Sickan har fyllt nio månader nu och är tonårstjej. Dags att börja träna tunnelbaneåkning. Är man en liten storstadshund så är man. Om hon själv ska hänga på stan framöver med mopsar på Stureplan (Gud förbjude!), måste hon först lära sig hur man åker dit. Gärna hem också. Därför körde vi - eller snarare SL - första lektionen igår. Det gick sådär.
Allt är slamrigt och skramligt skrämmande för en liten hund knappa tre decimeter i mankhöjd. Hon vägrade gå ombord och fick bäras av matte. Det var tryggare att sitta och betrakta den märkliga omvärlden i mattes knä än att sitta på golvet bland en fasligt massa ben och fötter.
Men det var roligt för mig. Hundar måste bäras - eller ta hissen om de är av stor volym - i rulltrapporna. Vi bor vid en lång rullande trappa och jag noterade noggrant människorna som åkte upp när vi åkte ner (och vice versa). En del var nollställda, men väldigt många log och en del försökte få Sickans uppmärksamhet där hon satt med pickande hjärta i min famn.
På själva t-banan fick hon också uppmärksamhet när hon inte själv var först att söka den. Vill man ha kontakt med folk ska man skaffa hund eller barn. Till och med de stressiga nollåttorna tinar upp och tar sig tid att prata lite.
.jpg)
11 kommentarer:
Such a big adventure for such a little girl. We are getting so grown up, now. Soon we shall be a sophisticated and cosmopolitan traveler like Mommy.
annie
Det kan väl inte finnas några människor som inte tinar upp när de får se Sickan!
Då får ni öva mer med SL innan det blir uppkörning antar jag.
Börja med att åka SJ-tåg annars, där har Alice haft stor framgång: hon har fått godis av konduktören vill jag minnas att mamma L har berättat.
Japp. När vi åkte första gången ner till frissan i Gbg fick hon socklabissing av konduktören. Flera stycken. Hon fick dessutom lov av honom att ligga på mattes scarf-i sätet! Men detta var long time ago! Sedan dess har hon bytt frissa och åker sällan tåg. Ej heller spårvagn vilket hon också gjorde i sin glans dagar. Numera äer det farligaste färdemedlet Jans bil tror jag (hihi)
Men Alice ger rådet: Stå på dig bara Sickan alla farligheter är till för att övervinnas!
Det är klart att nollåttorna faller för denna ljuva norrländska skönhet.....:-)
Annie: It was indeed an adventure for Sickan as well as for her mommy. Haha! I hope she sees me as sophisticated and cosmopolitan, but I am not sure ;)
Mian: Jo, en del var fkatiskt nollställda, men dom behöver man ju inte bry sig om. Andra å sin sida grävde efter hundgodis i sina fickor och frågade om dom fick ge Sickan ett smakprov. Det fick dom! SJ-tåg, se där. Det får bli träningsresor med dom också hör jag.
Lisette: Wow! Sickan är djupt imponerad - och avis. Spårvagn låter läskigt, sa Sickan, Men hon lyssnar som alltid till Alices kloka råd och står på sig - hellre det än att nån annan gör det i t-banan och på spårvagnen.
Cicki: Du har rätt, den norrländska charmen funkar alltid :)
Ja, det sa min son också .., att skulle han skaffa sig flickvän, så skulle han börja med att gå på stan med en valp i koppel .., för då minsann .., då föll alla pladask!
Nåja, det var ju flera år sedan han sade just så, men jag tror nog att det stämmer.
Hur väl minns jag inte alla tågresor mellan Ystad och Helsingborg och min cocker som fick - till synes hårdhudade tonårspojkar - att falla på knä och säga ..."men ååååå, vilken fin hund, vad heter han eller hon ...!?"
Ang bärandet: Tur att Sickan inte är en Grand Danois.
Caroline Engvall: Hehe! Förvisso, men då hade la grande Sickan och jag tagit hissen i stället.
Elisabet: Nämen precis. Hundtricket är universellt och gäller både män och kvinnor, tåg och t-bana, Stockholm och Ystad. Visst är det finurligt!
Jag minns när jag skulle intervjua Leif G W Persson en gång. Vi var lite tidiga, fotografen och jag, och stod och väntade utanför hans rum på tredje våningen i Polishögskolan. Så hörde vi dörren öppnas nere i det öppna trapphuset. Sedan "Ska jag hjälpa dig? Vänta lite, bara, aj, akta tassen, sååå nu sitter du fint" följt av lite pustande och stånkande och så uppenbarade sig den dåvarande polisprofessorn med rufsigt hår och tax i famnen. "Jaså, ni är redan här", sa han. Jag tog med det hela i artikeln och Leif GW var smart nog att inte vilja ta bort det.
Hördhudade tonårskillar eller polisprofessorer - alla ömmar för små fyrfotingar.
Härliga naturbilder (Ekerö?) och en så söt hund!
När jag tänker på "Jeppe på berget", så minns jag en underbar föreställning på Dramaten för mååånga år sedan där Börje Ahlstedt spelade Jeppe. Tänk att vissa föreställningar minns man så väl!
Anita: Helt rätt, Hundön ligger på Ekerö.
Jag har faktiskt ingen koll på vilka som spelar i den här uppsättningen, men Börje Ahlstedt är säkerligen svårslagen.
Skicka en kommentar