Ready for take off

Gjorde ett jätteroligt jobb förra veckan! Var ute på Arlanda och berättade i ord och bild (ja, inte jag då, hade med mig en proffsplåtis från Aftonbladet) om vad som händer under den korta tid planet vänder, alltså från ankomst till take off. Det är mer än ni tror kan jag säga. Plåtis och jag var helt slut efter 1,5 timmar då vi snubblat över sopsäckar, dammsugare, bränsleslangar, toatömnings dito, taxfreepåsar som ska placeras ut på alla säten - och så besättningen som sliter som djur för att hinna med alla rutiner under stoppet. Roligast är att kaptenen alltid ska ut på platten och inspektera planet för hand så att säga. Teknikerna går igenom det, men kapten - eller styrman - måste också gå runt planet. Det blev en rolig bild när kapten Linus står och lyser in med en ficklampa i en av motorerna. "Hallå, är det några måsar här eller?". Hehe!

Jag var lite feg och drog mig för att dra upp min lilla kompakt bredvid plåtis med sin fetkamera. Dessutom hann jag banne mig inte plåta, hade fullt upp med att anteckna allt som hände. Men jag snikade till mig en bild när planet rullade in och när det stod startklart på plattan och väntade på teknikerns tummen upp.

NU!

I'm back! Tack för att ni väntat så tålmodigt. Jag har några hysteriska veckor bakom mig, och minst en framför mig. Det blir sådär ibland och jag har inte vågat öppna bloggdörren. Men nu kör vi!

Först en bildkavalkad från förra helgen. Inspirerad av den här eminenta bloggaren tog jag en solskenspromenad med mamma.
Jag hade mina prickiga skor, mamma satt i rullstol.
Första stoppet blev precis vid den solskrattande Nissan.
Vi passade på att ringa några och skryta om det fina vädret.
Så här härligt tyckte mamma att det var i solen!

Vad händer?

Tydligen inte mycket. I alla fall inte på bloggen, men desto mer IRL. Råkade in i ett stimm när jag kom hem från Sicilien.

Så fort livscentrifugen slutat snurra återkommer jag. Promise!

Mitt bidrag till demokratin

Ciao! Nu är jag tillbaka igen, solstinn och pastatrind. Jag återkommer till Sicilien lite senare. Ikväll tänkte jag bara berätta om mitt bidrag till demokratin. Har suttit på valutbildning, för jag är valfunktionär. Nej, inte partiansluten, utan opolitisk arbetare på valdagen. Från arla till särla. Tar emot röstsedlar, registrerar röstare och - inte minst - räknar alla rösterna (minst två gånger) på valnatten. Det har jag gjort varje val sedan 1995. Då stod jag vid dörren och delade ut valkuvert, idag sitter jag som ordförande. Jojo!

Varför jag jobbar som valfunktionär? Tja, jag tycker det är viktigt med demokrati och jag är nyfiken på hur samhället funkar bakom kulisserna. Dessutom har man chansen att få åka ut som valobseratör till fjärran land när man tjänstgjort vid en massa val. Det tycker jag skulle vara spännande!

Ett demokratiskt - och till synes enkelt - val är en rejäl apparat. Det finns folk som jobbar varje dag, året runt, med våra val på ett eller annat sätt. Att sitta som jag gör och jobba ett valdygn är det lilla, även om det är mycket att ha kollen på. Vill du få en hum om hur mycket det är att göra när själva röstförfarandet är avklarat kan du sitta vid sidan av under hela rösträkningen. Den är offentlig och ingen får nekas tillträde. Alla dörrar måste vara olåsta till vallokalen till sista valsedeln är räknad och nerpackad. Då lämnar ordföranden och vice ordföranden the building för att "så snabbt och säkert som möjligt tranportera allt till valkansliet".

Varje gång är det något nytt att komma ihåg. Ibland har vi inte behövt kolla leg, ibland har vi samlat in ALLA röstkorten, nångång har blanka röster varit lika med ogiltiga röster, numera är de giltiga - även om de inte tillräknas nåt parti. Det gäller att hålla reda på vad man ska göra med alla konvolut och psalmboksbladstunna valsedlar och påsar och kuvert och förröster och vad som gör en ombudsröst giltig - eller ogiltig.

