Min bror och jag var nere i helgen för att berätta allt för pappa och för att kolla in rummet och försöka beräkna vad vi kan ta med från hans hem. Mycket blir det inte. Hur packar man ihop ett liv?
Men mörksuggan från Dalarna tar ju inte så stor plats.
Inte heller porträttet av min mormorsmor. Jag hann aldrig träffa henne trots att hon blev 99 år. Alla berättade att hon var så vacker. Jag tror dom.
Bilden av mig och min bror som små, får vi också plats med utan problem.
Likaså pappas gamla trähäst. Den lekte han med som liten. På jularna läggs ett speciell mässingsok som ljushållare på hästen. Pållen får också några pyttesmå paket om halsen. Allt finns kvar än i dag och ska så klart med till rummet på äldreboendet.
Den här lilla skulpturen är karvad i renhorn. Fantstisk fin, tycker jag. Den tar vi med.
Torson pappa modellerat fram ställer vi så pappa kan se den. Plus hans modellfartyg. "Minns du att du har gjort det här?" undrade vi. "Nä, men det är fint", svarade pappa.
När mamma var i Japan på 50-talet köpte hon den här kakemonen (japanskt konstverk) som hänger slättmed hjälp av två porslinstyngder. Kanske den väcker minnen? Den pryder i alla fall en vägg.
Klockan som tickar på sitt 101:a levnadsår hittar vi också en plats för.
Då är det värre med den här stora tavlan.
Och den så kallade farfarssoffan - med Nissan som flyter så stilla i bakgrunden.
För att inte tala om böckerna. Vi pratar hårdgallring. Puh!
Ledstjärnan får bli vad pappa kan tänkas känna igen. I dag kan han nämligen inte läsa, men jag tror han reagerar på ryggarna, så ofta som han bläddrat i en del av böckerna.
Det känns lite övermäktigt, men det måste gå.
.jpg)
17 kommentarer:
Jag kan tänka mig att det känns övermäktigt på många sätt. Att plocka guldkornen att ta med sig till ett mindre boende, från ett långt liv fyllt av minnen ger säkert en märklig känsla. Många känslor poppar säkert upp, både glada och sorgsna.
Svåra men nödvändiga steg i livet, som man måste ta:).
Livet är inte lätt...Som du vet har vi hållit på med utrensningen efter min mamma och pappa nu under hösten. Och jag vet hur mycket känslor och minnen det rör upp. Nu är ju iofs din pappa fortfarande i livet, men ändå ska hans ägodelar minimeras i väntan på den slutgiltiga flytten till himmelsvägen...usch, vad det är sorgligt. Jag hoppas verkligen att det finns en slags fortsättning efter jordelivet. Lycka till, nu. Hoppas det går så bra det bara kan.
Kram!
Så fina och kätleksfulla minnen från ett långt liv!
Åh så skönt att ni hittat ett bra boende till honom!
Mörksuggan är fin - men vad är det för nåt?
Vilket inlägg!
Som att få titta in i en annan människas liv .., lite som ett tittskåp.
T a c k.
Jag tycker ni har valt jättefina grejer som din pappa får med sig när han flyttar. Verkligen tanke i varje sak av dem som du visar på bilderna. O så svårt det måste vara. Men ändå så fint att din pappa kan vara med och själv välja vad han känner som värdefullt att ha kvar.Precis som du så träffsäkert säger , hur packar man ett helt liv? Om/när jag själv tvingas välja en dag vill jag nog gärna ha med mig små nära ting hellre än stora pampiga. Precis som det har varit när vi har tagit vara på saker efter våra föräldrar då de gått bort. Små saker med mycket minnen i. Min mormors lilla torkade prydnadspumpa t.ex. Den jag vet att hon sått,skördat och torkat. För mig känns den verkligen värdefull.
Åh så sorgligt , men jag gläds ändå med dig att din pappa hamnar på ett bra ställe. Jag har med stort intresse läst DN's artikelserie om demensboende och har min mammas i färskt minne - ingen rolig läsning.
Ni verkar helt införstådda vad dementa behöver - minnen, saker att relatera till.
Det där med böcker...min pappa läste alltid väldigt mycket i sitt liv, och det fortsatte han med även sen han blev dement. Jag förstod aldrig vad han kunde ha för behållning av böckerna, han måste ju ha glömt sidan 1 när han kom till sid 2, men han fortsatte envetet att läsa. Bra att ni skickar med en bokhylla.
Och mörksuggan ler jag åt, jag är ju snudd på rumpmas från början.
