Min mamma dog i slutet av juli. Har inte velat blogga om det förrän dödsannonsen publicerats och vi berättat för de närmaste.
Någon har sagt "att förlora sin mamma är som att tappa ett väderstreck". Det ligger mycket i det.
Jag hann hem och vi fick några fina stunder tillsammans.
Till de som säger att jag kan vara glad att jag fick ha henne så länge - mamma blev 87 - svarar jag att jag hade velat ha henne i 87 år till. Det spelar ingen roll om en mor är 37 eller 87 när hon försvinner, saknaden är precis lika stor.
Till mamma säger jag inte vila i frid, utan spring och hoppa som du gjorde förr, men inte kunnat på länge.
Vi valde den här dikten i annonsen. Nils Ferlin var mammas favorit .
Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård?
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd för att komma dem nära.
Den ena den är vit och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dig förära.
Den blommar inte nu, först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära.
Tack alla som frågat och hört av sig på ett eller annat sätt.
15 kommentarer:
Visst blir det tomt när en mamma dör. Jag minns att jag var så arg på min mamma att hon dog ifrån mig. Det tog lång tid innan jag kunde förlåta henne riktigt det. Hon gick hastigt bort och alldeles för tidigt.
På hennes begravning pratade prästen om att nu dansade hon på himlens ängar. Då såg jag mamma framför mig som en annan Rönnerdal dansandes i nattsärk med en blomkrans i håret. Kanske våra mammor dansar tillsammans på den ängen.
Den är otroligt fin den Ferlindikten.
Kramar om dig med tröstekramar.
Jag har just läst dina senaste inlägg om den frustration du känner för hur vården (inte) fungerar. Jag förstår hur du kände i den situationen.
Sorgen att din mamma är borta måste kännas svår. Min mamma är i samma ålder och jag bävar redan för den dagen min mor går bort.
Dikten är såå fin...
Många varma tankar och en stor styrkekram, Smulan.
Nej, det finns mycket liten tröst i tanken att man ändå fick behålla dem så länge. Det gör ont. Saknaden är så svår. Känner så med dig! Blir dock varm och glad av bilden på din mamma!
Åh Kesu ... vad ledsen jag blir för din skull. Superfin dikt. Och jag är säker på att hon hoppar, dansar och skuttar i frid. Kramar Petra & Casey
Det är precis som du skriver.
Min mamma hade varit dement i sju år .., helt borta nästan i ett års tid och oförmögen att prata lika länge.
Och alla sa .."men så skönt för henne!"
Javisst.
Självklart.
Men det hjälpte mig inte det minsta .., jag kände en sån ofattbar sorg och förtvivlan ., att plötsligt inte ha vare sig en mamma eller pappa .., och jag cyklade tillbaka till gruppboendet några timmar efter att Fonus hade hämtat henne och jag slängde mig på sängen och såg hennes avtryck i kudden och jag grät nåt så hejdlöst och låg där i fosterställning, allt medan den vänliga Eva-Lena från personalen satt alldeles lugn och tyst i en fåtölj en bit ifrån och lät mig få ur mig alla känslorna.
Fortfarande, mer än ett år sedan mamma dog, kan jag känna en sån längtan efter att få hålla hennes hand eller borsta hennes hår.
ÄVEN om jag önskar henne att slippa det livet som hon hade på slutet.
Stor och varm kram till dig.
Jag har någonstans anat att du har haft det så här svårt. Har saknat dig. Samma dikt som du hade i dödsannonsen den sjöng vi till gitarrackompanjemang på min pappas begravning för några år sedan.Vi sjöng den ofta förr men då var det hans egen gitarr som kompade oss.
Gläds åt alla fina minnen och spring och dansa och sjung med mamma i dina tankar.
Jag skickar dig en varm virtuell jättetröstkram.
Ja, jag visste ju om det men ändå svämmar ögonen över när jag ser bilden på din mamma.
Ferlin-dikten är verkligen så fin, den upphör aldrig att beröra. Vilket fint val av dikt till annonsen.
Förstod nästan att det var så här.
