I fredags intervjuade Skavlan bland annat mannen som köpte ett lejon, Christopher, på Harrods (mad Englishmen) på 60-talet. Mannen körde runt med Christoper i London och återförde så småningom den kärvänliga kissen till friheten i Afrika.
Mannen som hjälpte honom att få Christopher att inte längre säga "ouch!" när han tassade på den brännheta savannen var Georg Adamson. Då tänkte jag med ens på hans - Georges alltså, ursäkta röran - fru, Joy Adams. Det var hon som skrev boken och gjorde filmen om Lejonet Elsa. Och DÅ hamnade jag direkt hos mitt eget lejon, som också heter Elsa.
Redan som liten älskade jag djur. Hade allra först tänkt mig en karriär som personlig skötare till min älskade nallebjörn Brummelman. Han lever än idag och fyller 46 år om några veckor. Jag vet inte riktigt hur gammalt mitt andra favvedjur är, men hon har hängt med i alla flyttar.
Mina damer och herrar, jag ger er Elsa, the Lioness:
Namnet fick hon såklart efter Joy Adams lejon. Jag var djupt imponerad av filmen, så imponerad att jag försökte klättra in till lejonen på Köpnehamns zoo. Skulle bara klappa kissarna. Minns inte det där själv, men min räddare, morbror John, gillade historien skarpt. Han körde själv runt på mc i Afrika på 50-talet och tyckte också om lejon.
Min Elsa är en ofarlig dramaqueen. Som den kasperdocka (Elsa fnyser ljudligt åt benämningen) hon är behärskar hon många uttryck. Se här:
Elsa som trafikpolis.
Elsa hotas(s) av en rånare med pistol.
Ah, min kääära publik!
Ah, min kääära publik! (Närbild)
Va? Har lejonkungen gjort henne med ungar?
Oh ve! Jag är så trött, så trött!
En smickrande bild (i mjukt och skonsamt släpljus som inte avslöjar alla rynkor) till alla mina beundrare.
Avslöjad! Ni skymtar min handled till vänster.
13 kommentarer:
Vilken söt liten Elsa. Vilka fina konster hon kunde.....:-)
Vi såg inte hela Skavlan men såg den delen i alla fall som handlade om lejonet. Vilken fascinerande man han var som berättade. Jag grät och snörvlade till filmsnutten när de träffade Christopher igen. Detta stora lejon betedde sig precis som våran Elvis när han ska berätta för oss hur mycket han älskar oss. Helt otroligt hur tillgivet ett djur kan bli, ett djur som egentligen inte ska leva ihop med människor.
Underbara bilder .-)
Jag undrar var mina nallar tog vägen ..?
Och Skavlan .., ja, man kan fundera över vad den mannen har som andra i hans profession saknar?
Kanske att han verkar så uppriktigt intresserad?
Och så .., vanlig?
Och vänlig ...?
Jättegulliga bilder på lilla Elsa, men visst har hon tydliga släktdrag med Lelle R?? ;)
Åh, det måste vara ett Steiff-lejon du har plåtat :)
Jag hade hela sängen full med Steiff-djur när jag var liten, dom är sååå fina.
Historien om lejonungen som köptes på Harrods är så rörande.
Jag såg inte Skavlan, men jag har bloggat om återföreningen här.
Det är helt underbart att det kan finnas såna här band mellan rovdjur och människa. Man ser riktigt hur lejonet känner igen John och Ace - som en hund. En gigantiskt tillgiven hund ;)
Åh, så synd att jag missade det här programmet med Skavlan :(
Jag funderar på vad jag hade för mjukisdjur när jag var liten, jag kommer faktiskt inte ihåg? M y c k e t grejor har jag på vinden... men inga nallar eller andra djur. Kanske slet jag ut dem totalt. Måste fråga ma.
Fina bilder på din Elsa!
