Nu ger jag upp

Kan Jang kunde inte. Näsdukarna är snart slut. Att åka tunnelbana eller buss är det inte tal om, för jag är så förkyld, så förkyld. Går och lägger mig nu - jo faktiskt - med den här boken. Tredje och sista delen i serien om Nesthov. Grymt bra, eller hur Louise? Fattar inte hur Anne Ragde får ihop en grisbonde, en oäktenskaplig dotter som jobbar som veterinärassistent, en bror som är begravningsentreprenör och en som är framgångsrik, gay och gift i Köpenhamn till en trovärdig story med värme och humor. Läs!

Den här bilden kostar

Dear Louise har börjat tassa på min blogg - love you for that. Hon lovade att göra sitt livs första blogginlägg mot att jag la in en bild av mig själv. Som den uppmärksamma bloggläsaren sett ligger den nu på plats. Förstora sidan till max, scrolla neråt och kolla högra hörnet. Okej?

Men nu skruvar Louise upp kraven och säger att hon inte godkänner bilden. Hon vill se mer av ansiktet, arma människa. So. This one is for you, Louise! Och den kostar dig många, många inlägg, typ 254 stycken. Minst!

Höstmys

Å andra sidan vet man också att det är höst när man får smaska surströmming (och då gör det ju inte så mycket att man är täppt i nästan)!

Höstnys

Man vet att det är höst när inköpslistan innehåller:
1) pappersnäsdukar - många
2) nytt (dyrt) SL-kort - sommarens förmånliga säsongskort är lika slut som solbrännan
3) en flaska Kan Jang - kan Jang, kan jag liksom.

Aaa-aaa-aaatjooo!

Killar är j-vligt bra ibland

Okej. I morse satt vi alltså bänkade framför teven. Sa inte ett ljud till varandra under inslaget - och DET är väldigt ovanligt hemma hos oss. Men när nyheterna rullade igång, rullade jag igång.
- Vad tyckte du?
- Jo, men hon var väl jätteduktig,sa B.
- Eller hur? Och så var hon jättesnygg i håret. Och den där makeupen hade de lyckats med, tycker du inte det?
- Eh, jo då.
- Vad tyckte du om den där experten då?
- Hon sa ju kloka saker.
- Och rosarandig kavaj funkade bra i rutan.
- I guess (tveksam nu).
- Precis som Carolines knallcerise tröja, det trodde inte jag. Men du tyckte väl inte att det var nåt fel på den.
- Alltså, jag tittade inte så mycket på kläderna. Jag lyssnade mer på vad dom sa. Var det inte därför vi skulle kolla på det här?

Ibland är killar jävligt bra mycket bättre än vi tjejer.

Veckans viktigaste tv-debut

I morse satt kompis Caroline i morgonsoffan för första - men säkert inte sista - gången och diskuterade sin uppmärksammade bok 14 år till salu. Om ni missade inslaget kan ni kolla det här. Gör det!

Kan det här vara sant?

Håll i er nu! Här kommer några rader som har alla chanser att bli Årets Vi Femmare i Aftonbladet.

På frågan "Bör kungahuset får mer pengar?" svarar hovexperten Catarina Hurtig:
"Ja, jag var med kungen hos sultanen av Brunei och han hade 300 Ferraris medan kungen bara har en. Fast kungahuset borde redovisa varje öre."

En eloge till reportern. Inte oväntat har alla på stan-människor svarat NEJ!, men han/hon har hittat en enda person som har medlidande med Carl XVI Gustaf OCH SOM VERKLIGEN KAN ARGUMENTERA FÖR SIN ÅSIKT! Hohohoho! Det här är så bra att jag misstänker att det är riggat.

Men nej, Catarina Hurtig har skrivit boken Prinsessor, hon har jobbat eller jobbar fortfarande på Svensk Damtidning´och var med i Stina Dabrowskis debutpanelprogram där hon (Catarina, inte Stina) var för kungahuset. Så jag tror faktiskt att hon 1) är dead serious och 2) talar om riktiga Ferraris, inte röda godisbilar.

Tack Catarina, you made my day!

En (o)lycka händer så lätt

Hemma igen. Allt var lugnt på landet. Största dramatiken var när jag tappade en påse levergodis.





Hjälpsamme Herrn var genast framme.