Kram
Monet
Åh nej, blev det så. Jag är ledsen för din skull. Så oerhört tomt det måste kännas.
Vilken härlig bild på din mamma. Ni är lika!
Stor varm kram.
Cicki: Ofattbart tomt! Och då tänker jag på hur tomt och tyst det måste vara för pappa som bor kvar i samma lägenhet där mamma och han bodde. Klart våra mammor dansar särken av vem som helst :) Tack för kramar! Kram tebaks!
Smulan: Tack Smulan! Jag hoppas att du nu har läst min följande inlägg om hur FANTASTISK vården också kan vara. Hoppet är inte ute för den svenska vården! :)
G: Nej, du vet ju hur det känns. Roligt att du gillar bilden av mamma.
Sporty Spcie: Ja. äntligen får hon göra det, hon som var en sån livlig person men mot slutet var hänvisad till sin rollator. Å andra sidan körde hon den så det rök i svängarna! :) Hälsa Casey!
Elisabet: Du vet också! Det finns absolut ingen tröst i de där orden. Ibland är jag elak och tänker om de sägs mest för att trösta personen själv. Ja, den där mjuka, varma handen som tröstat en så ofta. Hu! Säger jag bara! Kram tebaks!
Lisette: Vad roligt att höra att ni också valde den dikten. Den säger så mycket. Mamma var sjuksköterska (nej aldrig i Halmstad, så det var inte därför hon fick så god slutvård) och hade faktiskt Nils Ferlin som patient. Hon tyckte mycket om honom och hans dikter, så valet av diktare var ganska självklart, men vilken dikt var svårare. Om jag hade kunnat hade jag gärna sjungt den för henne, men min bästa gåva får nog bli att INTE sjunga på hennes begravning ;)
Christina: Ja, dikten känns helrätt för mamma. När jag läste den införda annonsen första gången och såg alla andra annonser där det stod hur fin deras mamma varit, hur de saknade henne o s v, blev jag lite osäker. Men förhoppningsvis förstår man att vi älskade vår mamma mer än allt annat, trots att det inte står så uttryckligen i en dikt. Uj, nu snurrar jag till det, men du fattar säkert.
Monet: Ja, visst var det så, men jag ville inte blogga om det. Några som jag pratat med har faktiskt sagt att de kollat bloggen för information - men jag ville att de allra närmaste skulle få se dödsannonsen först. Och så visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva. Hur jag än vände på bloggformuleringarna kändes det inte tillräckligt. Till slut kom jag fram till att jag aldrig skulle känna mig nöjd med vad jag skrev, så det fick bli som det blev. Kram till dig och B!
Mian: Ja, det är ofattbart tomt! Men Lelle R är den bästa tröstare och snorfana som finn, slickar mig bara lite. Roligt att du tycker att vi är lika. När jag bodde i Halmstad frågade en del personer mig faktiskt om jag var Rosies dotter :) Kram tebaks!
Åh, Kesu! Jag sällar mig till övriga och hoppas att du känner mitt deltagande även genom dessa torftiga ord. Stor kram!
Det var Göran Tunström som skrev om väderstrecket...
Mira: Klart jag känner ditt deltagande! Jag har varit en blogglus den senaste tiden och inte varit inne hos dig, trots att jag gillar din blogg skarpt. Har jag förstått rätt att du förlorat din älskade hund? I så fall har du också sorg - och mina tankar.
Kram
Mira igen: Tack för uppgiften om Göran Tunström. Måste kolla in den i sin helhet!
Precis som du säger så spelar det ingen roll hur länge personen funnits, när hon/han dör. Det är alltid för tidigt att lämna livet. Saknaden hos dom som är kvar är precis lika stor. Jag blir fylld av tårar inombords för din skull. Vet att du har ont i hjärtat av sorg och saknad.
Extra många och extra stora kramar till dig!
Alexia: Prtecis så är det: det är alltid för tidigt att lämna livet. Bra uttryckt! Mycket sorg och saknad är det just nu, men det får det vara. Tror man kommer igen snabbare om man låter det värka ett tag.
Skicka en kommentar