När vi fnissade förtjust åt Sickan som höll på att ramla ner i Lelle R:s grav, och konstaterade att hon aldrig varit så närara döden, hade vi ingen aning om att hon ett dygn senare skulle vara i dödens käftar. På riktigt.
Sickan är en solhund. Söker alltid upp soliga fläckar och sträcker behagfullt ut sin smäckra lekamen. Men i fredags tyckte jag att hon legat lite för länge, lite för stilla på altanen och gick för att hämta in den lilla till skuggan. Då skrek hon högt.
Ena framtassen var rejält svullen så det var bara att hitta jourhavande veterinär. Närmaste fanns på Ultuna universitetsdjursjukhus en dryg timme bort. Husse bröt mot fartreglerna och muttrade sammanbitet att ve den polis som ger honom bot för att köra en liten dödssjuk valp till veterinär. Ingen stoppade oss, vi kom fram och fick vänta en stund innan vi kom in och då plötsligt fick Sickan hur mycket uppmärksamhet som helst.
Elva veckor och 2,5 kg är inte de bästa förutsättnngarna. Hu, så hemskt det var när de förde bort en tandköttsblek och med ögonen rullande, dessutom skrikande liten valpa i en vagn till IVA.
Två oroliga dygn följde, men på tredje dagen vart hon uppstånden igen, typ. Vi kunde åka och hämta vår drama-tik som nu är på hugget igen ...Alla grannar har månat om lilla Sickan, de har kommit över, ringt och frågat hur det stått till med den lilla. Och Jack, 6 år, höll tummarna hela tiden och blev så glad, så glad att Sickan överlevde. Han var med när vi hämtade henne och hade med en extra stor pinne som han handplockat just för henne. Nu återstår det att hålla den här lilla duracellvalpen i stillhet i två veckor. Inte lätt, men vi gör så gott det går. Mycket kel i knä blir det. Och bara lite träning. Attans också, säger matte och husse. Men Sickan tuggar stilla vidare på sina scilla.
Uppmärksamma bloggbesökare noterar att öronen som slog ut i förra veckan, nu slokar igen. Se och lär vad ormgift kan göra för utseendet.