Nu kom jag på att jag ju också hade en mycket högt älskad nalle. Den hette som många andra just"Nalle". Min mamma berättade att jag hade pippi på att "sy" kläder till honom d.v.s. jag klippte till ett fyrkantigt tygstycke, klippte ut ett hål mitt i, och trädde det över huvudet på Nalle. Sedan satte jag knappnålar rakt in i sidorna på den stackarn, Vips, en ny kreation!! Jag tror att det var för hans tålighet som jag alltid tyckte att Mian var så sjåpig! Lite nålar in i skinnet? Vad är väl det? När man får ett nytt snyggt plagg ;)
Då är Alice mycket tåligare. Hon står snällt stilla utan att gnälla medan jag provar hennes outfits som Kesu kallar dem ;))))
Vilka uttrycksfulla bilder på ditt lejon!! Gulligt.
Jag såg Skavlan som är ny bekantskap för mig på Svt Play. Intressant. Lejonmannen har jag sett också på Oprah Winfrey där båda "killarna" var med och berättade om den här återföreningen med "Christian the Lion" (jag vet att han heter så eftersom han är namne med min son).
Många tror att det är fejkat men DET tror inte jag. Jag får tårar i ögonen varje gång jag ser hela snutten. Underbart!!
Så gullig din Elsa var! En blivande top-model?
Åh, filmerna om lejonet Elsa har jag sett flera gånger, men det var länge sedan.
Men jag minns att jag grät floder varje gång.
Är det något som lockar fram mina tårar så är det djur och deras levnadsöden.
Mimmi har visat filmen med lejonet Christopher för mig. Och det var precis ett sånt tillfälle...
Kram!
Vi hade Elsas kusin Varjen. Undrar var han finns nu...
Cicki: Elsa bokar och tackar. Jag klämde också en tår - precis som Anne Holt!
Elisabet: Ja, jag grunnar jättemcyket på det, känner att jag kan lära mig en hel del av honom. Uppriktigt intresserad och vänlig - absolut! Han lyssnar verkligen och stressar inte vidare med nästa fråga. Jag tror säkert att han har många fler frågor på sina lappar, men att han låter stunden bestämma hur många och vad han hinner med. Proffsigt! Vanlig? Japp, inga divalater där inte. Det är också bra.
Lisette: Nu när du säger det, ser jag att Elsa faktiskt har det. Hon påminner om en viss honungsfärgad sötfröken nära Falköping också.
Christina: Kanske det är! Har i så fall pillat bort etiketten. B pratar alltid om Steiff. Han tycker att vi borde fästa en liten etikett i Lelle R:s öra eftersom han i vissa stunder ser ut som ett tuffsigt och välkramat gosedjur :)
Ah, du har redan bloggat om klippet. För mig var det nytt, men inte desto mindre rörande för det.
Skavlan kan du se på SVT Play.
Mian: Ja var är dom??? Lisette? Jag hade också MYCKET på mina föräldrars vind. Puh! Men Elsa och Brummelman har hängt med till alla mina olika lyor.
Lisette (igen): Hihi! Det där känner jag igen från min mamma. Men några nålar gör väl inget. Aj! Jo, det gör det visst! Aj (igen)!
Tror inte att du sticker nålar rätt in i skinnet på Alice, det skulle du aldrig göra :)
Monet: Du har rätt, Christian heter han ju. Måste korrigera det. Tack! Nej, jag tror inte alls att det är fejkat. Hur skulle det kunna vara det liksom? Man ser ju på alla filmsekvenser hur han hoppar upp i killarnas famn, ouff, och nästan slickar ihjäl dem i pur förtjusning.
Helen: Elsa tackar för berömmet! En karriär som topmodel vore väl inte helt fel, säger hon.
Vem grät inte floder till Elsa "born free"? Hemskt att både Joy Adams och George Adamson sköts ihjäl.
Mira: Åh, kan du inte leta upp honom. Vore så kul att se!
Ha ha ha ha haha, som sagt: dina bildberättelser slår alla rekord. I love them! And you!
Alexia: Tack! Jag blir så glad när du säger så, för jag vet ju vilken bildmänniska du är. Love you too!
Skicka en kommentar