Okej. Nu har jag låtit filmen Mammut sjunka in i två dygn och känner mig redo att tala om vad jag och B tyckte om filmen. (Vi är rörande ense.) Ska försöka att inte röja något för er som ännu inte sett den.
Urbra casting - skådisarna ÄR verkligen sina rollfigurer. Jag gillar när skådisar ser lika obäddade ut som den säng de just släpat sig upp ur. När de är osminkade och trötta och inte ett dugg photoshoppade. (Och om de nu är de, så har de gjorts naturliga.)
På-pricken-miljöer, både i New York, Thailand och - I guess - Philippinerna.
Men vilken segdragen moralkaka!!! "Idag ska vi prata om prostitution och barnarbete och fattiga asiater som rika människor i väst utnyttjar. Slå upp lärobocken på sidan 42". Mister Moodyson: biofilm är ingen föreläsning. VISA mig vad du vill, skriv det inte med stora plakatbokstäver. En god journalistisk regel lyder just: don't tell me, show me.
Moodyson slår in den ena öppna dörren efter den andra. Jag VET att det förekommer såväl prostitution som barnarbete, och jag är såklart emot bägge delarna. Jag har inget stenhjärta och piper både framför tv:n hemma och på bio (även som recensent). Men den här gången känner jag noll för rollfigurernas vånda och problem. Jag känner bara hur regissören STYR och målar med BREDA penslar. Jag tycker så hjärtligt illa om när man är ÖVERTYDLIG och inte vågar lita på att publiken fattar nåt. Därför är kylskåpet i New York-lägenheten överdimensionerat och helt orealistiskt proppfullt med mat när mamman i familjen ändå inte hinner eller kan laga mat. Jag vet att världen är orättvist fördelad och att den philippinska barnflickan (som såklart även står och skurar toaletten) inte har, men skulle behöva, så mycket som den rika familjen har, men inte har vett att utnyttja. Jag lovar, jag gillar inte heller överflöd och slöseri, men hinta tecknen i stället för att gasta ut dem med megafon.
Filmen är också förutsägbar. (Här kan jag inte ge något exempel, för då skulle jag förstöra filmen för er som inte sett den.) Men ingen behöver oroa sig för att inte hänga med i handingen. Tempot är långsamt och, som sagt, det är lätt att räkna ut vad som komma skall.
"Jag förstår inte vad regissören vill", klagar en del recensenter ibland. Här har vi det rakt motsatta förhållandet: Moodyson vet precis vad han vill och vad han tycker att du ska tycka. Men för säkerhets skull drämmer han i med storsläggan, så att ingen ska misstolka hans budskap.
Filmen är 2 tim och 15 min. Jag tittade inte på klockan en enda gång under hela tiden. Jag var nämligen rädd att det bara skulle ha gått 20 minuter när det kändes som fem timmar.
Jag måste i rättvisans namn tillägga att två personer försökte ta upp en applåd när eftertexterna rullade, så visst finns det folk som gillar den här filmen. Kanske att ni som läst det här också gillar den, efter att jag har sänkt era förväntningar. Tala gärna om för mig om ni hissar eller dissar Mammut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
%20(2).jpg)
6 kommentarer:
Jag har lite svårt för Modysson efter Tillsammans - den som har levt sjuttiotalet såg att ingenting stämde. Den filmen handlade mest om hur dumma tjejer är. Det verkade lite barnsligt och väldigt ogenomtänkt. Hade alltså inte tänkt se någon mer film från det hållet - undvek även Lilja 4ever av det skälet.
Hej ab! Välkommen hit! Jag gillade i o f s Tillsammans, men har inte sett något mer av Moodyson. Misstänker nu att Lilja 4ever är lika grovt indoktrineringsregisserad som Mammut och tänker därför inte heller se den. Tveksamt om det blir mer Moodyson över huvud taget.
Kesu...jag har pinsamheten att utmana dig på en sån där kedjebloggutmaning. Jag brukar inte gilla såna, men har heller aldrig blivit inbjuden till någon ;)
Men...den här tyckte jag var lite kul.
Du kan väl kika och se om du vill hoppa på tåget eller ej!
Nu har jag äntligen blivit av med utmaningarna och kan ägna mig åt att läsa.
Jag blir inte ett dugg förvånad över din recension av Mammut.
Jag tycker öht att svensk film lider av övertydlighet och att man tror att publiken inte fattar sensibla vinkar utan man måste tala om vad som händer väldigt övertydligt som om man vore mindre vetande.
TACK för din recension!!! I love them. Få saker är värre i filmens värld än när man som åskådare fördummas. För det är ju den situation som uppstår när en film skriver en på näsan MED STOOORA BOKSTÄVER i alla tonarter.
Christina och Pixaleixa: Tack för att ni orkade läsa min (allt för) långa recension. Men jag hade så mycket att säga. Kollade med en kompis idag som också sett Mammut. Hon tyckte precis som jag. Känns skönt att bli bekräftad och att inte ha diagnosen stenhjärta.
Skicka en kommentar