Skrakskräck på skäret

För två år sedan la en skrakhona ägg i vårt garage på landet. Försiktigt, försiktigt tassade vi runt på tå för att inte störa henne. Vågade inte ens glänta på dörren för att se hur det gick.

Men nyfiknar var vi.

Och så, en julidag, satt vi vid köksbordet och fick syn på mamma Skrak när hon förde sin lilla kull ner till vattnet. Vi plockade upp Lelle R och följde henne på behörigt avstånd. Det kändes som att följa ens barn ut genom skolporten och vidare i livet. Skönt och lite vemodigt.

I år hade vi ingen aning om att vi hade en skrakhona på ägg någonstans. Hon har inte legat i garaget, utan förmodligen i vassen utanför tomten. Sickan har stuckit som ett spjut på kvällarna - och ibland dagarna - just åt det hållet. Med nosen i marken. Vi har inte riktigt fattat varför.

Förrän nu.

B skulle hämta något i garaget - ständigt detta garaget - och just när han rundat knuten såg han en liten skrakfamilj på väg till vattnet. Det gjorde även Sickan. Hjälp! En vild jakt utbröt. Som en ättling till ett långt och stolt råttfångarsläkte (från grevskapet Norfolk där Norwich är huvudort) jagade Sickan de pipande ungarna för fullt. Med ens såg vi resultatet av alla timmar vi kastat hennes gummileksaker i alla väderstreck. Efter kom B och jag i ett rasande tempo för att försöka stoppa henne. Det gick inte. MEN vi fick i alla fall ur henne ungarna. Antar att de sprattlade lite läskigt i munnen och att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med dem. Pipande gummileksaker har den goda smaken att de är stilla i munnen.

Mamma Skrak hann få fem ungar i säkerhet medan vi kämpade för de två sistas sköra livhanke. Innan B släppte ner dem i vattnet hann jag ta några skakiga bilder. Och banne mig om de inte lite vingligt lyckades paddla till morsan. Sickan, skrakarnas skräck på skäret, stod på strand och önskade att hon kunde simma som en svan. Men vi var glada att hon inte kan det.Snipp, snapp, snut, så var skraksagan slut - och Sickan vände sloksvansad hem till stugans knut.