Egentligen gillar jag inte att vara språkpolis, fast jag har all anledning med tanke på det grumliga textflöde jag vadar i som redigerare. Jag muttrar, stryker och formulerar om. Men sedan orkar jag inte hojla högt - för det blir så tjatigt. Det är nämligen så mycket som är galet just nu. Och jag vill inte verka gnällig. Fastän jag säkert är det.
Men när den här vassa bloggaren reagerade igår och jag samtidigt (sånär som på 32 minuter) plockade upp senaste numret av Fokus kände jag ett obetvingligt tvång att lätta på trycket.
Kolla här! På ettan, det vill säga omslaget. Man skulle kunna formulera om frågan också: Vart är Östros?
Jag vet, jag vet, skillnaderna mellan var och vart håller på att suddas ut. Om, säg sex år, kommer sammanblandningen att vara total. Jag vet också att det är dialektalt att säga "vart" i Norrland. Det har jag inga problem med. Men än så länge använder vi rikssvenska i skrifts- och tidningsspråket.
Om jag var redaktör för Fokus - vilket är en omöjligthet eftersom jag 1) inte är kvalificerad och 2) aldrig skulle släppa igenom det här - skulle jag skämmas som en gris i dag och tre år framåt.
Håller ni med?
Nu när dammluckan är öppen kan jag passa på att bjuda på den senaste tidens språkpaddor från min vardag.
"Teatergrillen! Bara namnet andas!" Sedär! Visste inte att namn kunde andas. Det är väl bättre om kockarna gör det. (Uttrycket är att andas någonting, som flärd, traditioner etcetera.)
"Vinexporten har ökat til länder som tidigare inte hade någon vinkonsumtion." Ja, vad kan den annars göra liksom?
"Hon bröt benet efter en ridolycka." Tråkigt. Var det en minut efteråt eller ett år efteråt? Och vad har det med ridolyckan att göra?
"Minst nio av tio flaskor konsumeras inom en vecka." Korrekt i sak, för det betyder 90 procent. Men minst nio av tio lämnar inget utrymmet inna det övre taket. Minst nio av tio förutsätter att det finns ett mest också - och nästa siffra är ju tio. Hänger ni med?
Så till genren subtiliteter:
"Man planterade en kastanjeallé för att slottsgästerna skulle kunna anlända ståndaktigt". Envisa och högresta (moraliskt) gäster det där. Skribenten menar så klart "ståndsmässigt" alternativt "ståndsaktigt".
"Sjövägen är det bara 500 meter dit, men landsvägen sju mil." Om man tar motorvägen då? Samme usle skribent (jodå, det finns fler felaktigheter i texten, men jag orkar inte dra alla) avsåg säkert att skriva "landvägen". Tänkt vad ett litet s - eller inte ett litet s - kan göra skillnad.
Var är vi på väg?
.jpg)
8 kommentarer:
Jag kan också bli galen på sånt där. Även om en eller annan groda kan slinka igenom på min egen blogg.....:-) Det skyller jag på att huvudet numera inte alltid är med. Men jag kallar mig inte proffs.
Däremot en tidning bör ju göra det. Och att dessutom göra denna groda i rubriken. Jag reagerade direkt när jag såg det. Nog borde de väl fortfarande ha korrekt svenska som ämne i journalistutbildningen?
Hujedamej! Ja... Jo... Även jag fungerar understundom som redaktör och får tampas med klottigheter. För övrigt! Instämmer i vartenda ditt ord! Varför skulle inte du vara kvalificerad, förresten? De som redan sitter där är det uppenbarligen inte.
Och jag skäms inte att säga det: Språkpoliser behövs!!!
Håller med DU där, men så får man väl inte heller skriva...
Jag är också språkpolis, men blir så trött mig själv i den frågan.Beträffande bloggar tycker jag man kan skriva som man vill. I den världen existerar ju orden honom och henne inte längre t ex.
Fast du Kesu, kan Du inte lägga ut ett litet hojlande för jag vill höra hur det låter!? ( skämt!)
Jag håller verkligen med! Kan bli tokig för mindre.
Du är en sann korrläsare/redigerare - den bästa som finns, tror jag. På riktigt.
I vilken norrländsk dialekt säger man vart när man borde säga var??
Jag är född och bosatt i det inre av Västerbottens län och har aldrig hört någon säga så. Men Norrland är ju stort, så någonstans mellan Gävle och Karesuando kanske det finns någon som uttrycker sig så.
Däremot säger vi i min hembygd (de av oss som talar dialekt), VARS. (Vars ska du, vars la du tidningen, vars är du född osv.
Jag är spyless på allt tal om Norrland som om det vore en liten ort någonstans där alla talar likadant.
Språkpolis
Cicki: Smågrodorna på egen blogg räknas inte.
Nej, nej, det finns inget som ens är i närheten av svenska, än mindre korrekt sådan, på journalistutbidlningarna. Man förväntas behärska språket när man kommer in. Sedan nöts det yttrandefrihetslagar och massmediekunskap och jag minns inte allt. Illa!
Mira: Jo, språkligt är jag nog kvalificerad, men inte ämnesmässigt.
Moster Ma: Som sagt, på bloggarna gäller andra regler. Hojlande är ett blandning av ylande och hojtande. Lite som waylande. Hajar du? Annars får du instruera mig om hur man lägger ut ljud på bloggen ;)
Alexia: En till som håller med. Tackar!
Caroline: Tack! :D Men man behöver inte var speciellt vass för att upptäcka den här språkpaddan.
Anonym: Jag är själv från Norrland, eller Västerbotten för att vara mer precis, så jag gillar inte heller att man klumpar ihop alla norrlänningar. Lika lite som skåningarna tycker om att betraktas som ett kollektivt. Det var inte min mening att trampa på ömma språktår.
Visst finns det personer norr om Dalälven som säger vart i stället för var, en kompis till mig som kommer från Hudiksvall t ex. Men eftersom jag inte vet mer exakt var man uttrycker sig på det viset, blev jag lite väl svepande i mitt utpekande.
Oj vad Anonym blev irriterad, men just så är det ju. I Lappland, Norrbotten och Västerbotten säger vi "vars". I mellersta och södra Norrland kan man höra att folk säger "vart" när de menar "var", men säger vi "vart" så menar vi "blev". Solklart?
Skicka en kommentar