I'm in dog paradise.



Lelle R är inte den som är den. Han offrar sig för laget och knaprar på!



Äsch, det var ju ändå lördag - och bajspåsar har vi gott om.

Ses nästa vecka

Nu åker jag till landet. Ska kolla blåbärsläget. Det ryktas att de senaste regnen fått fart på de små und di blå. Rapport kommer efter helgen.

Min blogg är myndig!!!

Fick precis ett spam som en kommentar. Hurra! Bara myndiga bloggar får det, eller hur Alexia, Caroline och Petra?

Blusbildsbevis

Här kommer en bild på min nya blus (från Indiska). Snygg va - och ännu snyggare när jag är i. Hehe!

Vem gör du dig fin för?

Igår hade jag nya, svarta jeans och ny, kortärmad blus. Kände mig jättefin och nöjd!

Nej, det blir inga bildbevis. Det här var igår och när jag kom hem trummade huvudvärken ikapp med regnet mot rutan. Japp, det åskade också. Jag la mig halvnio och idag sitter jag hemma och är inte ett dugg snygg, SÅ NI FÅR HELT ENKELT TRO MIG NÄR JAG SÄGER ATT JAG VAR JÄTTESNYGG!

Anyway, innan jag virvlade iväg (igår) fiskade jag efter komplimanger och frågade B vad han tyckte. Han tittade upp över tidningskanten och sa med eftertryck
- Jättefint! Vart ska du?
- Till VeckoRevyn och jobba.
- Men ... där sitter väl bara tjejer och inga killar?

Håll med nu - visst är det kul att vara snygg på jobbet, no matter what? Frågan är om det är roligare/viktigare om det bara är män på arbetsplatsen. Jag vet faktiskt inte. Vet du?

Trevliga tåg- och statistikmänniskor

Jag hatar opersonliga personer och älskar folk med lite skön distans, som vågar gå utanför protokollet.

Har precis pratat med en biljettbokare på SJ. (Det gick inte att boka min tågbiljett på internet, därför använde jag deras stenåldersbokning.) När hon hittat lösningen på mitt problem, och jag tackat henne och säger hej då, svarar hon "hej då och tack för att du ringde", så o-SJ att det lät som en kompis som man (äntligen) kommit ihåg att ringa om den brutna foten.

Killen på SCB var inte sämre han. Jag letar skilsmässostatistik för en liten notis och det är inte så lätt att hitta som man tror. I alla fall inte just de uppgifterna jag var på jakt efter. Den här killen bläddrade och funderade och bläddrade lite till medan han mumlade "jaha, ja, var hittar vi kapitlet mänskliga tragedier då, eller det kanske det inte heter, men det är ju vad det är, men jaja, här har vi det i alla fall".

Heja SJ och SCB!

Jag kan inte slå det här

Idag lämnar jag plats för Louise Bratt i min blogg. Hon är chefredaktör på VeckoRevyn och bloggar hej vilt om redaktionslivet. Läs hennes inlägg här om vad som hände igår den 19 augusti. Scrolla ner till inlägget "När katten är borta ..." Läs och klicka på bilderna, så fattar ni varför jag låter hennes inlägg bli mitt. Idag har inget hänt i mitt liv som kan slå det här.

Imorgon ska jag till VeckoRevyn där jag jobbar extra som redigerare. I just löv it! Inte bara för att det som Louise skrev om den 19 augusti händer på en redaktion där sexleksaker betraktas som vilken läppglans som helst som ska testas för läsarnas fromma. (Och inte bara för att det finns risk att chefredaktören läser det här inlägget och jag då vill verka på som bara den.) Nej jag älskar att pilla med texter, höra redaktionssnacket, norpa några gratistidningar och jobba med smarta och roliga tidningsmänniskor.

Hört på radion

Nyhetsuppläsaren pratade om djurplågeri. Sa att det inte är ovanligt att Djurskyddsnämnden hittar djur som lever I svåra förhållanden, alltså inte under svåra förhållanden.

Jag måste genast gå och fråga Lelle R om han tycker att han lever i ett svårt förhållande - med mig och B.

