Nu när det varit en massa minus har vi inte vågat skala vår gamla pälsfarbror. Samtidigt har luggen vuxit sig längre - och längre - och hängt och slängt framför hans vackra ögon. Lelle R har haft svårt att hitta godisbitarna traditionen bjuder att vi kastar över hallgolvet efter varje avslutad promenad. En gång gick han in i en parkerad cykel under promenaden. Där gick någon slags gräns.
I fredags åkte vi iväg till hans trevliga klipperska på Söder och bad om en fejssnofs. Aldrig i livet att jag skulle våga vifta med saxen framför ögonen på Lelle R. Resten av kroppen tyckte vi i stort sett kunde vara, så han inte skulle frysa svansen av sig.
Nu hittar han alla godisbitar och kan googla Alice, Poppan, Gaija och Dessi igen. Han är mjuk som ett nytvättat och tumlat gosedjur och dessutom knattrar det inte så förbålt på tangentbordet eftersom klorna är klippta.
(Jag räknar med att ni ser vilka bilder som tagna är före och efter ...)
Uppdatering: Det var alltså inte samma klipperska som skalade honom så för ett år sedan. Nu har vi hittat en ny som är kalasbra.