Om mörkrets makter och mörksuggor

I dag är jag arg. Och bedrövad. Det verkar som att min externa hårddisk där jag lagrar mina bilder packat ihop. Bara sådär. Poff! Utan ens ett enda litet varningspip. Min skicklige datasupport Johan tror att den kan ha gått hädan, han ser ingen annan rimlig förklaring.

Det lär gå att få fram bilderna igen. Mot en rundlig ersättning. (Inte till Johan utan till företag som specialiserat sig på sånt.) Jag är nog beredd att betala, annars är ju alla bilder och en massa personlig dokumentation ur livet by west.

Medan jag muttrar lite här på min kant om mörkrets makter kan ni läsa mer om mörksuggor. Mian vill veta, Karin och Christina vet redan.

Min bekantskap med de svarta, muminliknande varelserna med lång, stel svans började när en faster till mig flyttade tillbaka till Dalarna. Hennes man samlade på mörksuggor. Jag tror banne mig att han hade alla storlekarna. Pappa köpte bara en, den ni såg i inlägget från hans lägenhet.

Läs mer här.

Varning!

Jag skulle egentligen blogga om nåt helt annat. Men min externa bildbank vill inte öppna sig, så ni får tåla er lite till.

I stället utfärdar jag en varning. Min mamma sa att köket är en farlig arbetsplats. I dag fick hon rätt (igen). Jag brukar alltid micra knäck. Knäck på ett kick, det är min melodi. Men så här gick det i dag:

(På bilden försöker B få bort den brända knäcksmeten som hamnat på vår fina Pappelinaplatsmatta. Ni ser den olycksaliga knäckbunken under mattan).

När jag öppnade micron bolmade röken ut. Knäcksmeten hade bränt hål i bunken från Ikea. Jag har tidigare använt den här bunken - också från Ikea - utan problem. Vet inte vad skillnaden är. Kan det vara tjockleken? Plastens sammansättning - hur kollar man det i så fall?

Det är inte bara levande ljus som är farliga i juletider.

Äntligen!

I fredags fick vi ett efterlängtat besked: pappa har fått plats på precis det äldreboende vi önskar. Det som är populärast och har längst väntetid. Vi är så glada och tacksamma!

Min bror och jag var nere i helgen för att berätta allt för pappa och för att kolla in rummet och försöka beräkna vad vi kan ta med från hans hem. Mycket blir det inte. Hur packar man ihop ett liv?

Men mörksuggan från Dalarna tar ju inte så stor plats.

Inte heller porträttet av min mormorsmor. Jag hann aldrig träffa henne trots att hon blev 99 år. Alla berättade att hon var så vacker. Jag tror dom.

Bilden av mig och min bror som små, får vi också plats med utan problem.


Likaså pappas gamla trähäst. Den lekte han med som liten. På jularna läggs ett speciell mässingsok som ljushållare på hästen. Pållen får också några pyttesmå paket om halsen. Allt finns kvar än i dag och ska så klart med till rummet på äldreboendet.

Den här lilla skulpturen är karvad i renhorn. Fantstisk fin, tycker jag. Den tar vi med.


Torson pappa modellerat fram ställer vi så pappa kan se den. Plus hans modellfartyg. "Minns du att du har gjort det här?" undrade vi. "Nä, men det är fint", svarade pappa.













När mamma var i Japan på 50-talet köpte hon den här kakemonen (japanskt konstverk) som hänger slättmed hjälp av två porslinstyngder. Kanske den väcker minnen? Den pryder i alla fall en vägg.

Klockan som tickar på sitt 101:a levnadsår hittar vi också en plats för.

Då är det värre med den här stora tavlan.

Och den så kallade farfarssoffan - med Nissan som flyter så stilla i bakgrunden.



För att inte tala om böckerna. Vi pratar hårdgallring. Puh!

Ledstjärnan får bli vad pappa kan tänkas känna igen. I dag kan han nämligen inte läsa, men jag tror han reagerar på ryggarna, så ofta som han bläddrat i en del av böckerna.



Det känns lite övermäktigt, men det måste gå.

