Fusk

Kisa lite med ögonen. Visst ser det ut som lammullskrull? Men det är det inte. Hemtex har dock börjat sälja garn som till förvillelse liknar lammull just för att man ska sticka sina egna lammkuddar. Ett varv avigt, ett varv rätt. Efter 50 cm viker man stycket på mitten, så att säga, och stickar 50 cm till. Sedan är det bara att sy ihop två sidor, stoppa in en finkudde och sy ihop sista sidan. Kan inte bli enklare i stickvärlden.

Fast det var inte riktigt så lätt som jag trodde. Har stickat ganska mycket i min dag, men aldrig i ett sådant här krulligt (läs knutigt) garn. Det gör att en maska ibland ser ut som två. Inte bra. Jag har fått kontrollräkna nästan varje varv för att vara på den säkra sticksidan.

Någon piffig trendmänniska har också kommit på att göra genomskinliga stickor. (Jag vet inte var mina är efter alla flyttar, så jag fick köpa nya.) När man räknar maskorna ser man igenom stickan och, ja, plötsligt blir det dubbelt upp igen. Om man inte ser till att belysningen kommer uppifrån.

Trots det lilla kvirret tycker jag ändå att det är fasligt roligt att se lammkuddarna växa fram. Jag vet att det inte finns randiga lamm (fast det kanske bara är en tidsfråga så som det genmanipuleras hit och dit), men i ett nyrenoverat sovrum på landet har vi, d v s B, målat två parallella, gråa ränder. Den ena är lite bredare än den andra. Tanken är att kuddarna ska ligga på gästsängarna och liksom ta upp ränderna. Jag vet, jag borde bli inredare ...

STOPP!

På väg till tunnelbanan. Onsdag morgon 07:58.

(Jodå, jag missade ett tåg för att jag stannade upp, men det går ju fler, eller hur? Jo, det gjorde det bestämt.)

Så här ska det se ut!

Så här tycker jag att det ska se ut just nu. I stället för julpynt menar jag. Sprakande höstfärger till och med på stadens innersta stentorg. Hellre stora, gula pumpor än glittriga små kulörta julkulor. Drösvis med kantareller i stället för små fjuttänglar.

Det är min personliga åsikt.

(Ursäkta dålig skärpa. Darrade av upphetsning när jag såg härligheten på Hötorget ...)

Nakenchock

Okej, kanske inte just nakenchock som så - vad gör man inte för att locka till läsning? - men såväl chock som bestörning infann sig i dag när jag svängde inom Åhléns. Ser ni?! Juldekorationer!!! Den 19 oktober, alltså mer än två månader kvar till jul. Är det riktigt klokt? Va? Va? Va?

Och det var inte några ynka små blyga tomtenissar man hade dukat fram. Nej, hela härligheten (?) med kulor, glitter, fler kulor, mera glitter i travar. Elljusstakar i parti och minut liksom adventsstjärnor.


Men hörrni, tycker ni att det här är okej? Det tycker inte jag.

Dubbel överraskning

I går överraskade B mig med en biljett till Jeppe på Berget på Stadsteatern. Han blev lika överraskad själv när han såg att föreställningen började klockan ett - B hade trott klockan två. Aj då! Men ära vare Stadsteatern som meddelade att det går bra att chansa en halvtimme innan ny föreställning. Finns platser kvar får vi gå på de gamla. Halleluja! Ursäkta mina fördomar, men jag skulle inte tro att privatteatrarna är lika generösa.

I stället för föreställningen Jeppe på Berget gick ridån upp för Sickan på Hundön, en komedi i en akt. Vi åkte ut till Drottningholm. Precis efter kungens stora slott svänger man av till vänster och går en liten bit till Hundön. Den är omgiven av vatten och där får fyrtassingar rasa runt utan koppel. Stora som små, gamla som unga, vita som svarta - alla får vara med och leka efter bästa förmåga.