Gammal man gör så gott han kan

Lelle R fyllde 12 människoår i maj. Det betyder att han är över 80 bast i hundår räknat. Det är gammalt. Och då orkar man inte alltid gå upp för trappan. Istället lägger man sig på första, andra eller tredje (såld till damen i ...) trappsteget och väntar. "Om matte eller husse inte HÖR hur jag urrar, SER de mig när de snubblar över min svans" tror jag taktiken lyder.

R har i och för sig ofta legat på ett trappsteg, fast då längre upp. Han tar sitt ansvar som flockledare på allvar och ser helst att alla är samlade på samma våning. Går inte det, får man lägga sig mittemellan och hålla koll åt två håll liksom. F-n ska vara flockführer! suckar han.

Så här ser han ut från övervåningen. (Det svartvita till vänster är ett paket som inte ska ligga på trappan, men nu gjorde det och Lelle R hade flyttat på sig om jag hade flyttat på det. Det är min ursäkt!)

Dagens post

Inte ofta, men ibland blir jag väldigt, väldigt glad när jag får post. Fast så glad som jag blev idag var längesedan.

Bilden är inget vidare, men jag använde blixt i ett tappert försök att få fram blänket och glittret på ödlan och sköldpaddan som ramlade ur kuvertet från Rebecka, 6 år. Hon bor i Göteborg. B, R och jag träffade henne för några veckor sedan och plötsligt fick hon för sig att hon ville skicka en present till oss. Och inte nog med det. Hon skickade en lilaglänsande ödla och en brunglittrande sköldpadda VAR till oss. Tack Rebecka! En liten grej är på väg till Göteborg. Mer säger jag inte här.

Kvinnor kan

Sitter och letar bland Skottlandsbilderna jag tog i somras. Snubblade då över den här.

Vem har sagt att det bara är kiltkillar som kan blåsa säckpipa? Tjejen stod en timme utanför vårt hotell och spelade. "Jag trodde att jag hade drabbats av tinnitus", sa B när jag kom tillbaka efter att ha plåtat henne.

Hon var duktig. Det kan man inte säga om den fulle skotten som serenade en natt under ett annat rum jag bodde på en gång. Han hade spelat på ett bröllop på hotellet och ville liksom inte att festen skulle ta slut.

Boklycka

Idag var jag på Världens längsta bokbord här på Drottninggatan. I regnet. För, tja, kanske fjärde eller femte året i rad. Numera vet jag precis var jag ska sätta in stöten. Engelska pocket och B. Wahlströms flick- och ungdomsböcker. Plus Agent X9. I dom lådorna hittar jag alltid nånting för allt mellan en femma och en tjuga styck. Resten är bonus.

Nytt för i år var ljudböcker. Hurra! Det fanns en massa och dom kostade ingenting. Och det vet ju du, Caroline, att det som inte kostar någonting kan man köpa hur mycket som helst av. (Jag återkommer med en förklaring till övriga läsare.)

Hittar tyvärr ingen bild från bokbordet, MEN jag hittade en cool fåtölj. Klicka på producter och bibliochair till höger. Tyvärr ser den obekväm ut, men håll med om att idén är smart.

Nu måste jag kollan in böckerna jag köpt.

Miljövänligt?

- Älskling, varför lägger du dina trosor i återvinningskassen?
Krafs, krafs, rota, rota.
- För att jag lägger den tomma schampoflaskan i tvättkorgen. Okej?
- Okej!

What's in a name

Några frågar varför bloggen heter så konstigt. Lätt som en sufflé: ett av mina smeknamn är Kesu.

Kärt barn har många smeknamn. Chris och Humle är några andra jag lystrar till. När jag var liten ville jag gärna ha ett smeknamn, men jag fick inget. Förutom Lill-Snuttan och Fia-Lotta, men det var ju inga man kunde ta med sig in i vuxenvärlden. Den bristen i min barndom har gjort att jag numera tar alla chanser till alternativnamn och samlar på hög. Använder dom som hattar. Ena dagen passar Humle, andra Kesu.

Närsynt

Jag har börjat med glasögon. Fast ibland orkar jag inte ta på dem. Jag chansar lite istället. Imorse såg jag till exempel att neurologerna oroar sig för ett oväder i helgen. Äntligen har någon fattat att man (d v s såna som jag) påverkas av vädret. Får till exempel ont i huvudet när det drar ihop sig till åska. Det fick min mormor också.