Knorrhane

Lisette vill höra hur det låter när Lelle R knaprar knorrar. Okej då, så här:

Knorr på tillvaron

Mian är lillmatte till lelle R:s fästmö Alice. De två brukar utväxla kärleksgåvor. Mian har engagerat sig i Lelle R:s benjakt och skickat efterlängtade paket på posten. Som den månande matte hon är, undrar hon lite över fästmannens senaste favorit lyxknorrar. Var köper man dem?

Vi hittade dem i vår vanliga livsmedelsaffär, Ica supermarket. Namnet är fånigt, men det rör inte vår lurvige kille i raggryggen. Han kräver en knorr varje kväll.

(Så här håller man dem, got that Alice?)
Skickar med en bild på förpackningen också, så Mian - och alla andra som vill - kan knorra till tillvaron.

Julklapparna kirrade eller Now why didn't I think of that?

Vi har haft bilen inlämnad. I dag var den klar för avhämtning. B och jag tog en promenix till Bromma industriområde. Det är, som de flesta dylika, trist, inte minst nu när man spränger för Citybana och nya bostäder.

Men där finns glädjeämnen. Som Martin Ohlssons storcash. Ja, jag vet, vad ska jag där och göra? Köpa literburkar med crème fraiche? Trekilosostar? Nja, nej, inte precis. Men jag tycker det är kul att röra mig i restaurangvärlden på det här sättet. Och det finns en hel del som vårt lilla hushåll kan tillgodogöra sig. (Dock inte grisöron som det stod på min inköpslista innan jag visste att vi skulle hamna hos herr Ohlsson.) Inte minst produkter som inte går att köpa i vanliga livsmedelsbutiker, sådant som är krogvärlden förunnat.

I dag fyndade jag bland annat det här:

Oj, oj, oj, alla surdegsfantaster! Om ni gillar knäckebröd - som jag - har ni verkligen något gott att se fram emot. Jag är övertygad om att det här knäcket snart letar sig in i hyllorna hos Ica och Konsum. Knip det då! B och jag offrade oss och provsmakade det för er skull. Betyg: 5 av 5 möjliga.

Dinkelpepparkakorna från en gårdsbutik - bakeriet (http://www.bakeriet.se/) - satt också perfekt till eftermiddagsfikat. Knapriga och kryddiga.

Jag plockar alltid upp broschyrer och tidningar, så även i dag. Och vips, så löste sig julklappsbryderiet. Eller vad sägs om den här?


Eller den här?


Oumbärliga tingestar båda två, eller hur? Jag blir galen på sånt här. I USA finns det en tjock produktkatalog som ligger ombord på flygen. Den heter Sky mall och innehåller de mest befängda prylar ni kan tänka er. Eller vad sängs om en liten landgång för hunden som inte orkar hoppa upp isängen? Eller kanske en vagn när trofaste fyrtassingen inte orkar gå? En kombinerad mobil- och toapappershållare - I kid you not. Himla bra, om man inte tar fel i hastigheten, vill säga.

För att läsarnas och de potentiella kundernas intresse inte ska falna trumpetas sentensen "Now WHY didn't I think of THAT?" ut på ungefär var sjunde sida. Samma fråga ställde jag mig i dag när jag såg brödrosten och grilltången. Säg mig, varför har jag inte kommit på de här julklapparna tidigare? Och varför visste jag inte att jag ville ha dem alternativt ge bort dem? Jag hoppas att jag inte gör er sömnlösa om ni försöker lösa den gåtan i natt.

Fasadklättring inne i stan

Bara man höjer blicken en aning blir man glad. Och överraskad.

Inte visste jag att Stockholms innterstad funkade för fasadklättring. Men tydligen.

Last Night of the Proms

Såg ni kvällens Last Night of the Proms? Det gjorde jag, för det gör jag alltid.

Jag är en hardcore Last Nightare. Tycker man ska hålla sig till det traditionella programmet. Börja med Land of Hope and Glory - detta hopplöst imperialistiska stycke. Men jag fick i alla fall med min favorit, psalmen Jerusalem. Vet inte riktigt varför den tilltalar mig så mycket, men det gör den.