Så här ser det ut till höger ...
... så här till vänster innan man kommer över till Hundön ...
... och så här på själva ön. (Det ser kanske ut som en dressyrkurs, men det är det inte! Hundarna i den delen råkade bara springa så just i det ögonblicket jag tog bilden. Det märkliga och intressanta är dock att hundar av samma färg oftast lekte med varandra. Minus Sickan då som lekte med alla. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Som hund leker man kanske bäst med lika barn, känner sig tryggast när man känner igen andra, så att säga.)

Att leka med andra hundar är det bästa Sickan vet. Hon gav sig genast i slang med alla och envar och fick igång de flesta. Hon rullade runt, hoppade, kutade som en kanonkul och nästlade sig in hos mattar och hussar - allt med samma varma hjärta. Nångång emellanåt tankade hon vatten och godis och sen var det full fart igen. De andra hundarna var inte sämre. Jisses, så det dundrade i marken när en boxer jagade en amstaff tätt följda av en dalmatiner. Border collies hoppade med stövare, mopsar med borderterrier. Vi stannade nästan en timme i höstsolens sken, men inte en enda bra bild fick jag. Sickan sprang hela tiden ur bild.

T som i T-bana och träning

Sickan har fyllt nio månader nu och är tonårstjej. Dags att börja träna tunnelbaneåkning. Är man en liten storstadshund så är man. Om hon själv ska hänga på stan framöver med mopsar på Stureplan (Gud förbjude!), måste hon först lära sig hur man åker dit. Gärna hem också. Därför körde vi - eller snarare SL - första lektionen igår. Det gick sådär.

Allt är slamrigt och skramligt skrämmande för en liten hund knappa tre decimeter i mankhöjd. Hon vägrade gå ombord och fick bäras av matte. Det var tryggare att sitta och betrakta den märkliga omvärlden i mattes knä än att sitta på golvet bland en fasligt massa ben och fötter.

Men det var roligt för mig. Hundar måste bäras - eller ta hissen om de är av stor volym - i rulltrapporna. Vi bor vid en lång rullande trappa och jag noterade noggrant människorna som åkte upp när vi åkte ner (och vice versa). En del var nollställda, men väldigt många log och en del försökte få Sickans uppmärksamhet där hon satt med pickande hjärta i min famn.

På själva t-banan fick hon också uppmärksamhet när hon inte själv var först att söka den. Vill man ha kontakt med folk ska man skaffa hund eller barn. Till och med de stressiga nollåttorna tinar upp och tar sig tid att prata lite.

Att sluta som man börjar

Det är inte mycket eller många som kan få mig frivilligt och förväntansfullt ur sänghalmen tidigt på morgonen. Men Caroline är en av dem. I går stod frukost med henne som första punkt på dagen. Hon hade föreslagit Albert & Jack's (på Skeppsbron) som jag varit nyfiken på ett längre tag.

Eftersom jag ju inte behövde laga frukost hemma kom jag i osedvanligt god tid och kunde strosa genom ett sömnigt Gamla stan. Inga turister - knappt några människor alls faktiskt - inga öppna affärer, inga stora trottoarskyltar (som står i vägen) utan bara lugn och ro. Jag vandrade ensam på en del av de knaggeliknöggeliga gatorna. Och njöt. Stannade till ibland och tillät mig att bara titta och njuta.

Självklart är graffitin i Gamla stan i gammal frakturstil. En del skyltar kör tankarna i racerfart till en annan tid och kickstartar fantasin. När bokade ni resan på en sådan här resebyrå senast??? Vår frukost varade inte mer än 40 minuter.
Men vi hann ändå avhandla det allra viktigaste. Som att vi ska ses snart igen. Men även en del jobbollande och prat om barn och hundar. En stund med Caroline ger alltid tusen idéer och ett ton inspiration. Efter inhoppet på redaktion ville slumpen att jag avslutade dagen i Gamla stan också. Gottade mig återigen åt alla fina silhuetter, alla roliga detaljer och det ständigt närvarande vattnet på min vandring hemåt.
Suddig aftonbild - kladd på linsen eller fotografen?
Trots att det är höst hör och ser man många turister i Stockholm. Härligt tycker jag!
Fru/fröken Räv sitter på Helgeandsholmen, mellan Gamla stan och Drottninggatan (kan man säga).

