

Thanks to my measly bloggers I've made many new friends, laughter and spontaneous gifts.

Last summer, when I lay in slumber blog, sent this fine blogger a gift that I opened a long time ago. You see the care with which she chose the fabric:

This week came a hämtningsavi from the Press Office, where we now get our package. Is rather spoiled by mail. There are books and audio books and DVDs very often, and I sighed a little because as I was lugging home a shipment the day before.

But this time waited no brown business package in corrugated cardboard, but a white, padded envelope with a handwritten address. Gee, so glad I was! I smiled all the way home from the record, yes Press Office then, and here at home I laughed out loud.

Three stuffed mushroom bags from my mom back. (Snail Mail has heard of, but this was then sponge mail. Much better!)

And so one fankort to Lelle R from his fiancee. There we sat up on the refrigerator in vadhöjd, so he can go and Flukten and smell it when the urge takes you. On the refrigerator is already a photo fiancee mini mistress posted last fall, in the same package as the book Hypnotist to me.

Vänner i skogen - som plockar svamp - är bättre än vänner i viken, tycker jag. För att inte tala om vänner på bloggen som förvandlas till vänner i verkligheten, till vänner av kött och blod. (Okej, Caroline, min proffsiga textläsare. Jag erkänner att jag upprepat ordet vänner i otillåten mängd, men jag kan faktiskt inte nog uppskatta ordet och dem.)

Tack vare mina futtiga bloggår har jag fått många nya kompisar, skratt och spontangåvor.

I somras, när jag låg i bloggdvala, skickade den här fina bloggaren en present som jag invigde för längesedan. Ni ser med vilken omsorg hon valt tyget:

I veckan kom en hämtningsavi från Pressbyrån, där vi numera hämtar våra paket. Är ganska bortskämd med försändelser. Det kommer böcker och ljudböcker och dvd:er titt som tätt, och jag suckade därför lite eftersom jag hade kånkat hem en försändelse dagen innan.

Men den här gången väntade inget brunt företagspaket i wellpapp, utan ett vittt, vadderat kuvert med handskriven adress. Jösses, så glad jag blev! Jag log hela vägen hem från posten, ja Pressbyrån då, och här hemma skrattade jag högt.

Tre proppade svamppåsar från min reservmorsa. (Snigelpost har man ju hört talas om, men det här var alltså svamppost. Mycket bättre!)

Och så ett fankort till Lelle R från hans fästmö. Det satte vi upp på kylskåpet i vadhöjd, så han kan gå och flukta och lukta på det när lusten faller på. På kylskåpet sitter redan ett foto som fästmöns lillmatte postade förra hösten, i samma paket som boken Hypnotisören till mig.

Vänner, vänner, vänner

2010-10-10T14:01:00.000+02:00

Vänner i skogen - som plockar svamp - är bättre än vänner i viken, tycker jag. För att inte tala om vänner på bloggen som förvandlas till vänner i verkligheten, till vänner av kött och blod. (Okej, Caroline, min proffsiga textläsare. Jag erkänner att jag upprepat ordet vänner i otillåten mängd, men jag kan faktiskt inte nog uppskatta ordet och dem.)

Tack vare mina futtiga bloggår har jag fått många nya kompisar, skratt och spontangåvor.

I somras, när jag låg i bloggdvala, skickade den här fina bloggaren en present som jag invigde för längesedan. Ni ser med vilken omsorg hon valt tyget:

I veckan kom en hämtningsavi från Pressbyrån, där vi numera hämtar våra paket. Är ganska bortskämd med försändelser. Det kommer böcker och ljudböcker och dvd:er titt som tätt, och jag suckade därför lite eftersom jag hade kånkat hem en försändelse dagen innan.

Men den här gången väntade inget brunt företagspaket i wellpapp, utan ett vittt, vadderat kuvert med handskriven adress. Jösses, så glad jag blev! Jag log hela vägen hem från posten, ja Pressbyrån då, och här hemma skrattade jag högt.

Tre proppade svamppåsar från min reservmorsa. (Snigelpost har man ju hört talas om, men det här var alltså svamppost. Mycket bättre!)

Och så ett fankort till Lelle R från hans fästmö. Det satte vi upp på kylskåpet i vadhöjd, så han kan gå och flukta och lukta på det när lusten faller på. På kylskåpet sitter redan ett foto som fästmöns lillmatte postade förra hösten, i samma paket som boken Hypnotisören till mig.

Tack alla sköna och generösa bloggvänner!

Närkontakt med Persbrandt

2010-10-09T12:51:00.006+02:00

Jag betraktar mig inte som speciellt starstruck. Har inget principiellt emot kändsiar, men jag tycker inte att personer som bara är kända för att de är kända är intressanta. De ska tillföra något.

