Begravningen har en vecka på nacken och den blev så fin som den kunde bli under omständigheterna. Prästen, Ann-Magret Kennerö, var strålande. Hon var så proffsig att hon till och med nämnde mammas syster vid namn (min moster var med), vilket gjorde det hela personligt. "Var har ni hittat henne?" frågade en begravningsgäst efteråt. I positiv bemärkelse. Jag ringde faktiskt kyrkoherden häromdagen och berättade hur bra hon hade varit. Inledde med orden "Jag har aldrig varit med om maken ..." och då hörde jag hur han drog efter andan - eller kanske anden, jag vet inte så noga hur präster gör.Jag inledde med samma ord när jag ringde hemtjänsten igår. Hörde ett försiktigt "jahaa ..". Då var det jätteroligt att berätta att jag inte varit med om maken till fantastisk hemtjänst.
Det känns bra både att ha en anledning att ge beröm och att ge beröm!
Nu är vi tillbaka i Solna och livet traskar på, men det blir aldrig sig riktigt likt igen.
" Den ena den är vit, och den andra den är röd ..." Blommorna kommer från mammas kistdekoration, bara röda rosor och vita fresior.
.jpg)
21 kommentarer:
Åh Kesu, nu sitter jag här med fuktiga ögon igen.
Vilken tur att ni bytte präst och att det blev så bra till slut och vilka fina blommor.
Härligt att du ringde upp och gav beröm både till prästen och till den fantastiska hemtjänsten. Jag har också öst beröm över mammas underbara personal på äldreboendet. Det är knappt man kan tacka nog känns det som.
Nej, inget blir sig likt igen.
Stor kram!
Vad skönt att ni fick uppleva en fin begravning. Avslutet är ju så viktigt för hur man går vidare sedan. Hoppas livet snart kommer in i en vanlig rytm igen.
Jag önskar också att ditt liv snart återgår till det normala även om det aldrig mer blir sig likt.
Jag sitter fast av olika skäl (se bloggen) hos min mamma, 83 och pigg som en pelikan (nej, inte riktigt sant, klart hon är trött ibland)som har lagat mat åt oss och andra i familjen i ett par dagar nu. Hon har en dement man att ta hand om och stort socialt liv och jättestor familj.
När jag ser henne är jag oerhört tacksam för att hon är självgående och är oss till hjälp istället för tvärtom. Den dag hon är borta kommer det också att bli mycket tomt.
Jag förlorade min pappa som ung, kanske är det därför jag förunnas en åldrande men pigg mamma`?
Stor kram till dig och gläds åt den fina avslutningen.
Det märks att vi inte är purunga, vi bloggmadamer .., åtminstone några av oss.
Vi är flera stycken som har förlorat våra mammor eller pappor det senaste året.
Varm kram härifrån.
Christina: Ja, jag är glad att vi bytte präst. Bättre än så kunde det inte bli.
Jag såg på din blogg vilket fint beröm du gett åt de som skötte din mamma. Perfekt uppskattning!
Ibland känns det extra tydligt att livet gått in i en annan fas nu. Och att det som varit inte kan komma igen :S
Kram till dig med!
Cicki: Ja, det var skönt! Jodå, snälla redaktörer ger mig jobb och det hjälper onekligen till att skingra tankarna. Det är bra!
Monet: Vi måste ha gjort kommentarer hos varandra ungegär samtidigt :) Läste om ert husbilsförtret. Morr!
Vad skönt att din mamma är såpass pigg! Lagar mat till er och sköter en dement man, det är inte många som skulle orka det, särskilt inte i den åldern.
Hoppas nu att hemresan går bra!
Kram
Elisabet: Och hos dig har jag också varit för några minuter sedan. Vad festligt! Ja, så är det! Det enda goda det medför är att det är trösterikt att läsa om andras erfarenheter och klokskap och VÄRME.
Kram tebaks!
Elisabet: Och hos dig har jag också varit för några minuter sedan. Vad festligt! Ja, så är det! Det enda goda det medför är att det är trösterikt att läsa om andras erfarenheter och klokskap och VÄRME.
Kram tebaks!
Elisabet: Och hos dig har jag också varit för några minuter sedan. Vad festligt! Ja, så är det! Det enda goda det medför är att det är trösterikt att läsa om andras erfarenheter och klokskap och VÄRME.
Kram tebaks!