Så sorgligt det känns att behöva plocka ihop ett helt liv åt din far, samtidigt som det naturligtvis är skönt för er att hittat ett bra boende för din pappa de sista åren i hans liv.
Jag tror jag förstår din sista kommentar om att det känns övermäktigt. Jag tror jag förstår, tack och lov har jag inte behövt uppleva det.
Jag känner vid sådana här tillfällen att jag är lyckligt lottad som har pappa kvar i livet och att han är förhållande vis frisk.
Ni verkar ändå överens om vad som är viktigt att ta med sig till det nya boendet. Hoppas ni hittar stöd i varandra.
Christina: Jag tänkte på din mamma ikväll när jag såg ett reportage om demensboende. Där talade man om ångest och jag minns att du berättade om din mammas ångest.
What a beautiful post, Kesu, so touching-- "How do you pack up a life?" indeed.
As Christina says, you understand exactly what people with dementia need. These times are full of so many things to be considered that it makes us feel so overwhelmed, but I know that you will help make his new place feel comforting with these special touches of home. I am honored to share in these photographs of those home touches. Thank you.
And a big hug,
annie
Så bra att din pappa får komma dit ni önskat. Sakerna ni valt kan säkert hjälpa honom att känna sig hemma så småningom. Inte minst ger de stöd till personalen att hitta något att samtala med din pappa om. En vink om vem han är och har varit.
Det är en så vacker plats han lämnar, med fönstret mot vattnet. Svårslaget.
Mörksuggor hade vi också hemma. Min pappa var ju från Dalarna.
Lycka till med sorterandet och hoppas din pappa kommer att trivas.
Åh, så skönt att pappa E får komma till ett bra ställe. Så glad för er skull, ändå. Mitt i allt. Och vilka fina bilder. Tänker på dig, Kesu. Säg till om vi kan göra något!
Vilket berörande inlägg! Blir så glad att läsa att ni fått just det boende ni vill till honom och sen blir man så vemodig av att tänka på hur det ska gå att kunna packa ihop ett liv.
Men jag håller med Christina att ni tänker rätt. Att han behöver minnen och saker som han kanske kan relatera till.
....och jag ler varmt åt mörksuggan och hästen blir jag bara så kär i och förstår att den måste ha varit älskad.
Puh, jag får lite ont i hjärtat av det här fina inlägget... Men skoj (om man använda det ordet?) ändå att få se alla fina saker. Särskilt bilden på dig och din bror som barn! Så söt, redan då! I knew it.
Hurra för din pappa som fått plats på bästa boendet. Och för att han har en så fin dotter.
Pettas: Du har rätt, både glada och sorgsna minnen. Mest glada tror jag - faktiskt!
Helen: Ja, du vet ju. Huva! Hur går det för dig??? Lycka till du med! Kram!
Moster Ma: Vad fint du uttrycker det!
Mian: Ja, det är jätteskönt att han får komma dit han kommer, så att säga. Jag ska googla lite på mörksuggan. Ber att få återkomma.
Elisabet: Faktiskt kände jag det också så, trots att inget av föremålen var nya för mig. Men jag såg på dem med nya ögon den här gången.
Lisette: Jag hoppas att vi valt rätt. Han är inte så aktiv utan lyser glatt upp för allt vi visar honom. Men när han kom till hästen, då hände det något mer. Den tror jag verkligen väckte något hos honom. Visst är det ofta de små sakerna som berör oss extra.
Christina: Pappa har ännu inte fått diagnosen dement, men den här "strategin" funkar nog ändå ;) Intressant att höra om din pappa. Det säger en hel del. Man (jag) är så snabb att tänka i sina rationella banor, men han hade säkert behållning av böckerna på sitt sätt. Det där ska jag bära med mig - plus en massa böcker dårå ;)
Du känner till mörksuggan? Hurra!
Cicki: Ja, det är sorgligt, men vi är ändå glada. Njut så länge din pappa är frisk. Min bror och jag jobbar bra ihop och är ense om allting, tack och lov.
Annie: Thank YOU! I'm happy you enjoyed the photographs
Big hug to you too!
Karin på FOX: Tack! Där sa du något, att de också kan vara hjälp till personalen. Bra tanke! Ska komma ihåg det också. (Jag har så kloka bloggläsare, så det inte är klokt!)
Ah, du noterar utsikten. Ja, den är svårslagen. Det är som att sitta på en Finlandsbåt ibland. Nu får han inte den, men han flyttar bara 100 meter bort, så Nissan är fortfarande inom räckhåll.
