Taram!

Herrejisses så duktiga alla var. Jag menar det verkligen. Har inte tid med varken smicker eller inroni just nu. Den här mobilen (just det, som de såg ut en gång i tiden, Gunilla) plåtade jag hos en gatuförsäljare i Ho Chi Minh City (tidigare Saigon) i Vietnam. Tyckte den var urkul. På bild. Eftersom jag inte är så mycket för hängande prylar prutade jag inte på den. Men om jag hade gjort det, skulle jag klippt ner den och ni fått varsin mini-"non la", som de typiska hattarna heter, i pris.

Dom används fortfarande flitigt. Här en annan bild från Ho Chi Minh City. Bäraren har precis hoppat av sin killes (?) motorcykel och in i offantlig, katolsk katedral. Den var fylld till bredden. Längst fram lyste en kors i lila neon. Tyvärr var avståndent för långt för att fånga popkorset på bild av min kompaktkamera. Trots att katedralen var enorm räckte gudstjänstlokalen inte till och många satt utanför (på marken och motorcyklar) och lyssnade till Herrens ord som dånade ur högtalare. Svenska kyrkan har ett och annat att lära från vietnameserna. (Ja, jag ska lägga ut fler Vietnambilder, Christina. Jag lovar!)

Kul att så många ville vara med och gnugga geniknölarna!

Bildgåta

Återigen tror jag att ni mina klipska och skarpa bloggläsare lätt gissar vad det här är. Eller hur?

Uppdrag granskning

Monet har lite undringar runt sitt unga yrväder Dessi, kaxig, ljuv och svart mademoiselle med luden svans. Ska hon sitta fram eller bak i bilen? I väska? Nu för tiden placerar många sina fyrfotingar i burar i bagageutrymmet. Av säkerhetsskäl. Säkert ingen dum idé. Men då krävs det att de vänjer sig i tid. Tror jag. Som liten valp fick Lelle R sitta mycket i mattes knä. (Första matten Marianne som dog för några år sedan.) Det gillade inte matte nummer två. (Det är jag det.) Lelle R trampade och for för han tar sin uppgift på allvar: att hålla järnkoll. Nu äntligen har han accepterat att vara baksätesspanare.

Vi undrar hur mycket Lelle R ser egentligen, men han stirrar faktiskt stint ut ömsom från höger och vänster bakruta. Ibland blir han extra exalterad och rejsar mellan fönstren under glatt gläfsande. Husse tror att han känner igen sig. Jag tror att han känner att bilen saktar in och hör blinkern. Det betyder snart stopp. (Tycker mig uppfatta ett liknande beteende vid stoppljus nämligen.) Möjligen plockar hans känsliga nos upp bekanta dofter också, som på landet. Men jag är tveksam till om han verkligen kan se nåt vidare värst ut genom rutan. Jag tror bara han ser bra ut.






Uppdatering: Det här var första bilden jag tog av Lelle R i bilen. Bilden ovan tror jag var nummer fjorton. Som jag sagt tidigare: han har en kuslig känsla för när jag vill ta bilder av honom. Det ser han och vesslar bort.

Gärna på en söndag

Minns ni den grekiska filmen Aldrig på en söndag?? Idag hittade jag färska lammkotletter (från Gotland) på Ica. La genast om middagsplanerna och knep dom snabbt. Marinerade som grekerna gör med olivolja, salt, peppar, rosmarin, vitlök - och citronsaft. De här bilderna tillägnas dig, Gunilla! Som en kompensation för alla tulpanbilderna kommer här några på lammmmmmmkotletterna. Din - och min - favorit. Gärna på en söndag!

Det kan alltid vara värre

Släckte ni ljuset igår då? Det gjorde vi, fast inte hela timmen. Hade nämligen gäster och det var lite tufft att brygga kaffe i mörker. Och att gå på toaletten - särskilt för gästerna som inte kan förväntas hitta på den lika bra som oss.

