På fredag

Återigen: TACK alla som hört av sig på olika sätt, med varma, roliga, stärkande och insiktsfulla kommentarer! Jag har inte hunnit svara var och en, men ingen är glömd - det kan jag garantera.

Sorgen och saknaden knackar försynt på vissa dagar, andra klampar de bara in och stannar så länge de har lust. Men när det värker som mest tänker jag att det vore förfärligt om det vore tvärtom.

Och allt är inte bara sorg, tack och lov. Det finns många fina och glada minnen kvar och en hel del småroliga incidenter inträffar som jag vet att mamma skulle lett brett åt.

Förra veckan pratade pappa och jag med den kvinnliga prästen om mamma. Hon - prästen alltså, inte mamma (tyvärr) - satt med oss i två timmar. Det var präst nummer två, nummer ett bad jag begravningsbyrån byta ut efter att ha pratat med honom i tre minuter. Det kändes direkt fel med en person som presenterade sig som "hej, det är XX, prästen", inte beklagade sorgen och ville klara av det hela med ett mobilsamtal. Nänä, en sån präst får inte begrava min mamma. Varför skulle jag inte kunna klaga på Guds hantverkare, när jag har synpunkter på dåliga rörmokare och snickare???

Den här prästen fick jag direkt förtroende för. Kantorn och solisten verkar också oerhört proffsiga, även om det tog en hel del tid att fundera ut musiken. Psalmer gick väl bra, men inte hade vi tänkt på att det spelas ett inledande och ett avslutande stycke också. Kantorn tipsade om den här fantastiska sajten där vi som inte har koll på allt som kan spelas på orgel kan gå in och lyssna. Pappa och jag lyssnade uppmärksamt och kom snabbt fram till vad vi INTE ville ha. Jag hoppas att jag inte trampar på några ömma begravningstår när jag säger att vi röstade bort bland annat Edelweiss och Horgalåten. Det var svårare att bestämma vad vi skulle ha, men nu känns det som vi hamnat rätt. Taubes Nocturne kommer med.

Begravningen blir på fredag.

">

Den goda vården

För några inlägg sedan berättade jag hur jag slogs med sjukhuset, inte personalen, utan med administrationen. Därför känns det extra bra att kunna berätta hur fantastisk hemtjänsten och hemsjukvården var. "Vi tar hand om din mamma, vi klarar allt, se till att hon kommer hem till sig bara", sa dom. Gång på gång.

Och det var precis vad dom gjorde. Jag var hemma i tio dagar och den vård och omsorg jag bevittnade har jag svårt att hitta ord för. Och då är jag ändå journalist!

Min bror och jag orkade inte vaka varenda natt, så de satte in extravak. Hela natten satt en person några decimeter från mammas sida, med det dyra löftet att väcka oss om utifall att. Mammas husläkare (inte privat utan landstingsanställd) gjorde hembesök på sin lunch för att se hur det var med henne. Han hade ingen annan tid den dagen. Sedan ringde han inte en gång, utan två gånger för att följa upp allt.

Sjuksystrarna kom regelbundet dygnet runt, ibland varannan timme, ibland var fjärde timme - det berodde på hur ont mamma hade. Vi möttes aldrig av ett "nej" eller "vänta" när vi ringde, på några minuter stod de vid mammas sida igen, höll hennes hand, pratade och gav henne vad hon behövde. Hemsjukvården och hemtjänsten bäddade och tvättade, men inte bara det: de smorde in mamma med bodylotion som luktade lite extra gott, kammade henne, satte på fint spetsnattlinne, kramade om henne, ja, ni fattar.

Dessutom sörjde de samtidigt för pappa och var ett enormt stöd för mig och min bror. Verksamhetschefen gick in extra och satt ett vak, hon köpte blommor och, ja, gjorde allt det där man inte trodde var möjligt idag.

Allt gick genom kommunen, men det var det privata vårdföretaget Attendo som skötte det praktiska. I Halmstad köper kommunen på prov in deras tjänster och man får välja dem eller den traditionella hemtjänsten. Jag säger inte att kommunen inte hade klarat det här. för det vet jag inte. Jag säger inte heller att Attendo är bäst i världen, för det vet jag inte heller. Men jag vet att de inte kostar kommunen en spänn mer än kommunens egen verksamhet så att säga. Jag vill tolka det som att vården inte bara är en budgetfråga, utan snarare en lednings- och organisationsfråga och en fråga om att fatta för vem man är till, det vill säga den gamla/sjuka. Sätter man den personen i fokus skickar man inte 50 olika personer på en vecka till en gammal människa. (Jag försöker i längsta laget undvika ordet vårdtagare, märker ni det?!) Vem som helst skulle ju bli förvirrad av det, liksom av 16 olika tjejer och killar som ska klara av veckans dusch. (Exemplen är från verklighetens vårdvardag.) Det är inte värdigt.

Jag vill inte bli långrandig här, ni förstår säkert vad jag menar. Det handlar inte bara om pengar, det handlar om hjärta och hjärna i kombination.

Mamma

Min mamma dog i slutet av juli. Har inte velat blogga om det förrän dödsannonsen publicerats och vi berättat för de närmaste.

Någon har sagt "att förlora sin mamma är som att tappa ett väderstreck". Det ligger mycket i det.

Jag hann hem och vi fick några fina stunder tillsammans.

Till de som säger att jag kan vara glad att jag fick ha henne så länge - mamma blev 87 - svarar jag att jag hade velat ha henne i 87 år till. Det spelar ingen roll om en mor är 37 eller 87 när hon försvinner, saknaden är precis lika stor.

Till mamma säger jag inte vila i frid, utan spring och hoppa som du gjorde förr, men inte kunnat på länge.

Vi valde den här dikten i annonsen. Nils Ferlin var mammas favorit .


Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård?
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd för att komma dem nära.
Den ena den är vit och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dig förära.
Den blommar inte nu, först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära.


Tack alla som frågat och hört av sig på ett eller annat sätt.