Fredagsmusik

Jovisst var det signaturmelodin till Onedinlinjen. Bra jobbat Lisette! Det blir så klart inte lika pampigt som på tv, men jag har hört den på orgel så vi hoppas att det blir ett fint avslutningsstycke.

Vi ville ha lite mer än bara traditionell kyrkomusik Prästen Ami Sundberg har sagt att hon är öppen för allt. Utrom möjligen hårdrock då. Men om vi insisterade skulle hon kunna godta det med. Fatta vilken suverän präst!!!

Hårdrock var inte pappas melodi, därmot klassisk. Och så älskade han båtar, främst segelfartyg. Han ägde inget flytetyg själv, blev liksom jag (eller jag liksom han) sjösjuk och lärde sig aldrig att ro. Inte jag heller.

Men det hindrar ju inte att man kan älska havet och båtar. Därför får solisten sjunga Drömmen skepp av Staffan Percy. Kommer ni ihåg den?



Uppdatering: Bra där, Cecila N också. Såg inte din kommentar innan jag skrev det här inlägget.

Musikjakt

Sådär ja. Nu börjar vi bli klara med musiken till pappas begravning. SOm avslutning vill vi ha ett i kyrkosammanhang lite ovanligare stycke. Kantorn hade inga noter, så jag har jagat här i stan och ska nu posta dem till honom.

Någon som är bra på att läsa noter och kan lista ut melodin? Här kommer första raderna. Ledtråd: ett ledmotiv ur en tv-serie. Svar imorgon.

(Klicka på bilden om ni behöver större nötter!)

Att bäras med försiktighet

Ni som orkat hänga här ett tag minns att jag var i Libyen förra året. Köpte då den här
Tror nog inte att jag ska dra på den i dagar som dessa.Inte heller den här ska jag svänga med just nu. Men om 58 år - kanske - ska jag låta Bukowskis värdera Muammarmojängerna - de borde vara värda minst sju spänn styck.

Oavsett värdet på prylarna håller jag innerligt tummarna för att libyerna blir av med sin diktator.

Fet tisdag

Vi vet alla vilken dag det varit i dag. I morse bad jag B köpa semlor hos vår bagare på bottenvåningen. (Gissa om det luktade extra gott i trapphuset i dag.)

Har slitit byxbaken på redaktion från arla till särla. Lunchen blev (stekt) raggmunsk med (stekt) fläsk och rårörda lingon. Mums! Några timmar senare serverades - semlor. Mera fett! Är det internationella kvinnodagen så är det. Alla sätt att fira den är bra, bara man inte bakat semlorna själv (som kvinna alltså). Kände mig duktig när jag delade en fastlagsbulle med Mia. Jag visste ju vad som väntade hemma. Ännu mera fett.

Det var fler som delade härligheterna och vi försökte tappert skänka bort de få som inte gick åt på studs. Sanna sprang runt på våningsplanet och kunde konstatera att "alla på hela Bonnier äter semlor". Alla utom datakillen som kurade bland skärmar och sladdar och blev riktigt glad för att någon tänkte på honom. (Vi räknar iskallt med att han hjälper oss snabbt som ögat nästa gång vi kallar.)

Jag undrar om vi inte ska byta ut Nationaldagen den 6 juni mot fettisdagen. För inte fasen viftar vi med svenska flaggan lika ivrigt som vi trycker i oss fastlagsbullar. Vi samlas inte kring fikaborden den 6 juni, men om kungen och Silvia åt semlor på Drottningholm i direktsändning skulle de säkert få fler tittare än när de åker landå till Ssssssssssssssssssssskansen.

Vad säger ni? Nationaldagen på fettisdagen. Ja eller nej?



(Det blev inge fler semlor för mig. B kom för sent till vår populäre bagare.)

Sickan, Nora, Lisa, Asta, Siri, Nova ...

... eller nåt helt annat. Vi vet inte än. Men på lördag drar vi till Sundsvall för en första flukt på den lilla. Jag har med mig en present: ingådda sockor. Fick tipset av Christina. Tänkte att den nya valpen skulle få behålla något som doftar oss innan hon blir vår på riktigt och vi får med henne hem till oss i Solna.Jag har köpt en liten mjuk mus också. Utan pip. Den ligger i vår säng för att samla dofter. Ibland vaknar jag och undrar vad jag ligger på. Är väl inget mot vad mysmusen undrar under min rygg, kan jag tänka.

Fast jag köpte den allra minsta leksaken i djuraffären tror jag att den kan te sig skrämmande stor för lilltjejen. Därför börjar vi med sockorna.

Pappa

Hemma igen. Sedan några veckor. Veckor som varit fyllda av sorg. Pappa gick nämligen bort när vi var iväg, typ tusen mil bort. Hastigt och oväntat. Min bror hann hem, men inte jag. Håkan fick tag på mig först några dagar senare. Via mejl.

Jag hade köpt kontantkort och kunde inte nås på det vanliga numret, och under några dagar fungerade inte B:s mobil. Man tror att man kan nås i varje sajbersekund, men det kan man alltså inte.

Kvällen innan avresan pratade jag med pappa som var så pigg och glad.
- När jag kommer hem ska vi planera din 90-årsdag, sa jag.
- Ska vi? sa pappa och skrattade.

Nu blev det begravningsbestyr i stället.

Mitt i all bedrövelse är det så sorgligt att pappa inte fick mer än två månader på det fenomenalt fantastiska äldreboendet Nissastrand i Halmstad. Ibland är livet onödigt sniket och orättvist.

Begravningen blir den 17 mars.

Till dödsannonsen valde vi en sång som pappa tyckte mycket om och ofta sjöng :

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Frans Michael Franzén

Tack pappa för alla lyckliga minuter.