På morgonen ringde en av herrarna och upplyste oss om att han var laktosallergiker. Då kände jag mig ganska släckt. Hade ju redan handlat allt. Och även om middagen inte var en orgie i mejerivaror, så var det lite färskost, crème fraiche, mjölk och grädde inblandat i olika stadier. Jag muttrade lite till B om att ringa samma dag och meddela en allergi. Några timmar senare kunde jag konstatera att det kunde varit mycket värre. B och jag röjde så att svetten rann. Det blir så, eftersom vi, tja, ofta tycker att vi har annat att göra än att just röja. När jag höll på som bäst tänkte jag att det var en himla tur att mannen inte är dammallergiker. För alternativa maträtter kan jag sno ihop, men att dammsanera vårt hem på ett kick - det grejar jag inte.

När vi tittade ut genom vårt stearinljustända vardagsrum, kunde vi konstatera att rätt många höll igen, inklusive postsorteringscentralen i Tomteboda. (Nu vet ni varför ni får vänta nån dag extra på den där försändelsen. I alla fall kommande vecka.) De mörka fönstren fick B att minnas en farbror. Han sa alltid till sina brorsbarn "Där uppe där det är tänt, har jag släkt". Dom är såna där, göteborgarna.

Sista tulpanbilderna

Okej! Jag lovar, nu blir det inte fler bilder av tulpanbuketten som höll i en vecka. Den har saligen gått i sopen. Frid över dess minne. Titta på de här kvällsbilderna. Det dova ljuset gör såklart sitt till. Men de var klarröda när jag köpte dem. Mot slutet av sina dagar blev de djupt lila.

Och så har de slagit ut till max och står lite lagom krokiga, men absolut inte slokiga. Jsg tycker de är så vackra i det här stadiet.

Mitt liv som Jesus

Som liten var jag alltid avundsjuk på folk som fick smeknamn. Det har jag tagit igen nu. Kesu är ett, Humle ett annat. Och så Chris som jag hette när jag jobbade utomlands. Kerstin går nämligen inte att uttala söder om Smykehuk. Dessutom betyder det nåt halvsnuskigt på grekiska. För varje gång de ropade mitt namn i högtalaren på Larnacas flygplats - där jag jobbade som reseledare - krockade cyprioterna med sina bagagevagnar av skratt. Inte jättekul att sträcka fram kardan då och säga Hi, I'm Kerstin. Det fick bli Chris.

Det kallas jag av många än idag. Eftersom jag är så namnförvirrad blir det liiite problem ibland. Särskilt när timmen är sen och jag plitar julkort. Då skriver jag ibland under med fel namn. För det är inte så många som känner till alla mina smeknamn. Men nu gör ni det.

Jag gillar Chris. Men ännu mer gillar jag mitt högst tillfälliga smeknamn som jag fick en eftermiddag i Kambodja. Jag var resande reporter för Aftonbladet. När jag och fotografen lämnade Sihanoukville frågade taxichauffören om han skulle be sin kompis taxichauffören i Phnom Penh att möta oss vid busstationen. Bra idé! tyckte vi och jag sa att jag hette Chris.

På busstationen myllrade det av folk som vill skjutsa oss vitingar både hit och dit. HUR skulle vi hitta rätt taxichaufför och hur skulle han hitta oss? Då såg jag en skylt över alla guppande huvuden: "WELCOME CHRIST!" Japp, det var mig den avsåg.

Så nu vet ni. Jag är med er alla dagar intill tidens ände. (Men jag kan inte gå på vatten.)

Heja Norden!

Idag bloggar Alexia från Bergen och berättar bland annat att man säger "grisetrött" i stället för "svintrött" på norsk. Så sött! Heja Norge! Och heja Danmark (trots den onödigt höga växlingskursen)! VIsst minns ni dom här grabbarna? SKRUVA UPP VOLYMEN!