Oj! Sådär klantig brukar jag bara vara på andras bloggar, men nu lyckades jag visst trippelkommentera på min egen blogg. Ett sätt att öka antalet kommentarer, ser jag ;)
I tankarna delar jag både din sorg- över din mammas bortgång- men också din glädje- om man nu kan säga så - över att det blev en så fin sista tid och begravning.En begravning betyder så mycket. Det är den man minns länge länge länge. Det betyder också på något sätt försoning och att man kan komma till ro. Min mammas död och begravning var alltför uppskakande och jag kan trots att många år förflutit inte tänka på den utan smärt.Men min pappas var helt fantastisk. Ljus vacker och hoppfull. Jag är glad för din skull.
Lisette: Åh, vad tråkigt att höra att din mammas begravning inte blev så bra. Skönt att din pappas blev desto bättre. Det är svårt med begravningar, för det är så mycket som ska stämma. Och så ska man ha lite tur också. När jag pratade med kyrkoherden sa han nåt i stil med att "vi är vana vid en stor bredd", vilket jag tolkade som att det finns bra och dåliga präster - som i alla yrkeskategorier.
Nu ser jag fram emot att vi ses snart! För det gör vi väl?
(Lustigt, jag var och tassade och lämnade avtryck hos dig med för en liten, liten stund sedan. Finns det bloggöverföring?)
Säkert finns det det! Bloggöverföring, menar jag. Men bloggförvirring är kanske mer adekvat, åtminstone vad det gäller mig;)
Visst ses vi! Snart hoppas jag också.
Är det säkert att det inte var Lelle R som lämnade tassavtrycken? Visst är hon snygg nu. Jag väntade med att blogga hennes nya image eftersom Mian tar mycket bättre bilder och jag räknade med att hon skulle göra henne full rättvisa.Som tidigare. Blir hon väldigt lik honom när hon är "nyryckt".
Nu skriver jag så virrigt så nu får jag nog ge mig för i kväll och gå och lägga mig med en bra bok i stället. Natti natti.
Lisette: Bloggförvirring. Haha! Vad sägs om bloggöverförvirring? Det känns också aktuellt på nåt sätt. Ibland. FÖr mig alltså.
Alice är så söt att Lelle R får ståpäls. Hon liknar honom i hans krafts dagar. Efter senaste klippningen ser han plötsligt ut som en gammal hund. Kanske för att han är det. Men när bilder på Alice kommer upp spritter han till.
Hoppas du läser en bra bok, vilket inte nödvändigtvis betyder en god bok. :)
Vad underbart att du ringde och framförde berömmet! Sånt sker alldeles för sällan!
//Carro
Så skönt att begravningen blev fin.
Vad bra att du ringde präst och hemtjänst efteråt och berömde. Ofta är många av oss usla på att visa uppskattning till människor i vår vardag.
Titta, min syssling är här inne och kommenterar. Hej syssling Carro. Hej Kesu. Jag instämmer med föregående bloggkommenterare. Well done. Mer beröm till de som förtjänar det!
Carro: Hej och vällkommen till min blogg. Jag måste erkänna att jag trodde det var din syssling och namne, Caroline E, som lämnade kommentaren, även om jag undrade varför hon plötsligt skrev under med Carro. Men nu vet jag bättre. Roligt att du hittat hit!
Mian: Ja, man är ju tyvärr snabbare att ge ris än ros, men den här gången hade jag gett mig den på att det skulle bli av. Probelemt var att både hemtjänstchef och prästchef, a k a kyrkorherden, har varit lediga och då är det svårt att komma ihåg att ringa igen. Men nu är det gjort!
Caroline: Hej Caroline E! Tack för att du uppmärksammade att det inte var du som var Caroline/Carro. Hehe! Men du är ju superduktig på att ge beröm. Hela tiden.
Saknaden måste vara oändlig.
Vacker bild på blommorna!
Vi borde ge varann beröm lite mer, lite oftare. Nu syftade jag främst på "vi" som i "vi människor". Du och jag Kesu, är nog rätt bra på att ge varann beröm ;)
Kram!
Vill bara lämna ett litet avtryck i din blogg igen..
Jag har läst allt vad du skrivit om din mamma, vården och prästen och blir så rörd. Du berättar så fiiint.
Varma tankar till dig.
Alexia: Roligt att du tyckte om blombilden. Vi är säkert duktiga på att berömma varandra, men vi kanske kan bli ännu bättre? ;) Och komma ihåg alla andra som också är värda ett fång rosor.
Smulan: Jag blir så glad när du skriver så. Tack! Och så blir jag alltid glad när du lämnar avtryck här. Tack för det också!
Kram
Skicka en kommentar