Mikael Persbrandt är en lysande skådis när han sätter den sidan till, så han är okej. Fast det är inte okej som han uppför sig. Så när han kom upp till redaktionen på S (där jag hoppar in ibland) i går passade jag på att köra hans stil.

Sådant läder ska sådan smörja hava liksom. Eller: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. (Nu talar jag ur Mickes perspektiv. Jo, vi är Micke och Kesu med varandra efter det här. Jag tror han gillar mig.)

På måndag ska jag se filmen Hämnden med Micke P. Har ni sett? Vad tyckte ni?

Svamptorsk eller Vad gör vi för fel? eller Mian, hjälp!

2010-09-28T21:55:00.011+02:00

Kompisar och kolleger trumpetar alla ut hur mycket svamp det finns just nu i naturen. Efter förra helgen kommenterade en vän att hon hade träningsvärk för all svamp hon plockat. Hur mycket har ni hittat? frågar en annan.

Svar: så här liteVi vet inte vad vi gör för fel. I helgen åkte vi till ett stället där B tidigare varit med andra vänner som fyllt Icakasse på Icakasse på Konsumkasse på Vivokasse på Hemköpskasse. Ja, faktiskt fem matkassar. För några år sedan. Han såg det meda egna ögon. Plåtade också, så jag har sett det på bild.

Vår förväntan var alltså stor, men vår besvikelse ännu större efter att ha finkammat området. Vi tittade inte bara, utan kände oss för. Höstkantareller är ju förrädiskt lika höstlöv. Inte ens Lelle R lyckades nos upp några godingar, trots att vi försökte locka honom.

Jag tjoade visserligen glatt när jag hittade de här:Men B vägrade äta dem. Dels för att han inte var säker på om de var ätliga eller giftiga (inte jag heller, säker alltså), dels för att de onekligen såg lite ankomna ut. Allt gick i sopen. Möjligen kan svampexperten Mian klura ut vad det är för något. (Säger du tryffelsvamp, säger jag upp bekantskapen med dig!)

Favorit i repris

2010-09-26T19:50:00.005+02:00

Hemma igen! Som ni ser upprepar historien sig. Sardinien är ett blåshål. Camilla plåtar mig som den rugguggla jag är. Bilden är fråmn överfarten till Korsika. Vi passade på att se lite, med betoning på lite, av staden Boniface som Sardinienbåtarna lägger till i.

Kolla klippet nedan så förstår ni att det gungade. Rejält! Försök följa horisonten! Vi satt utomhus hela överfarten. Tog en timme. Hellre rufs i håret än kräk på tröjan, liksom. En man blev så sjösjuk att han satt och kräktes hela bussresan (två timmar) tillbaka till Alghero. Stackarn!

Uppdatering: Ja, som ni ser så funkade inte videoklippet. Vet inte varför. Gör ett nytt förösk i morgon. Till dess får ni tro mig att det étt fasligt gungeling på färjan.

Lyxproblem

2010-09-08T10:12:00.000+02:00

Okej, jag ska inte kokettera. Det är inget charmigt drag. Visst är det kul att få tillfälle att resa i jobbet, något annat vore direkt befängt att påstå.

Mitt nödrop i går kom sig av att jag jobbat som en furie med allt annat och inte hunnit förbereda Sardinienresan som jag skulle velat. Tar därför alla tips när och som de kommer. Lyxproblem? I allra högsta grad. Sådana kan man inte ha för många av.

Här kommer ett till. Jag ska resa med fotograf Camilla Lindqvist. Det är skönt, för då vet jag att det blir bra. Fast ibland drar hon upp kameran när hon inte ska, tycker jag. Styv hårkuling i Egypten. Minns att jag slet med borsten på kvällen. Som sagt, lyxproblemen hopar sig just nu.

Återkommer om en vecka. Keep on blogging!

Help!

2010-09-07T14:03:00.000+02:00

Imorgon är det dags igen. Årets höstjobbresa. Till Sardinien.

Några bra tips från er, kära läsare?

BBBV

2010-09-06T22:47:00.017+02:00

I helgen var jag BBBV - bonusbarnbarnsvakt. I Bromma tillsammans med B om man vill drämma till med två ben till.

Så här tycker jag det ska se ut när man är barnvakt (kolla sista raden på ena pappret):
Nu gäller det ju inte så mycket att vakta ungarna som att umgås med dem. Så när septembermorgonen tassade in i trädgården, frisk och klar (vi sov över), studsades och hoppades det. Fånga dom på bild, den som kan! Jag kunde det svårligen på femte försöket.