Därför är valutbildningen alltid obligatorisk. Min favoritinstruktion genom tiderna är vad vi ska göra om det utbryter tumult i vallokalen. Då gäller det att skydda valurnan. Kanske inte direkt med sitt liv, men väl med kroppen. Uppmaningen lyder att ordföranden ska hoppa upp och sätta sig på urnan innan den plomberas för att ingen ska kunna ta ut eller lägga i valkuvert. Lite svenskt lagomtumult är inte helt ovanligt, folk har så många sätt att fira en valdag på, men än så länge känner jag inte till någon som behövt värna urnan med sin rumpa. Om det blir bråkigt i min vallokal kommer jag inte att tveka. Det kan ni hoppa upp och sätta er på!


Update: Alla som är svensk medborgare kan anmäla sig som valfunktionärer. Kolla med Valnämnden i din kommun om du är sugen.

Arrivederci tutti!

Håll nu bloggfanan högt medan jag låter den slacka i den sicilianska brisen. Åter om en dryg vecka. Kanske.

Här håller vi ångan uppe!

Solen har strålat genom oputsade fönster, men jag har suttit inomhus nästan hela dagen. Har jobbat, deklarerat och fixat en massa som måste vara klart innan vi far till Sicilien på måndag. Inte så mycket att blogga om alltså.

Men.

Så blev det ändå en knorr. Jag fick nämligen en rolig inbjudan. Den 19 juni ska vi på 50-årskalas. Här!Fastän inte förrän om drygt 13 månader. Alltså samma dag som kronprinsessan gifter sig. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira henne än att knata runt på S/S Blidösunds däck och njuta av musik. Ångpannan är original från 1911. Bara en sån sak.Inbjudaren skriver så här: "Efter viss tvekan bestämde jag mig för att konkurrera om uppmärksamheten med kronprinsessan, som irriterande nog har valt lördag 19 juni 2010 för sitt bröllop. Blidösundsbolaget har redan fått veta att de den dagen inte får lägga till vid sin vanliga kajplats alldeles nedanför slottet, men vi hittar en annan kajplats i stället. Jag tror att vi blir ganska ensamma om att glida runt i Stockholms skärgård i egen ångbåt på kronprinsessans bröllopsdag." Låter det inte fantastiskt, så säg!

Här har ni en till som håller ångan uppe! Jag vet, jag vet. Inte bra med blixt. Men matte hade bara lilla kompaktkameran till hands och det var murkt och hon ville så gärna fånga Lelle R när han tiggde - och fick sina piller som han faktiskt älskar. De funkar som godis också.

Varsågoda! Jag ger er en stilstudie i tiggeri!







Den sista bilden ger onekligen intrycket att Lelle R är en vild best som hugger den hand som föder honom. Kanske man kan sälja den som varningsskylt med texten "vov, vov, här hugger jag!" För texten "vcv, vov, här tigger jag" tror jag inte har samma avskräckande effekt.

Voffpuff

Snälla Alexia tycker att jag tar så bra bilder av Lelle R. Men hon har inte kollat in hos Mian och Eva i H-höjden. Det vet jag. Så till dig Alexia - och alla ni andra hundvänner som vill skratta, le och låta det knipa i hjärteroten säger jag bara: gå in på de här bloggarna. Jag har fått låna några bilder som en liten teaser.

Mians blogg:


Det här är lilla Alice som älskar tomater och skogspromenader - någon har sagt det magiska ordet och Alice tittar fram. Hon är för övrigt förvillande lik Lelle R, trots att de är olika raser. Men på den här bloggen är vi inte hundrasrasister. Alla fyrtassingar är lika välkomna!

Evas blogg:



Jag vet bara att den första hunden heter Alfred. Visst är han cool? Å så dom andra två hundarna som är fångade i ett ögonblick.

Lägg genast in som favoriter!


Uppdatering: Det finns mer än hundar på bloggarna. Mycket mer!