Ja, ni fattar. Det stod såklart meterologerna. Men jag fick vara glad i en hel halvminut. Alltid något!

Sömnigt

Sitter just nu och skriver en artikel. Det går ... sådär. Men det är jag ganska van vid. Jag är en långsam skrivare helt enkelt.

En kompis som är fast anställd på en tidning sa så här till mig: "Jag vet PRECIS hur min tidning vill ha artiklarna. Jag kan skriva dom i sömnen."

Jag skulle också vilja kunna göra nånting i sömnen. Gärna skriva artiklar! Har funderat och kommit fram till att det enda jag kan är, just det, gå i sömnen. Samtidigt som jag pratar. Multitasking indeed.

Nej, jag skojar inte. Men jag var bättre förr. Behövde väl kanske inte lika mycket sömn då som nu. Eller nåt. Det var på den tiden jag jobbade utomlands och delade lägenhet med en eller flera personer. Förmodligen tyckte dom som jag, att det vore roligare och bättre om jag skrev artiklar i sömnen. Eller vad som helst - bara inte gå runt nattetid i lägenheten och hojla.

Takterrassen - äntligen!

Skam den som ger sig. Där kom bilden från i fjol. Takterrassen är ännu lummigare i år.

Min man är stalkad

I dag har jag jobbat utanför hemmets frilanslya hela dagen. B har därför tagit hand om R-promenaderna. I förmiddags mötte de Pip och hennes matte. Rambo och Pip trasslade in sig i varandras känslor och koppel med följande dialog i bakgrunden.

- Hej! Jag kände igen dig i går när vi sågs, sa Pips matte.
- Jaha.
- Är det inte du som har byggt den där tjusiga takterrassen i ert hus?
- Eh, jo.
- Ja, det bygget har jag minsann följt från mitt fönster.
- Men kan du verkligen se takterrassen?
- Jajamensan, man har väl kikare.

Takterrassen är fin. Där slet B många timmar med bar överkropp. Vad tror ni? Är Pips matte byggnadsingenjör eller stalker? Kör hon hundtricket med min man? Här ska det inte bli några gulliga pälsbollar!!! (Se kommentar under gårdagens inlägg.)

(Har försökt lägga in en bild på takterrassen, så ni slipper använda era kikare. Men bildprogrammet vill inte vara med just nu och leverera bilder till min blogg.)

Kärlek i sensommarnatten

Har precis varit ute med Lelle R. Jag älskar kvällspromenaderna för vi träffar så många roliga hundar och människor då. Även icke-hundägare stannar och pratar ibland.

I kväll stötte R, B och jag ihop med en ny matte och tik, Pip.

- Fånigt namn det där, sa hennes matte. Men hon hette så när vi tog över henne. Hon är från USA. Jag känner mig ruskigt fånig när jag ropar "Piiiip", men hon kommer faktiskt.

She's got a point, matte alltså. Och nu undrar jag, vilket är bäst? En hund med ett knäppt namn (typ Pip) som kommer kommer när man ropar (typ Pip) eller en hund med ett kul namn (typ Rambo) som inte kommer när man ropar (typ Rambo)???

Rambos mamma hade ett knäppt namn, hon hette Coco (Chanel) ...

Anyway. Miss Pip och Mister Rambo blev kära i varandra. Pip ledde vägen och drog iväg med matte till Rambos dörr. Där stod hon och gnällde och ville in - fast hon inte alls bor i vårt hus. Rambo hängde på och stod snart också och krafsade och ville in - han som bara brukar vilja ut.

Fast de små lurviga fyrtassingarna fick inte varandra. Deras grymma ägare drog i väg med dom åt varsitt håll i den mjuklena sensommarnatten. Rambos rop till sin nya kärlek gled genom mörkret: "Piiiip, Piiiip".

Idol = talang?

Jag har snöat in på brittiska Idol, "Britain's got talent". Bara namnet säger ju en del. I Sverige kallar vi programmet Idol, med allt vad det innebär av kvällstidningskändisstatus, och i Storbritannien (och USA) pratar man om talang.

Jag tycker bättre om den anglosaxiska varianten. Men inte bara för att fokus ligger på talang, utan för att spännvidden är större. Alla känner vi väl till Paul Potts fantastiska framgångssaga. Den fule, fete, mobbade killen från Wales som nu fick tårarna att trilla på domarna och publiken med sin operaarea.