Notera hur elektriskt lillkillen Toms hår blir! Ser han inte ut som en liten ljusalf?

Om man har en pappa som älskar att bygga - och det har man - får man så klart inte bara en futtig lekstuga utan en lekborg på tomten.

Kungens lilla piga har tydligen lite kvar att göra, men i övrig kan riddarna Jack och Tom försvara sitt rike.

Är det någon som undrar varför området heter Äppelviken?

Språkbråk

2010-09-04T12:59:00.007+02:00

Egentligen gillar jag inte att vara språkpolis, fast jag har all anledning med tanke på det grumliga textflöde jag vadar i som redigerare. Jag muttrar, stryker och formulerar om. Men sedan orkar jag inte hojla högt - för det blir så tjatigt. Det är nämligen så mycket som är galet just nu. Och jag vill inte verka gnällig. Fastän jag säkert är det.

Men när den här vassa bloggaren reagerade igår och jag samtidigt (sånär som på 32 minuter) plockade upp senaste numret av Fokus kände jag ett obetvingligt tvång att lätta på trycket.

Kolla här! På ettan, det vill säga omslaget. Man skulle kunna formulera om frågan också: Vart är Östros?

Jag vet, jag vet, skillnaderna mellan var och vart håller på att suddas ut. Om, säg sex år, kommer sammanblandningen att vara total. Jag vet också att det är dialektalt att säga "vart" i Norrland. Det har jag inga problem med. Men än så länge använder vi rikssvenska i skrifts- och tidningsspråket.

Om jag var redaktör för Fokus - vilket är en omöjligthet eftersom jag 1) inte är kvalificerad och 2) aldrig skulle släppa igenom det här - skulle jag skämmas som en gris i dag och tre år framåt.

Håller ni med?

Nu när dammluckan är öppen kan jag passa på att bjuda på den senaste tidens språkpaddor från min vardag.

"Teatergrillen! Bara namnet andas!" Sedär! Visste inte att namn kunde andas. Det är väl bättre om kockarna gör det. (Uttrycket är att andas någonting, som flärd, traditioner etcetera.)

"Vinexporten har ökat til länder som tidigare inte hade någon vinkonsumtion." Ja, vad kan den annars göra liksom?

"Hon bröt benet efter en ridolycka." Tråkigt. Var det en minut efteråt eller ett år efteråt? Och vad har det med ridolyckan att göra?

"Minst nio av tio flaskor konsumeras inom en vecka." Korrekt i sak, för det betyder 90 procent. Men minst nio av tio lämnar inget utrymmet inna det övre taket. Minst nio av tio förutsätter att det finns ett mest också - och nästa siffra är ju tio. Hänger ni med?

Så till genren subtiliteter:

"Man planterade en kastanjeallé för att slottsgästerna skulle kunna anlända ståndaktigt". Envisa och högresta (moraliskt) gäster det där. Skribenten menar så klart "ståndsmässigt" alternativt "ståndsaktigt".

"Sjövägen är det bara 500 meter dit, men landsvägen sju mil." Om man tar motorvägen då? Samme usle skribent (jodå, det finns fler felaktigheter i texten, men jag orkar inte dra alla) avsåg säkert att skriva "landvägen". Tänkt vad ett litet s - eller inte ett litet s - kan göra skillnad.

Var är vi på väg?

Distansarbete

2010-09-01T22:00:00.010+02:00

Vi förlängde helgen på landet och stannade lite till. Om bara tekniken är på humör, funkar det kalas att sitta på lokalredaktionen i norra Uppland. I måndags klarade jag av två lnga telefonintervjuer. Då såg det ut så här.

Varför alla pennorna? Har inte handsfree på landet och då vill jag ha många, många blyertspennor till hands.

Pauser har alla rätt till. När det var dags att sträcka på benen kunde det se ut så här.

Utanför fönstret spankulerade arbetsledaren, tillika tidstudiemannen, och såg till så att ingen smet på för tidig lunch.

Läkare slår Victoria

2010-08-27T15:03:00.002+02:00

Se där! Jag kan börja som löpsedelmakare på vilken kvällstidning som helst - även de som kommer ut på morgonen.

Nu är det ingen läkare som har slagit vår kronprinsessa som så. Jag fångade bara upp den här notisen:

Europas största medicinska kongress öppnar på lördag på Stockholmsmässan. Under fem dagar ska 30 000 hjärtspecialister från hela världen mötas på mässan. Flera resebyråer rapporterar att det i princip är omöjligt att hitta ett enda ledigt hotellrum i staden.

Hotellstockhholm blev ju aldrig fullbelagt under bröllopshelgen. Men nu när hjärtläkarna kommer hit tar rummen slut. Alltså slår läkare Victoria.