Slutsats: jag borde börja och sluta dagen oftare i Gamla stan - gärna med Caroline.

Bönegröt

Bondbönor har seglat upp i recepten på senare år. Själv har jag ätit den sedan barnsben. Det är helt klart en av mina favoritbönor.

Fast när jag var liten höll vi inte på och förvälla och sedan koka om igen för att slutligen skala bönorna. Vi bara spritade dem (tog ur dem ur skidan) och kokade i lättsaltat vatten i 10 - 20 minuter. Under tiden gjorde vi vanligt potatismos. När bönorna var kokta mosade vi bönorna med gaffel och blandade i potatismoset som då blev grönt och kallade bönegröt och serverades till stekt fläsk. I det gröna moset gjorde vi en liten grop där stekflottet hälldes. Aaaahhhh!

Receptet kommer från mammas släkt i Småland. Till efterrätt serverades alltid lingonsylt med mjölk. De riktiga fantasterna klickade i lite bönegröt också, men det har jag inte hållt fast vid.

Jag tvivlar på att jag skulle få gehör för receptet hos dagens trendkockar, men jag lovar, gott är det trots det avtändande namnet.

(Här har vi slarvat och inte gjort en grop utan bara lathällt flottet över bönegröten. Tomaterna är en eftergift till kostcirkeln. Jag vet att mina förfäder aldrig skulle snegla åt grönsaken.)

Dejliga Danmark

(Runde tårn, knappt 40 meter högt, stegade vi så klart upp i.)

Jag erkänner med en gång: jag är kär i Köpenhamn. Har varit det så länge jag kan minnas.

När jag bodde ett år i Helsingborg (lååångt innan den långa bron byggdes) spontanade vi ofta över med färja och tåg för att byta skåneluften mot köpenhamnsair. Underbart! Nu när jag bor i Stockholm blir besöken dessvärre inte alls lika frekventa, men jag är glad som ett barn på julafton när jag får strosa i stan igen.

Den gångna helgen flög jag och tre kamrater dit. Ursprungstanken var att fira vårt gemensamma 200-årsjubileum (okej, 199 då, Gunilla!). Alla fyller vi 50 i år och i stället för att hålla på med presenter och annat kladd gav vi oss själva en gemensamm Köpenhamnshelg. Under resans gång (bokstavligen) kom vi sedan på att vår så kallade OK-klubb fyller tio år i år (jag gissade på sju år) och att det är 25 år sedan några av oss jobbade tillsammans som reseledare för första gången (jag gissade på något helt annat - My God, så tiden flyger i väg).

Stan visade sig från sin allra dejligaste sida med blek höstsol, god mat, god öl och allt annat som man vill ha under en kort storstadssemester.

(Smörrebröd på Peder Oxe, här "ribbestek". Slurp!)

Öl - slurp igen!

Roliga skyltar har dom också:

Caroline hade tipsat om restaurang Den lille fede (som jag kallade Den fede dansken hela tiden). Gott och prisvärt = succé! Tack!

(Höjden på Den fedes cappuccino står i paritet med höjden på maten.)

På egen hand hittade vi hotellet Nimb när Rådhuspladsen. Nej, vi bodde inte där (det gjorde vi på hotell Guldsmeden), men vi frågade oss fram till en lounge med lugn musik och sköna fåtöljer. Firar man 200 år känns inte höga, ryggstödslösa barstolar i dunkadunkapubmiljö som det rätta. Men på Nimb viskade de överdimensionerade fåtöljerna förföriskt "kom till mig", så där satt vi och kände oss kontinentala en knapp timme från Stockholm.

Hann också med en sväng inom Glyptoteket som hade den goda smaken att inte ta något inträde på söndagar. Miljön är fantastisk och Gauginutställningen skämdes inte för sig. Hade kunnat gå där länge, länge, men något ska man spara till nästa gång.

Det är nästan så att jag längtar redan.