Grattis pappa!

Min pappa fyller 88 år idag.
Jag säger grattis med en bunt digitala tulipaner uppå bemärkelsedagen. Ja, det är samma bukett som igår, hastigt avbildad mellan frukost och jackpåtagning imorse. Nu har tulpanerna fått ännu mer patina. Och frukostbordet är lika morgontidningsrörigt.

Jag har inget bildbehandlingsprogram. What I see, is what you get. Därför kunde jag inte redigera bort mammas blixtbelysta profil i vänstra kanten. Den får ni som en helgbonus!

Facit

Jag vet ingen som har sånt detaljseende som Christina. Hon gissade så klart rätt, det var min postitregnbåge jag plåtade. Och så undrar hon var den lilla grejen är till höger. Svar: skräp.

Jugendtulpaner

Ibland har man tur och får tag i tulpaner som står lite längre än två dagar. De här köpte vi förra lördagen och jag tycker de ser jugendcoola ut så här i slutet av sin blomning.

Tiggarstudenten

Igår var jag inne och tassade på Mians blogg och dreglade över alla hennes bilder på cairnterriern Alice. Skutta dit du också! Idag när Lelle R satt så fint och tiggde vid husses fönster smällde jag av några rutor.

Led(d)tråd

Jag fuskade lite igår. Det här är den rätta ledden. Blir det lättare då?

Min privata regnbåge

Det här kan väl inte vara nåt svårt att lista ut för alla skarpögda läsare. Ni ser ju direkt att det är ...

Min lilla forell och jag

Ibland orkar - och hinner - B och jag vara matkreativa. Som idag när jag köpte en hel forell i Hötorgshallen. Jag riktigt kände suset av de norrländska björkarna och hörde forsens brus. "Den är odlad i Danmark", svarade tjejen när jag dumt nog frågade och blev fråntagen min fiskillusion.
Forellen hade visserligen slutat sina dagar. Men den absolut slutgiltiga ändstationen höll på att bli allt annat än vår ugn. Först höll jag på att glömma den i personalkylen på Bonnier. Sedan hängde den ett tag ensam i sin påse på en av damtoaletterna på ovan nämnda förlag. Har lite drag av Gudfadern II, men bara lite. (Min väg från personalkylen gick via damtoaletten, så vet ni svaret på den frågan ni kanske hade på tungan.) Slutligen kunde firren fått åka med ända till Akalla, gratis, om jag inte haft sinnesnärvaro att grabba tag i extrapåsen när jag hoppade av i Solna.
Den äventyrliga forellen smakade till slut alldeles förträffligt, så dansk den var.
Masterchef lägger upp den.

Slutare kan ingen vara.

Våfför våfflor?

Idag är det Marie Bebådelsedag - snacka om att räkna baklänges på dagen, hm, 25 december minus nio månader, måste bli, hm, ah, den 25 mars! - och det firar vi i Sverige lite ologiskt med våfflor. Läste imorse varför. Dagen heter i folkmun även Vårfrudagen. Säg det snabbt, så fattar ni. Trevligare missuppfattningar får man leta efter. VR:s redaktionsassistent Anna (a k a redass-Anna) vispade ihop våffelsmet, ställde sig att grädda flera laggar i Laga Lätts provkök, vispade grädde och serverade allt med blåbärssylt. Perfekt om ni frågar mig!

Språkhistorien är full av roliga förvanskningar. I Londons Hyde Park finns till exempel ridstigen "Rotten row", den ruttna vägen. Varför? Nej, inte för alla högar som kusarna släpper, utan för att vägen ursprunligen hette "Route du roi", alltså "kungens väg", eftersom bara di kungliga fick rida där - och förmodligen di enda att ha tillgång till parken.