Och även du känner till mörksuggan. Festligt!
Caroline Engvall: Ja, det är jätteskönt! Verkligen! Som vi har våndats! Tack för tankar. Du gör redan så mycket!
Londongirl: Tack för fina ord! Ja, när pappa klappade sin gamla häst, säkert närmare 90 den med, kröp tårarna fram. Träet är så slätt och lent efter alla smekningar.
Alexia: Hehe! Du är för rolig. "Söt redan då". Jojo! ;) Tack för fina ord!
Alla: Ni är så rara att jag blir rörd. Tvekade ett tag innan jag la ut bilderna. Var det för intimt? För utlämnande? Men när jag själv tittade på bilderna såg jag dem, som sagt, på ett annat sätt. Jag såg pappas liv i bilder - och då finns det ändå mycket, mycket kvar. Som den där lövsågade björnen som pappa fick när han jobbade i Berlin för Röda korset efter kriget. Björnen var sågad av krigsinvalider, utan händer. Allt det där som pappa berättat fick plötsligt liv.
Återigen: tack, snälla, fina ni!
Pettas: Du har rätt, både glada och sorgsna minnen. Mest glada tror jag - faktiskt!
Helen: Ja, du vet ju. Huva! Hur går det för dig??? Lycka till du med! Kram!
Moster Ma: Vad fint du uttrycker det!
Mian: Ja, det är jätteskönt att han får komma dit han kommer, så att säga. Jag ska googla lite på mörksuggan. Ber att få återkomma.
Elisabet: Faktiskt kände jag det också så, trots att inget av föremålen var nya för mig. Men jag såg på dem med nya ögon den här gången.
Lisette: Jag hoppas att vi valt rätt. Han är inte så aktiv utan lyser glatt upp för allt vi visar honom. Men när han kom till hästen, då hände det något mer. Den tror jag verkligen väckte något hos honom. Visst är det ofta de små sakerna som berör oss extra.
Christina: Pappa har ännu inte fått diagnosen dement, men den här "strategin" funkar nog ändå ;) Intressant att höra om din pappa. Det säger en hel del. Man (jag) är så snabb att tänka i sina rationella banor, men han hade säkert behållning av böckerna på sitt sätt. Det där ska jag bära med mig - plus en massa böcker dårå ;)
Du känner till mörksuggan? Hurra!
Cicki: Ja, det är sorgligt, men vi är ändå glada. Njut så länge din pappa är frisk. Min bror och jag jobbar bra ihop och är ense om allting, tack och lov.
Annie: Thank YOU! I'm happy you enjoyed the photographs
Big hug to you too!
Karin på FOX: Tack! Där sa du något, att de också kan vara hjälp till personalen. Bra tanke! Ska komma ihåg det också. (Jag har så kloka bloggläsare, så det inte är klokt!)
Ah, du noterar utsikten. Ja, den är svårslagen. Det är som att sitta på en Finlandsbåt ibland. Nu får han inte den, men han flyttar bara 100 meter bort, så Nissan är fortfarande inom räckhåll.
Och även du känner till mörksuggan. Festligt!
Caroline Engvall: Ja, det är jätteskönt! Verkligen! Som vi har våndats! Tack för tankar. Du gör redan så mycket!
Londongirl: Tack för fina ord! Ja, när pappa klappade sin gamla häst, säkert närmare 90 den med, kröp tårarna fram. Träet är så slätt och lent efter alla smekningar.
Alexia: Hehe! Du är för rolig. "Söt redan då". Jojo! ;) Tack för fina ord!
Alla: Ni är så rara att jag blir rörd. Tvekade ett tag innan jag la ut bilderna. Var det för intimt? För utlämnande? Men när jag själv tittade på bilderna såg jag dem, som sagt, på ett annat sätt. Jag såg pappas liv i bilder - och då finns det ändå mycket, mycket kvar. Som den där lövsågade björnen som pappa fick när han jobbade i Berlin för Röda korset efter kriget. Björnen var sågad av krigsinvalider, utan händer. Allt det där som pappa berättat fick plötsligt liv.
Återigen: tack, snälla, fina ni!
Vilket varmt, fint inlägg! Så mycket känslor... Ett helt liv i papp(!)lådor...
Mira: Vad roligt at du tyckte om inlägget. Hihi! Papplådor ... Vad gör man då när man ska packa ihop en mammas liv?
Du minns väl den gamla Cello, eller var det Red Top? "Förr fanns det mjölk i mammor, nu finns det mjölk i papper". Häpp!
Skicka en kommentar