En kompis till mig slår alltid på radarn när det är dylika kongresser på besök. Hon lever lite i vitarocksyndromet och skulle gärna dejta en man med stetoskop. Min gissning är att den stundande helgen kanske inte bara bjuder på kärlek på lasarett.

Själv flyr jag stadens ljus för att kalasa på surströmming. Om ni missade programmet där Jamie Oliver provade sillarumporna ute i skärgården kan ni se det här:

http://www.kanal5.se/klipp/play/jamieupptacker-s01e03-surstromming

Happy helg alla!

Inte nu igen!

2010-08-26T11:23:00.000+02:00

Nu har det hänt två gånger på en vecka. Det är två gånger för mycket.

Förra veckan skulle jag hoppa in på toaletten på en bensinmack. Öppnade - och stirrade rakt in i ögonen (jo, ögonen) på en man som satt på holken med brallorna nere. Okej, det var bra att han hade haft vett att dra ner dom, men kunde han inte låst dörren innan?

I går var jag på en filmrecensionsvisning, alltså på en bioigraf. Gick på damernas efteråt. På dörren upplyser en skylt alla att det här är för damer, bakom dörren finns två damtoaletter. Jag ryckte i dörren till den som var ledig - och hittade en kissande man. Men va ***!

Kan ni inte läsa? Kan ni inte låsa?

För bildblinda, nödiga karlar kanske den här skylten funkar på toadörrar? (Plåtat i Egypten i våras. Det brukar stå "No entry" på dörrar man inte får glänta på. Men avsändaren ville kanske betona sitt budskap lite extra.)

Vad växer här?

2010-08-25T17:27:00.010+02:00

Jag vet att ni därute i bloggosfären har skrämmande gröna fingrar. Har minsann sett vad ni dragit upp inomhus och utomhus och är djupt imponerad. Men jag undrar om ni någon gång haft det här i era krukor eller rabatter.

Ni får tre bilder och tre gissningar om ni behöver, vilket jag inte tror.

Svar kommer snart.

Work in progress

2010-08-24T15:22:00.015+02:00

Sådärja! Sommarlovsporten slog igen för några veckor sedan. Har suttit heltid på redaktion ett tag, men nu - äntligen - är jag på hemmakontoret och slipper sköta frilansjobbet på kvällar och helger. Förhoppningsvis blir det mer bloggtid också.

Började storstilat med att städa. Anledningen var inte bara att få det fint, utan också att hitta några papper som också tagit sommarlov och vandrat iväg i solen.

Så här säger Nalle Puh: Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig, man vet ju ändå inte när man är framme. Så sant, så sant. Så här säger Kesu: Om man aldrig slänger något, hittar man alltid det man letar efter. Det stämde i dag med. När jag hade vräkt ut högarna på golvet hittade jag minsann de dokument jag var på jakt efter.

Ser ni att jag fyndade ett tuggben också? Måste fråga Lelle R om han saknat det. Han har i alla fall inte slängt det. Därför kom det också fram. Det här är banne mig den bästa hitta-metoden jag vet. Works every time. Kanske ska ta patent på den.

(Innan Louise och Anna, mina tappra renscoacher, tappar andan: jag slängde faktiskt en hel del också. Kolla den sprängfärdiga papperskorgen. Då hade jag redan tömt en. Kanske inte MVG, men väl G - för mig.)

PS Så här sa min mamma: Man hittar alltid det man letar efter sist - för sedan slutar man ju leta. Sant det med.

Uppdatering: Man hittar inte bara det man letar efter, man hittar också en massa annat (när man inte slänger något alltså). Typ, tänk att det låg där.

2010-07-22T23:38:00.011+02:00

Sommarlov

Jodå, till slut blev det sommarlov för mig med. Och med det följde ett blogglov. Arbetsrummet kokar och är dessutom mobilt, så det känns bra. När höstterminen börjar vässar jag pennor och dammar av tangentbordet. Till dess några sommarbilder som känns tidstypiska.

See ya later dear blogfriends out there!

Valdemar, fyller tre i nästa vecka och sover gott dag som natt.

Baby, it's hot out there - men i garderoben är det bara 24 grader.

Liten tapper hund vill vara med. Sandstrand utan skugga är okej om man får gräva en fuktig grop och ligga under ett paraply (i brist på parasoll). Hovmästaren, en paraplydrink med mycket vatten och is, tack!

Somliga gräver djupare gropar än andra. Jack, 5,5 år, a k a Echinea, röd solhatt.

På natten i hyrd lägenhet känns det tryggt att krypa ner (och krafsa runt) i mattes resväska. Välstrukna kläder är för amatörer!