Någon har frågat mig om Pappa K är min pappa. Svar nej. Han heter Kenneth och är pappa till
Caroline. Hennes mamma heter Eija, och blir därför Mamma E på bloggen.
Nästa fråga är varför jag bara skriver ut initialerna. Bertil blir B, Rambo Lelle R och så vidare. Den korta förklaringen är att jag sparar tid och att det är lite kul. Den långa förklaringen kommer här. Skippa den om du redan läst en version av den på Carolines blogg - eller om du inte orkar/har lust/bryr dig.
Jag har, har alltid haft och kommer alltid att ha noll namnkoll. Det betyder inte att jag glömmer namn - tänk om det vore så väl - utan att jag tror att jag minns dem. Ingvar Kamprad har hetat Ivar i artiklar, Pocketförlaget Piratförlaget - eller möjligen tvärtom, jag minns verkligen inte idag hur jag snurrade till det den gången. Och Frost (som i journalisten David Frost) har förvandlats till Ford (som i Gerald Ford) när jag skrev om David Frosts intervju av president Nixon - vars vicepresident hette Ford. Ni fattar ju hur virrigt det blev. Ännu så länge har USA inte haft en vicepresident Frost. Men det kanske kommer. Var då snälla och kom ihåg vem ni hörde det först från - jag kommer garanterat inte att minnas det.
Som filmrecensent är det ju inte heller toppenbra att ge en fyra till filmen En förtrollad värld när den egentligen heter En förlorad värld. Japp, jag hann stoppa pressarna den gången.
Jag vet inte hur många tusen turister som har tvingats lystra till fel för- eller efternamn. Jo, när man som reseledare vallar runt samma bussgäng i fjorton dagar tilltallar man dom vid namn, eller som i mitt fall fel namn. Jag hade en gång en herr Mamrik. Han fick självklart heta Mumrik. Inte förrän på sista dagen rättade han mig försynt med ett leende. Det hade väl i o f s inte gjort någon skillnad om han korrigerat mig första dagen, men ändå. Jag hade vett att rodna och be om ursäkt.
Jag har det lika jobbigt när jag läser böcker. Deckare eller inte, det är kriminellt av författare att döpa huvudpersonerna till Cecilia respektive Christina. En strålande spännande bok av Michael O'Connell (SE DÄR GJORDE JAG DET IGEN, HAN HETER CONNELLY - GOD DAMN IT!) blev än mer spännande när jag hade en Raul (möjligen Ralf) och en Roulet att hålla reda på. Den ena var the good guy, den andra the bad guy. Nej, jag har ingen aning idag om vem som vad vad- nästan inte heller medan jag läste boken.
Visst, jag kan ge fler underhållande exempel och fnissa åt det hela, men i själva verket tycker jag att det är mycket tröttsamt. Har EN kompis som lider av exakt samma namnåkomma. Hon tycker inte heller det är helfestligt. Vi vet inte vad det beror på eller hur vi ska göra för att få bukt med problemet.
Någon som har ett förslag?