"Säl hylje sel". Inte så upplysande va? Varsågoda, en närbild:
Nu fattar ni att det är en kokbok. Hm. Jag har ätit säl i Svalbard enligt principerna "try everything once", "lokalproducerat = bra" samt "ta seden dit man kommer". Enligt samma principer har jag provsmakat val, känguru, krokodil och antilop - eller om det nu var gnu. Det var inte speciellt gott.Med tanke på den här bilden fattar jag att man inte äter ihjälklubbad knubbsäl. Den är väl lagligen jagad, precis som vi skjuter älg och rådjur. Och om nu havet är fullt av sälar måste man väl få äta det, liksom vi äter av det som våra skogar svämmar över av.
Om jag var en liten innuitfru skulle jag såklart vara glad att ha en kokbok att slå i när recepttorkan sätter in och jag är trött på sälgryta, sälstek, sälknöl, sälbiff, sälkotletter, sälkarré och så vidare. Och ändå. Den här kokboken känns inte riktigt bra. Vad tycker ni? Överreagerar jag?
6 kommentarer:
Nej, du överreagerar inte.
Jag älskar mat, men innuitmat är bara för mycket. Jag har faktiskt ätit en hel innuitbuffé en gång och det är bland det vidrigaste matminne jag har.
Måste göra ett blogginlägg om det.
Vilka vänder sig boken till?
Christina: Skönt att höra. Tack! Jag frågade mig PRECIS detsamma. VEM vänder sig boken till? Oss vanliga husmödrar? Plocka fram 1 kg sälfärs enligt devisen "man tager vad man inte haver", eller?
Och HUR kan man som förläggare skicka den till VeckoRevyn, som har målgruppen tjejer 18 - 25 år???
En hel innuitbuffé. Puh! Luktar tran, typ.
Mitt i prick - tran, massor av tran.
Herregudminskapare vad det var vidrigt!
Christina: Urk!
Nej det är verkligen ingen överreaktion. Vissa djur KAN man bara inte tänka sig att äta.
Här i Frankrike äter man kanin. Jag har ätit det, min dotters franska svärmor bjöd oss på kaningryta första gången vi var hos dem. Alltså, det var ju GOTT, det var det, smakade som kyckling.
Men jag hade inombordskväljningar hela tiden, särskilt när jag såg dom små köttdelarna och kunde identifiera kaninen. Brrrr.
Grodlår har jag faktiskt också ätit på en restaurang i London. Bara för att pröva. Också gott och med kycklingsmak. Lite tunt att gnaga på dock.
Säl, aldrig!! Ändå vet jag att förr i den roslagska ö-värld jag nyss lämnat så använde man sälen till allt möjligt. Säkert åt man den också.
En arbetskamrat till mig var en gång på Island. Där bjöds också något inhemskt som han ställde upp på: rutten val!! Den hade legat nergrävd i jorden och "mörat" till sig och ansågs vara en delikatess. Till detta bjöds ett fruktansvärt oljigt äckligt brännvin som hette typ Svarta Döden.
Min vän (en tuff karl) hämtade sig aldrig efter det där. Han rapade rutten val och döden-brännvin en vecka efteråt och sa att det hela var hans livs värsta upplevelse. Jag tror honom än idag!
Varför boken kom till VR? Dom ville väl SÄLja in den förstås. (Åh, så dåligt:-)
MOnet: Surhaj har B ätit - jag avstod. Självklart sköjde han ner det med Svarta Döden. Annars skulel han drababts av döden - säger han. Trots att jag gillar surströmming ´lockade surhaj men inte det bittersta.
Det är väl så att sinnet sätter stopp. För om grodlår och kanin smakar kyckling BORDE det ju vara okej. Men nej.
I Vietnamn blev det lite missförstånd en kväll. Vi hade tänkte äta orm (det kom senare), men det var slut. Vi fick istället peka ut en ödla. Den var så fin. Kocken tog den i nacken och häll upp den för inspektion. Jag röstade mot alltihopa, men de andra ville prova. En halvtimme senare låg den stackarn flådd och grillade och bligade på oss med sina döda ögon. Usch och fy. Jag smakade inte. Såg bara den oskyldige ödlan framför mig.
Skicka en kommentar