När Carl XIV Johans franska fru Desirée klev i land i Helsingborg hade skåningarna beordrats ur sina enkla boningar för att hälsa landets nya drottning. "Vive la reine!", "leve drottningen!", skulle de ropa. "Vi vill ha regn!" på bred skånska gjorde att drottningen kände sig varmt välkommen till den kalla nord.

Irriterande!

Mötte en sprallig hund ikväll. Lelle R tycker sådär om honom. Han är alltid lös och skuttar och hoppar. Jag tycker sådär om hans matte.

Lelle R lubbade som alltid fram och snodde runt mattens ben. Den skuttande hunden brydde sig inte.
- Han har inget emot att en annan hund nästlar sig in hos hans matte, kommenterade jag.
- Oh nej, då, Challe (TROR jag hunden heter) är sååå lugn och harmonisk.
- Hm. Så bra! Rambo blir alltid lite sotis när vi kelar för mycket med andra hundar.
- (Kvittrande) Det blir inte Challe! För han får sååå mycket kärlek av oss.

Fattar ni varför jag tycker sådär om Challes matte?

Pensiopoäng 2

Jag trodde att frikort var nåt som mest pensionärer fick, men nu har även jag - som är i yngre medelåldern - begåvats med ett. Enligt sjukgymnasten funkar det tyvärr inte på tunnelbanan eller hos frissan. Men det här känns stort ändå. För nu är jag berättigad till fri läkarvård i nästan ett år. Fast hur jag än känner efter har jag inte ont på minsta lilla fläck. Typiskt!


(Frikortet har jag fått för många och trogna besök hos sjukgymnasten för min "frozen shoulder".)

Gåshud

Jag trodde att det skulle bli sol idag i Stockholm. Istället blev det grått. Tog ändå en sjöpromenad med Lelle R på förmiddagen. Grått och is spelar ingen roll, gässen var på plats.Vinterbad(d)are: "Ska i, ska inte i, ska i, ska inte i ..."Okej, skulle i.Ska definitivt inte i - för det går inte.Jag vet inte om vita gäss är lite finare än andra. Men de är tydligen lite märkvärdigare.

En gång korrläsare - alltid korrläsare

Ni vet ju att jag hoppar in extra som redigerare och korrekturläsare på VeckoRevyn varje vecka. Ibland går korrautopiloten på när jag sitter och läser tidningar hemma. Så här såg det ut häromdagen. Gissa vem som döljer sig bakom den här felskrivna rubriken ...
Lätt! Det var såklart Annika Falkengren. Klantigt av DN att inte citera henne korrekt.

Back now

Nu är jag tillbaka efter att ha vandrat i radioskuggans land. Bara så ni vet!

Back soon

Har inga tekniska problem, men väl lite logistik dito. Därför blir det några dagars uppehåll. But please stay tuned, Kesu will be back in the very near future.

A sponsor speaks

Ett meddelande från dina sponsorer, Lelle R:
1. Det finns hundar som sover utomhus, i små otäta brädskjul, med en kätting om halsen, en stålskål med grumligt vatten och en avgnagd dinosaurieknota. Bara så du vet att alla hundar inte sover bland duntäcken, tätt intill sin husse.

2. Snälla Christina har redan målat av dig, så du behöver inte känna dig tvingad att ligga modellblickstilla. Bara så du vet att det är okej att röra på sig. Till och med innan klockan tolv på dagen.

Fläderdrömmar

Igår snöade det hela dagen, idag nästan hela dagen. Det ni ser rakt fram är ett upplyst trapphus i Solna centrum. Det ni ser till höger är ett fläderbärsträd där vi plockar tunga, doftande blomklasar runt midsommar. Ibland är det skönt att bara veta något utan att behöva fundera om det verkligen kan vara så.

Lelle R goes international

Jag har lite svårt att slita mig från bilden av Lelle R. Därför lägger jag in det här kinesiska träsnittet av honom. Fint va?


Uppdatering: På Christinas blogg händer det alltid en massa fantastiska saker. Som att porträttet av Lelle R plötsligt får en kinesisk touch. Bara så! Gå in och kolla här hur det gick till!