Nej, nej, jag propsar inte på opera och dylikt. Men kolla på den här killen. Lyssna! Såna här oväntade talanger vill jag gärna se i svenska Idol. (Jag tror dessutom att han sjunger ett stycke som Andrew Lloyd Webber skrivit - ingen opera alltså.)

Stålfarmor

Man ska inte berätta om sina framgångar, sjukdomar eller barnbarn. Gammalt janteordspråk. Så då gör jag inte det. Det här är ju inte mitt barnbarn heller. Jag är bara plastfarmor till Annika, som fyller tre år om nio dagar. Fast det är jag inte heller, för det vill jag inte vara. Stålfarmor låter mycket roligare, så det är vad jag är.

Nog om Annika (hennes syskon och kusiner). Egentligen la jag in den här bilden bara för att jag tycker den blev så bra. För ett år sedan gick jag ett fotokurs och då fick vi lära oss hur viktigt det är att få med glimten i folks ögon. Och det fick jag äntligen idag.

Som alla som plåtat djur och barn vet går det 23 dåliga bilder på varje bra bild. Dom dåliga har jag raderat nu.

(Va? Hela ansiktet är inte med. DET sa läraren inget om på kursen. Glimten var viktigast - och bakgrunden. Så. Det. Så.)

Här ligger det en hund begraven

i mina säng- och (rena) underkläder.

Människan är inte hundens bästa vän

Läste igår i en hundtidning att gamla hundar mår bra av sällskap. Rådet löd: "Ta med din hund så ofta det bara går, det är en trygghet för den och den mår bra av ditt sällskap".

Igår hade B och jag tvättstugan. Han släpade på lakan och handdukar, tvättmedel och sköljmedel medan jag tog mig an Lelle R. Bar honom nerför de hala stentrapporna. Klart 12-taggaren skulle få vara med oss i tvättstugan.

- Var är R? frågade B efter en liten stund.

R låg längst bort i källarkorridoren, typ så långt bort han kunde komma från oss. Hm.

Anfäkta och anamma - svenskt bättre än utländskt

Hösten är inte bara här, den är härligt också! I love the autumn. Just nu frossar jag i kantareller, färska rödbetor, bondbönor, körsbär och plommon. Allt från Sverige! Då har de små svamparna och de stora rödbetorna inte rest så långt - och det är bra.

Bäst tycker jag om gulröda Victoriaplommon. Jag köper nya varje dag. När jag var liten bodde en tjej på min gata i stan i ett hus med en trädgård som fullkomligen svämmade över av V-plommon varje höst. När jag var hemma hos henne, vi kan kalla henne Elisabet (eftersom hon heter det), hörde vi faktiskt ett svagt ploffande varje sekund ett nytt plommon hit the ground.

Jag fick ta med mig hur många kilon jag ville. Wonderful!

Den där Elisabet var lite egen. Hon hade inga syskon, hennes mamma dog tidigt och pappan, tja, han var snäll men lite enstöring. Elisabet blev ganska vild. Hon hade ALLA Tintinböckerna - jag var grymt avis på henne. Jag älskade äventyren med journalisten och hans lille hund.

Elisabet var mer imponerad av kapten Haddock. Hon svor som honom. När de andra ungarna på min gata i stan sa tusan och jäklar, ropade Elisabet Anfäkta och anamma! När de retade henne för hennes överbett drämde hon till med "Era plattfotade amöbor!", så fönsterrutorna skallade i villaidyllen.

Det tänker jag på varje gång jag plockar svenska V-plommon i affären på hösten. Anfäkta och anamma - svenska plommon är bäst!

Dagens komplimang

"Trevlig kärring du har", sa en A-lagare idag till B ( d v s Maken, vars namn börjar på B).

B hade gått in i en affär och bundit R (d v s Hunden, som heter Rambo alternativt Lelle R) utanför. Jag var klar med mina ärenden och kunde ha gått en promenad med R, men valde i stället att slå mig ner på en bänk bredvid två A-lagare. R satte som alltid igång sin charmoffensiv med svansviftningar och slickar (hade han varit en Östermalmshund hade han säkert kindpussats) och vi människor småpratade.

Och när B kom ut igen fick han alltså höra att han hade en trevlig kärring. I just love it.