Dubbel överraskning

I går överraskade B mig med en biljett till Jeppe på Berget på Stadsteatern. Han blev lika överraskad själv när han såg att föreställningen började klockan ett - B hade trott klockan två. Aj då! Men ära vare Stadsteatern som meddelade att det går bra att chansa en halvtimme innan ny föreställning. Finns platser kvar får vi gå på de gamla. Halleluja! Ursäkta mina fördomar, men jag skulle inte tro att privatteatrarna är lika generösa.

I stället för föreställningen Jeppe på Berget gick ridån upp för Sickan på Hundön, en komedi i en akt. Vi åkte ut till Drottningholm. Precis efter kungens stora slott svänger man av till vänster och går en liten bit till Hundön. Den är omgiven av vatten och där får fyrtassingar rasa runt utan koppel. Stora som små, gamla som unga, vita som svarta - alla får vara med och leka efter bästa förmåga.

Så här ser det ut till höger ...
... så här till vänster innan man kommer över till Hundön ...
... och så här på själva ön. (Det ser kanske ut som en dressyrkurs, men det är det inte! Hundarna i den delen råkade bara springa så just i det ögonblicket jag tog bilden. Det märkliga och intressanta är dock att hundar av samma färg oftast lekte med varandra. Minus Sickan då som lekte med alla. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Som hund leker man kanske bäst med lika barn, känner sig tryggast när man känner igen andra, så att säga.)

Att leka med andra hundar är det bästa Sickan vet. Hon gav sig genast i slang med alla och envar och fick igång de flesta. Hon rullade runt, hoppade, kutade som en kanonkul och nästlade sig in hos mattar och hussar - allt med samma varma hjärta. Nångång emellanåt tankade hon vatten och godis och sen var det full fart igen. De andra hundarna var inte sämre. Jisses, så det dundrade i marken när en boxer jagade en amstaff tätt följda av en dalmatiner. Border collies hoppade med stövare, mopsar med borderterrier. Vi stannade nästan en timme i höstsolens sken, men inte en enda bra bild fick jag. Sickan sprang hela tiden ur bild.