Nej, nej, jag har inte glömt att jag har en blogg - eller att jag har fina och trogna läsare. Min radiotystnad beror på att jag hamnat i vårdträsket. Inte jag personligen, men min kära mamma. Hon betraktas som Svarte Petter - ingen vill ha henne - och ett kolli som man kan skicka runt hur som helst utan avsändare. Många personer i hennes omedelbara närhet är fantastiska, men så råkar vi på de där rötäggen med makt men utan hjärna och hjärta. Det tar all tid och energi att rå på dom. Och det är allra värst för mamma.
Kameran fylls fortsatt med bilder, så nog har jag ha att blogga om. Jag tar upp det igen när oron och vreden lagt sig.
Hoppas ni har det fint därute!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
12 kommentarer:
Och plötsligt är vi alla där eller har varit .., vi döttrar till gamla mammor ..., vi som sitter i väntrummen och hjälper till när doktorn ställer frågor .., vi som ringer biståndshandläggaren och försöker förklara hur det ligger till, EGENTLIGEN .., vi som inte längre kan slappna av om nätterna för tänk om mamma eller pappa ..!
Jag minns precis hur det var.
Geriatrikens väntrum.
Alla döttrar i femtioårsåldern som satt intill.
Usch, jag lider med dig! Jag har fört en polemik med vårdcentralen här på orten. Efter att ha slitit ut vårdcentralen slet jag vidare på vårdgarantienheten som slutligen blev av med mig när en verksamhetschef tog över. Det känns dock som om man kastar skit på de som inget skit ska ha.
Jag vet inte. Nåt är fel.
Hang in there!
Elisabet: Just sådär är det. Och mitt uppe i sin egen förtvivlan kommer man på att det ju är allra, allra mest synd om mamma. Hon som har ont och som de ställer frågor till som hon inte förstår. "Vill du ha en vårdplanering, jasså inte det?!" och så kom de undan med det. Trodde de.
G: Ja, det är jobbigt att behöva vara irriterad och besvärlig för att det ska hända något. Men man märker ganska snart när det inte hjälper att vara vänlig och tillmötesgående. Det funkar inte med vissa människor. Så är det bara.
Var är du? Hemma eller i utlandet???
Lycka till i kampen, önskar jag varmt. Har själv varit där och det tog banne mig kål på mig - men det låter som om du har lite mer familj på din sida?
Med en mamma som gick bort knall och fall och en pappa som är frisk som en nötkärna,, nästan i alla fall, så har jag klarat mig, än så länge, från dessa hemska saker. Jag kan bara gissa mig till hur hemskt och frustrerande det är. Skickar styrkekramar för det kanske du behöver extra mycket just nu. Kram
Jag vet hur jobbigt det var för min mamma när hon fajtades för ett lämpligt boende för morfar.
Jag tror att hon t.o.m. "kidnappade" honom vid ett tillfälle för att få honom flyttad?!
Kämpa på, hoppas att det löser sig snart.
Åh vad ledsen jag blir när jag läser det här. Tänk att det fungerar så dåligt med äldrevården i det här landet!
Stå på dig vad du gör! Som du kanske minns så bodde min mamma på ett bedrövligt boende först, ett där hon betraktades bara som ett kolli som din mamma.
Efter mycket jobb, svett och tårar så lyckades vi flytta henne till ett boende som är det bästa tänkbara, där allt fungerar precis så som man önskar sig.
Åh, inte du OCKSÅ!! Jag blir galen när jag hör om detta, denna totala nedmontering av ett socialsverige som faktiskt har fungerat tidigare.
Jag har förstått tidigare att där dina föräldrar bor är det si och så med äldrevården. Men det är bara att kämpa på, slåss och bråka och inte ge sig. För förr eller senare så måste de som sätter käppar i hjulet eller rötäggen bort eller ge sig.
Egentligen är det dags för alla femtioåriga döttrar (varför inte sönerna?) att göra uppror mot hur det ser ut. Det finns undantag, det gör det. Men de är just undantag.
Undrar just hur t.ex Filippa och Fredrik Reinfeldt kommer att lösa det den dag det blir dags för deras föräldrar. För först då lär väl dagens unga politiker se hur illa det är fatt därute i en verklighet de inte har en aning om.
Och det tar tid att bygga upp det som raserades, faktiskt i det som en gång hette Ädelreformen, den som innebar att ansvaret för äldreboendena las över från landstingen till kommunerna. Som inte har klarat uppgiften!
Vi är många som tänker på dig och hoppas att du har ork att kämpa på. . Stå på dig!Kramar
Dina föräldrar är så lyckligt lottade att de har dig som dotter. Du är BÄST, Kesu!
Heja heja dig och din mamma! Skickar extra många tankar och kramar till er. Keep up the good work.
Love.
ab: Tack! Ja, familjespporten är det inget fel på. Min bror och jag jobbar som ett team. Vårdande personal är också bra, men cheferna som bestämmer och som inte är nära patienterna, är hårdfjällade. Jag ser det här mycket som ett ledningsproblem. Det är ju lätt att peka med hela handen åt fel håll om man inte är inblandad i den praktiska verksamhten.
Cicki: Tack! Önskar verkligen att du slipper se den här biten av vård-Sverige.
Mian: Hihi! Jag kan se Lisette kidnappa sin far för att få rätsida på problemet. Sorgligt att man ska behöva ta till sådana medel för att folk ska fatta.
Christina: Ja, ilska blandas med sorg. Jag vill ju att min mamma ska ha det bästa möjliga. Det är hon - och alla andra mammor - värd. Så jag kämpar på! :)
Monet: Ja, så är det. Man måste bråka och slågg och vara otrevlig för att något ska hända. Återigen är den vårdande personalen fantastisk, såg ju själv det när vi var med mamma nästan en vecka, men cheferna, cheferna. Har inte en enda politiker haft föräldrar som drabbats så de får se hur illa det sköts och hur illa det är ställt. Att ha telefontid klockan nio till tio och sedan gå hem klockan tre utan att det finns ett journummer eller backup, när man har med sjuka människor att göra, är banne mig kriminellt. Men bråkar man så hamnar man till slut hos någon - som INTE har gjort fel - och så får allt gå ut över den stackarn. Är det klokt det?
Lisette: Tack! Jag förstår det och det känns BRA!
Caroline: Tack, men jag är säkert inte duktigare än någon annan dotter som vill att gamla mamma ska ha det bra.
Alexia: Tack snälla!
Till slut: Tack alla för komentarerna. Ni reagerar som kloka människor med sunt förnuft. Hurra för er! Konstigt att alla de där utan sunt förnuft hamnar på nyckelpositioner De som inte har empati och insikt nog att fatta att deras beslut är uppåt väggarna. "Vi måste se till patientens bästa." Don't tell me, show me!
Kram till er alla!
Skicka en kommentar