En, säger en gång har jag själv stått i Albert Hall på en Last Night. Fast inte längst ner på "The Oval" framför scenen, utan allra höst upp, under taket. Nä, varken fingar och tår räcker till - så länge sedan var det. Men känslan sitter i.

Har för mig att vi hade picknick däruppe under första programhalvan. Laddade för andra halvlek då vi skulle få sjunga med. Hörde inte ett skvatt av vad dirigenten sa, men han var säkert rolig för alla skrattade. Så då gjorde vi det också.

På den tiden var det inget "pingpongande" mellan olika arenor, inga storbildsskärmar, bara publiken, musikerna och dirigenten på plats i Albert Hall.

Då spelades aldrig den här, som var med i kväll. Fast den har jag i gengäld hört och sjungit på många pubar. Gillar den också:


Och när vi ändå är inne på stycken som berör. Den här är jag svag för - liksom för sångerskan. Är ni?

Kalaskarré

Vinden är vresig och snön får inget fäste på träden, bara på marken där den mödosamt breder ut ett täcke över alla löv som glödde i höstsolen så sent som i går. Vi hukar oss inomhus och höjer livsandarna med mat. God mat. Bland annat den här bloggerskans suveräna trattissoppa. (Finns under kommentarerna. Jag tiggde mig till receptet - och det har jag aldrig ångrat.)

Och så den otippade fläskkarrésteken som trotsar traditionen. Vitt vin? Honung? Jajamensan. Och lättlagad! Prova själva får ni se!


Här är receptet i två delar. Notera mina viktiga anvisningar (till mig själv). Benfri karré. Måste vila en liten stund under folie. Tunna skivor.

Hu!

Den här flitiga och filosofiska bloggerskan brukar visa bilder på handskrivna lappar, vänsterhänder och fönster. I love it. Man kan mejla foton av fönster till henne, så lägger hon ut dem. Sicken kanonidé!

Fast den här fönsterbilden måste jag nog visa på min egen blogg. Hu, eller hur? Det är rakt utanför vårt vardagsrumsfönster, tidigt igårmorse.

Men killen är ingen rånare och vapen har han inget. Det han med stor precision riktar rakt in mot oss är en fasadputssprutpistol. Ja, jag vet ju inte om de heter så, men fastighetens fasad ska putsas och är inklädd från huvudskulten till fotabjället i byggnadsställningar. Fönstrena är täckta med tjock plast. Det är så man blir galen. Lyckligtvis tar de en fasad i taget. Så när det är som mörkast i sovrummet kan man kila till vardagsrummet och kika ut, och så vidare.

B säger att plasten är så tjock att fasadkillarna inte på villkorsvis kan se vad som försiggår inne i rummen, men jag är inte lika säker utan rullar ner varje kväll. Persiennerna dras inte upp förrän jag är klädd och fått kaffe följande morgon.

Spaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh

Jag har utlovat bilder från årets spaaaaahhhhhvistelse. Den här gången övergav som tidigare meddelats Smögen för att provat simringarna på Vann spa nära Lysekil. Där Smögens havsbad är litet och blickar ut över öppet hav mot evigheten, är Vann stort och ligger inbäddat i en vik. Båda anläggningarna är fina på sitt sätt.

Första morgonen strålade solen i kapp med de höstglödande träden med vit mössa. Det hade snöat under natten, så vi mumsade hem(lig)rörd müsli och dånande vinterlandskap till frukost. Titta bara!

Som sagt, anläggningen är stor. Den byggdes först för Kommunals räkning och har sedan hunnit vara anstalt och hem för "problemflickor" innan den nu är ett spapalats.
Dag två kom inte med sol eller snö, men Västerhavet är lika vacker oavsett tycker jag. Vi tog oss till Hunnebostrand och shoppade halsdukar, marulk och räkor. Åt sen på Bella gästis, återigen ingick en VIDunderlig utsikt i priset.

Stenhuggarstoden tarvar inte någon förklaring, inte heller Tripp, Trapp, Trull som höjt insatsen för vi längtar så mycket till nästa spa(om)gång.