På pricken

Trodde ni att jag hade missat att skriva något i mitt förra inlägg? Nepp! Jag var bara stum av beundran. Och då ser det ut så på en blogg. No words. Stum av beundran inför porträttet av Lelle R som illustratören Christina svängde ihop igårkväll. Och mejlade mig.

Så här skriver hon (bland annat): Jag tog fram ett papper och försökte mig på att skissa från ett foto, vilket egentligen är döfött från början. Det är svårt att skissa en hund jag aldrig har sett och jag stirrar mig rätt blind på ett foto, tappar verklighetsuppfattningen och kroppskänslan...men det blev en liten skiss i alla fall. (...) Imorgon kommer jag att ångra att jag skickade den, för ofta tar det några timmar innan jag ser alla missar jag har gjort.

Jag kan konstatera att jag levt med Lelle R i flera timmar och jag ser inte en enda miss. Kan bara instämma i vad husse sa "Men hon har ju fångat honom på pricken!"

Själv blir jag alldeles varm inombords. Speciellt som jag haft en fullproppad jobbdag utanför det egna kontoret, följt av ett tämligen trist bostadsrättsmöte. Kom hem, slurpade i mig lite varm soppa, kollade mejlen och KADONG! slogs till marken av denna gest. TACK!

Nu är jag plötsligt jättepigg - gissa varför! - och har visat bilden för Lelle R. Han sprack nästan, så stolt blev han. Se här! Nej, jag har inte lagt nåt godis under teckningen, jag lovar!
Hm, vad är det här nu då???
Måste titta lite närmare ...
Men kolla matte! Det är ju ett porträtta av MIG!
Är jag verkligen så söt när jag sover?
Jag lägger mig här och beundrar mig, jag menar porträttet, lite till. Tack Christina!

Svag för smicker

Christina är så snäll och ber om Vietnambilder. Hon skriver att Skottlandsbilderna var fina och att hon nu har höga förväntningar. Jag är så svag för smicker att jag inte kan låta bli att lägga ut en bild genast. Resten får vänta, för jag har lite, eh snarare mycket, jobb att göra.Tidig morgon på ön Phu Quoc. Morgonrusning på marknaden. Här vid avdelningen grönt. Visst har försäljaren ett finurligt leende? Och ja, dom bär fortfarande de typiska hattarna. Jag och Caroline provade varsin en gång. Det ekar lätt när man drar dom på sig. Bara så ni vet.

När dag blir till natt eller En studie i sömn

Truliga tonåringar sover ju gärna till klockan tre på eftermiddagen. Men gamla farbröder? I päls? Jag trodde de var uppe innan morgontidningarna dunsade ner på hallmattan. Men inte vår pälsgubbe. Den senaste veckan har han vänt på dygnet. Jag får väcka honom när vi ska gå ut. Sedan sover han järnet. Kolla här:
Så här pigg är han när jag avslutar frukosten. Gå ut? Trorentedet!
Efter promenaden:


Några timmar senare kollar jag honom. Vadå nos i gardinen?! Har väl ingen dött av ...


Bär med honom upp till övervåningen där jag jobbar. Lägger honom i soffan. Några ögonblick intresserar han sig för min kamera. Sedan ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ:



Men på kvällen, när vi tittar på teve, läser, pratar eller kanske jobbar. DÅ är det liv i luckan. Han hoppar och skuttar och vill på alla sätt och vis tala om att nu ska ni leka med mig, nu ska vi gå ut. Väl ute gör han "haj-fajv-på-daj-dö" till alla hundar han möter. Tjo! Igårkväll skulle vi precis slinka in genom porten. Då kom favoriten Nova, liten, svart dvärgpudel. Fullproppad med duracellenergi. Jeeeeez ett sånt krumbuktande det blev. Trött? Moi? Jamais!