fredag 29 juli 2011

Skrakskräck på skäret

För två år sedan la en skrakhona ägg i vårt garage på landet. Försiktigt, försiktigt tassade vi runt på tå för att inte störa henne. Vågade inte ens glänta på dörren för att se hur det gick.

Men nyfiknar var vi.

Och så, en julidag, satt vi vid köksbordet och fick syn på mamma Skrak när hon förde sin lilla kull ner till vattnet. Vi plockade upp Lelle R och följde henne på behörigt avstånd. Det kändes som att följa ens barn ut genom skolporten och vidare i livet. Skönt och lite vemodigt.

I år hade vi ingen aning om att vi hade en skrakhona på ägg någonstans. Hon har inte legat i garaget, utan förmodligen i vassen utanför tomten. Sickan har stuckit som ett spjut på kvällarna - och ibland dagarna - just åt det hållet. Med nosen i marken. Vi har inte riktigt fattat varför.

Förrän nu.

B skulle hämta något i garaget - ständigt detta garaget - och just när han rundat knuten såg han en liten skrakfamilj på väg till vattnet. Det gjorde även Sickan. Hjälp! En vild jakt utbröt. Som en ättling till ett långt och stolt råttfångarsläkte (från grevskapet Norfolk där Norwich är huvudort) jagade Sickan de pipande ungarna för fullt. Med ens såg vi resultatet av alla timmar vi kastat hennes gummileksaker i alla väderstreck. Efter kom B och jag i ett rasande tempo för att försöka stoppa henne. Det gick inte. MEN vi fick i alla fall ur henne ungarna. Antar att de sprattlade lite läskigt i munnen och att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med dem. Pipande gummileksaker har den goda smaken att de är stilla i munnen.

Mamma Skrak hann få fem ungar i säkerhet medan vi kämpade för de två sistas sköra livhanke. Innan B släppte ner dem i vattnet hann jag ta några skakiga bilder. Och banne mig om de inte lite vingligt lyckades paddla till morsan. Sickan, skrakarnas skräck på skäret, stod på strand och önskade att hon kunde simma som en svan. Men vi var glada att hon inte kan det.Snipp, snapp, snut, så var skraksagan slut - och Sickan vände sloksvansad hem till stugans knut.

9 kommentarer:

Äventyret framtiden sa...

Puh, en saga med gott slut! Puh, säger jag igen....
Ge Sickan puss på nosen ändå, hon förstår ju inte att hon är en skrakskräck.

Karin

Mian sa...

Perfekt saga: nervkittlande och med ett lyckligt slut. Söta fina Sickan och söta skrakungar.
Vad stor hon har blivit!

Karin på FOX sa...

Jisses så söta!
Vi hade mest elände av våra Skrakar när vi hade brygga. Stora flockar. De älskar att sitta och skita på träbryggor. Nu är här mest Kanadagäss. De skiter än värre.
Jag gillar Doppingar och Storlom bättre. De är lagom många ... några par åt gången - inte huligangäng.

Lisette sa...

Oj vilket drama! Skönt med det lyckliga slutet. Rackans Sickan så snabb hon är- och vilken dam det har blivit av den lilla trasselsudden!
läste på Mians blogg att hon ligger i hårdträning för att bli halvvegetarian som sin storasyster Alice. Goda framsteg. Bravo. Hallon är mums, säger Alice.

Cicki sa...

Oj, oj, oj sicken tur att Sickan inte bet hårt. De små stackarna måste ha varit skrakslagna.

Lilla Sickantösen kunde ju inte veta att hon var ett farlig odjur för de små livet. Skönt att det blev ett lycklig slut, till slut!

Tina sa...

Tänk vilka naturupplevelser man kan få runt husknuten. Ska ut och hälsa på Pigge Lunk som kommer fram när mörkret faller.

hugan sa...

HU! det där känner jag igen, bajjade vovvar till jaga pippifåglar! Men så skönt att det gick så bra ändå, hoppas mammafågel håller sig undan i fortsättningen..!

Caroline Engvall sa...

Hej - Mölnbo här. ;-) Tack snälla för idag - såååå kul att ses, som vanligt. Tyckte nog alla runt omkring oss också. ;-) Love, C.

Kesu sa...

Pettas: Puh, säger jag med. Sickan tackar för pussen och svarar med vändande nos.

Mian: Man kanske skulle ge ut Sickans skräckbok, illustrerad av C Alvner. En storsäljare??? Jag skulle tro att hon närmar sig fullbordan nu. Sickan alltså, inte Christina - hon är ju redan fullfjädrar ;)

Karin på FOX: Skrakar är inte jättekul, men visst är skarvar värre? Doppingar är fina, fast jag tror Sickan skulle knipa dom med om dom pep. Attans jaktinstinkter!

Lisette: Jojmensan, en riktig lady, fast med valpuppförande när hon vill. Jag försökte med plommon igår. Efter visst tvekan slank det ner. Urkärnat och filéeat skulle det vara.

Cicki: Skrakslagna! Haha! Ja, hua! Kan du tänka dig att ligga i en hundkäft? Brrr!

Tina: Naturen är alltid nära på landet. Undrar hur Sickan skulle ställa sig till Pigge Lunk ...

Hugan: Ja, vi hoppas att hon håller sig så långt borta från tomten som det går nu när de små är så små och piper. Har inte sett Sickan ge sig på någon större fågel. Än.

Caroline Engvall: Hehe! Klart man bjuder omgivningen på restaurang på det goda - coh roliga - samtalet. Mera!